CER VERA oo ee rn RE nn TE AES sake kl RR stat till 75,000 rdr. Först i den mån det belopp af omkring 1,830,000 rdr, som af lånemedlen ännu finnes i stadskassan, användes till utgifter, som stadsfullmäktige besluta, kan tal blifva om denna räntefots inverkan på debetsedlarne. Vi hafva sålunda visat, att från den af talaren uppgifna summan, hvilken för jemnhetens skull här upptages till 510,000 rdr, böra afgå åtminstone följande belopp: Ränta å pantlåneinrättningens förlags-kapital, mera än . . . . 60,000. Räntor, som bestridas af vattenledningen, omkr. 88,000. Hyresinkomster, omkring 30,000. Räntor å af staden förvaltade fonders värdepapper, mera än . . . . 7,000. Räntor å tillsvidare utTåntalånemedel, omkring 75,000. 260,000 rdr, återstå 200,000 rdr. Hela annuitetsbeloppet fick talaren upp till mera än 600,000 rdr genom att till ofvannämnda 510,000 rdr lägga dels tillökning i räntan genom öfverlån at 350,000 rdr, dels en amortering af 75,000 rdr. Men sistnämnda summa bör, då frågan om den tredje millionens förvandling till amorteringslån genom stadsfullmäktiges beslut förfallit, i alla händelser minskas med en tredjedel, hvarjemte anmärkes, att en så hög kapitalafbetalning som 50,000 rdr årligen å ett lån af två millioner rdr icke lärer kunna ifrågakomma. Den af stadsfullmäktige antagna beräkning, att 6!2 procent af det nominella. beloppet behöfves till annuitet, torde få anses komma det sannolikas gräns mycket närmare. Med denna beräkning skulle 130,000 rdr om året tarfvas för bestridande af annuiteten å det nya lånet, d. v: s. 42,000 rdr mera än de här ofvan med 88,000 rdr upptagna räntorna, som beräknats utgå af vattenledningen: Då nu efter sistnämnda ränteutgift det återstående öfverskottet å vattenledningen för innevarande år utgör omkring 26,000 rdr, skulle således, att döma efter innevarande års stat, en brist af omkring 16,000 rdr uppstå vid den nya annuitetens bestridande af vattenledningens öfverskott. Oaktadt insändaren, med stöd af föregående årens erfarenhet, föreställer sig, att vattenledningens inkomster inom kort skola så ökas, att denna inrättning förmår utgöra jemväl dessa 16,000 rår, vill han dock förutsätta, att så icke blir förhållandet, och lägger denna summa till ofvanstående 250,000 rdr, i afseende å hvilken del af anhuiteterna icke blifvit visadt, att för dess utgörande finnas inkomster, beredda genom de lån, till hvilka annuiteterna höra. Det lider icke något tvifvel, att, om man längre tillbaka i tiden, än här ovan skett, skulle följa uppkomsten af den sväfvande skuld, som år 1861 förvandlades till ett amorteringslån, det skulle visa sig, att mera af samma skuld, än vi förut uppgifvit, åsamkats för produktiva ändamål, hvilka genom de åt kommunen beredda inkomster lemna åtminstone gr ersättning för annuiteten å dithörande del af skulden. Men för vårt ändamål må den skedda utredningen vara tillfyllest. Genom densamma är i alla händelser ådagalagdt, att af annuiteterna å stadens lån, deri jemväl inberäknadt det i dessa dagar beslutna, på sin höjd 266,000 rdr under uuvarande förhållanden kunna la ma att uttaxeras på stadens skattskyldige invånare, samt att denna summa kan komma att ökas med 75,000 rdr äd. v. s. uppgå till 341,000 rdr vid den sannolikt ganska aflägsna tidpunkt, då stadsfollmäktige ytterligare beslutit utgifter till ett belopp af 1,830,000 rdr att utgå af nu mneliggande upplånta medel, förutsatt dock, att ingen af dessa utgifter afser produktiva ändamål. Antager man nu, hvilket likväl är mindre sannolikt, att en kommunalskatt af en rdr å hvarje bevillningsriksdaler icke kommer att i stadskassan framdeles inbringa mera än 300,000 rdr, hvartill den för år 1869 är beräknad; skulle således annuiteterna under nuvarande förhållanden kunna komma attikommunälskatt högst motsvara 89 öre å hvarje riksdaler enligt andra artikeln, och om hela återstoden af inneliggande lånemedel användes uteslutande till improduktiva företag, skulle vid den tidpunkt, då detta fullständigt skett, denna skatt kunna komma att till annuiteternas betäckande högst utgå med I rdr 14 öre å hvarje bevillningsriksdaler. En uppmärksam läsare torde dock hafva bemärkt, att vi antagit de i vår beräkning ingående siffrorna så ofördelaktiga för de skattdragande som möjligt. hvadan de slutliga tal, till hvilka vi kommit, enligt all sannolikhet äro betydligt högre, än de i verkligheten kunna blifva. Af den omständighet, att den här angifna beskattningen skulle kunna erfordras för betäckande af ifrågavarande annuiteter, följer dock ingalunda, att den verkligen kommer att behöfvas, Så länge nemligen de stadens till en viss förvaltningsgren hörande inkomster, som icke bero på beskattning efter bevillning, förslå till betäckande icke allenast af de öfriga utgifterna inom denna gren, utan äfven till annuiteterna å de lån, som blifvit upptagna för utgifter, hörande till samma förvaltningsgren, kunna dessa annuiteter icke sägas öka nämnda beskattning. Det är visserligen sant, att, om dessa annuiteter icke funnits, det varit möjligt att använda öfverskottet å ifrågavarande förvaltningsgren till betäckande af en del utgifter för året iom en annän gren af förvaltningen, t. ex. sundhetsvård eller fattigvård. och sålunda minska det belopp, som skall uttaxeras för sistnämnda slag af utgifter, men i sådant fall har annuiteternas tillväro den följd, att en skattelindring, som för öfrigt blott ligger inom möjlighetens gräns, ej kan åvägabringas, men deremot icke den följd, att en skattetillökning af dem åstadkommes. Det verkliga förhållandet under sådana omständigheter blir, att stadens invånare måste skatta till årets utgifter för sundhetsvärd, fatiigvård o. s. V., men någon skatt för utgörande af annuiteterna finnes då icke. Sa har drätselnämndens första afdelning iötill innevarande år förmått att utan beskattning efter andra artikeln bestrida den till sammanlaodt mera än