allfränhet, till af bakens natur, icke kunn 2ysa någon synnerlig kärlek till pressen, d. v. 4 till den del deraf, som är oberoende eller gö opposition, och att man äfven finner Fögeringar som gerna vilja gälla för liberala Och som upp ställa pressfribeten såsom en af de vigtigaste prin ciperna i samhällslifvet, dock i praktiken ick vara obenägna för restriktiv-åtgärder i ftåga on den press som faktiskt existerar. Man har me än en gång sett regeringar helt och hållet glömm de tjenster, som pressen i sin helhet gjort de idter, hvilka regeringsmedlemmarne sjelfva fö föirtat, förgäta det gagn den gjort den laglig: samhällsutvecklingen och derigenom lugnet oci ordningen, och hvilka den kunnat göra derför att den varit fri och sjelfständig och haft förtro ende, för att söka upp ett efemert smutsblad el ler vissa sjelfsvåldiga och öfverdrifna yttranden och för att pekande derpå säga: Se der den fri ressen!... Man talar ofta inom guvernementals retsar om pressens alltför stora makt, och mar förespeglade ju ett alltför stort inflytande frå Pressens sida såsom en af de olägenheter, hvilk: skulle komma att härflyta af representationsrefor men i vårt land. Men detta innebär, såsom verk liga statsmän, hvilka icke blunda för historien: lärdomar, inse, ett missförstånd och en fördom Pressen har ingen annan verklig makt, än der som ligger i sanningen, liksom pressens frihet icke är någonting annat än motsägelsens frihet, möjlig: heten, att hvarje sak, hvarje åtgärd, hvarje för hållande kan skärskådas från olika synpunkter Verkningarne af det sjelfsvåld, den öfverdrift, som der frihet fimes, ej kunna förekommas, är ett obehag för stunden; men friheten verkar välgörande alla dagar, både genom det som den frambringar och genom det som den genom sjelfva sin tillvaro förekommer, — Det finnes ingen regering, som fallit för lögnaktiga angrepp; men å andra fidam kan ingen inskränkning i pressfriheten i kängden rädda en regering hvilken trotsar den förnuftiga allmänna meningen. I Frankrike utfärdades för något öfver 100 år sedan (den 15 April 1757) en lag, enligt hvilken alla de, som författade, tryckte eller genom försäljning spridde skrifter, hvilka voro egnade att uppröra sinnena eller göra intrång på regeringens au toritet, skulle dömas till döden eller, om förmildrande omständigheter förefunnes, till lifstidsarbete på galererna . Månne det lyckades denna lag att förebygga den stora revolution, hvars prodromer då redan voro känbara? Sjelfva Napoleon I ångrade bittert, att han undertryckt pressfriheten och utropade: Etouffer la libertö de le presse, cest absurde! Men det var för sent, det var på S:t Helena. Julimonarkien förskräcktes för pressfriheten och sökte på allt sätt kringskära densamma, för att derigenom, såsom den menado, hålla sig uppe; men det var ett misstag; det blef dess fall. Detta erkänna numera de män, som företrädesvis vore verksamma att genomdrifva Septemberlagarne. Guizot yttrar i sina memoirer: — Vi anställde en mängd pressprocesser; men vi hade orätt deri; de ha mera skadat än gagnat oss. Thiers åter har med stöd af ett långt politiskt lifs erfarenhet uttalat den sanningen: Lögnen är aldrig att frukta, hvilken offentlighet der än erhåller; ;förslöas fortare, ju häftigare den framträder; en regering faller aldrig annat än genom sanningen, framför allt genom den undertryckta sanningen. Jag anser som sagdt den nuvarande regeringens ledamöter vara både alltför vältänkande och alltför kloka, för att företaga någonting, som kunde innebära ett öppet eller doldt angrepp mot tryckfriheten. Deremot skulle det möjligen kunna ha något mera sannolikhet för sig, om man tänker att ett förslag till revision a tryckfrihetsförordningen skulle kunna framkomma till följd af enskildt initiativ inom riksdagen. Det finnes mer än en riksdagsman, som i sin egenskap af framåtskridandets förkämpe inom den gamla ståndsriksdagen varit van att arbeta samman med och bli Ibbtrn af den liberale. pressen och som derföre blir i hög grad obehagligt berörd, då han numera, sedan han sjelf finner att allt är godt och väl och att intet fr framåtskridande mera på långliga tider eadfves, ser sina åsigter och yttranden bli före128 för kritik inom pressen. Jag tror dock att de, för så vidt de verkligen vilja vara offentliga män och politiska personligheter, skola behjerta fransmannen Bonjeans ord: Hvad som är mördande för det parlamentariska föredraget, liksom för alla andens verk, det är icke kritiken, om än aldrig så orättvis, aldrig så passionerad; det som är döden för talarne och församlingarne, det är tomheten och tystnaden omkring dem. Skulle våra folkrepresentanter icke vara högsinnade nog att kunna tänka mera på det allmänna bästa, än på det enskilda obehaget, då skulle man ju kunna tänka sig möjligheten att frihetens fiender kunde gripa till utvägen att genom smutsblad, bärande alsk radikal flagg, angripa dem personligen, för att derigenom förmå, dem att angripa tryckfriheten. Jag har visserligen hört en och annan politisk fotas yttra, att om en revision af tryckfrietsförorcdningen skulle ifrågakomma, så kunde det endast bli en på liberala grunder stödd. Detta är Ju mycket vt; men jag kan icke neka, att jag motser hvarje sådant förslag med det allra största misstroende och jag är innerligt öfvertygad, att så ännu är fallet med den upplysta allmänna meningen i landet. Tryckfrihetsförordningen är visserligen mycket bristfällig och företer åtskilliga orimligheter, men vi hafva dock under och genom denna lag faktisk tryckfrihet i vårt land och det är svårt att veta, hvarthän det mest välmenande arbete i detta ämne kan leda, då det i hast utföres af personer, hvilkas majoritet måhända ej gjort sig rätt förtrogen med de förhållanden och vilkor, under hvilka pressen lefver och verkar. Det är ett af de svårlöstaste problemer, som finnas, att söka restriktioner, som förhindra pressmissbruk, utan att lägga hinder i vägen för ett fritt bruk af pressen. Det är klart att hvar och en under en diskussion i detta ämne skall yttra, att det icke finnes någon varmare vän af tryckfriheten än han: han vill icke lägga några band på den ädla och ovärderliga yttranderätten; han vill endast stäfja den dåliga pressen. Men hvar finnes ett konstant kännemärke på den press som är dålig ? Den skranka man uppreser i detta fall är sväfvande och flyttbar. När en dålig regering kommer till styret och ser sina åtgärder bli föremål för klander, använder den gerna de vapen, som den låtit smida mot den dåliga pressen, mot allt hvad oppositionspress heter. Erfarenheten är i detta fall alltför rikhaltig, för att kunna underkännas. Ingen vill :den rättänkande pressen något ondt; det är endast den dåliga pressen man vill åt, men med tillfället lemnadt öppet, att i hvarje särskildt tidsmoment afgöra, hva som menas med dålig press. Huru många skrifter ha icke af ifver myt det som de maktegande för tillfället med inr.erlig öfvertygelse betraktade såsom förderfligt, blifvit offentligt förbrända af bödeln, hvilka en gommande tid betraktat såsom de ädlaste och raest välsignelsebringande uttryck af sanningen! Det är icke sanningen, icke granskningen man på lagstiftningsväg vill undertrycka; man vill endast befrämja moderation inom publiciteten. Men hvar börjar och hvar slutar moderationen? Huru svårt det är att på något allmängiltigt sätt bestämma detta dot fattag häcgt af da nyhlivigstor SAM i