ar est 0. Fo att älska vårt land i och genom den grund: ligare speciella kännedom vi derom förvärfva alltmer skall komma att bana sig väg til hvarje den minsta stuga. 0. E. Tidskrift för Iemmet. Tionde årgången Första häftet. Stockholm 1868. Med detta häfte framträder den nu snar tioåriga tidskriften — en respektabel ålde för en litterär tidskrift hos oss! — för förste gången som ett för de nordiska länderna ge mensamt organ. Den inbjudning tidskrifter i slutet af förlidet år gaf författare i FinJand, Norge och Danmark att insända bidrag har nemligen krönts med den framgång att af det rikhaltiga häftets elfva uppsatse och bref ej mindre än fem äro flutna ur ickc svenska peace Vi behöfva väl ej säga at! såväl fun a i plan som detta resultat deraf gläder . För hvar och en som önskar att de ska folken måtte lära sig förstå cecen ma sig h ra kan det nemligen annat än i högsta grad tillfredsstäl. roligare bekantskap me ; förhallanden och det utbyte a! id an eger rum inom de vetensk ch politiska etsarne äfven vinner i: i hemmen. På detta sätt skola många IsJomar kunna bortrensas och en känsla a i 5; alstras so af oberä! i de. Men gesnäsaingen af detta häfte har äfven skänkt oss en annan tillfredsställelse, som vi här måste uttala, Det har synts oss att tidskriften i sina föregående årgångar nog uteslutande egnat sig åt de allmänna kulturfrågorna och filantropiska sträfvandena, men deremot nog litet sysselsatt sig med våra rent nationella förhållanden. Och doch finnes det måhända ingen punkt der v uppfostran, och särskilt den uppfostran som bibringas i våra hem, lemnar mera öfrigt att önska. Vår bildning är, det låter ej för neka sig, mera kosmopolitisk än nationel. I stället för att lära oss att med kärlek omfatta våra egna nationella skatter, vårt modersmål, vår egen historia och litteratur, vändas våra blickar och vår håg tidigt utåt, och på detta sätt förflackas och förslöas den nationella anda som skulle ge vår bildning sin vackraste fägring, bli den mäktigaste häfkraften till vårt lands blomstring på alla områden och en dag i nödens stund bli den källa Hvarifrån vi skulle hemta mod och entusiasm i kampen för var sjelfständighet. Denna förvändhet i uppfostran går så längt, att man i ett stort antal hem, och det cj blott af de s. k. högre samhällsklassernas, låter barnen, innan de ännu knappt kunna tala sitt modersmål rent, börja pladdra utländska språk och sålunda tidigt vänjer dem att med ringaktning se ned på sitt eget. I huru många af våra hem lefver hos mödrarna denna varma kärlek till fosterlandet, dess framtid och lycka, som vartenda af våra barn borde få insupa med modersmjölken! Sådana hem finnas, vi veta det väl, men de äro försvinnande till antal. En Tidskrift för Hemmet skall synes det oss, ha det mest tacksamma fält för sina bemödanden, och det är derför med verklig glädje vi märkt att flera toner i den riktningen blifvit i det förevarande häftet anslagna. Först deribland sätta vi den af den välkända signaturen O. E. meddelade uppsatsen Qvinnan och fosterlandets försvar. Förf. söker här först och främst visa hur det för närvarande är stäldt med vårt försvars sende och ger i några allmänna drag versigt deraf. Hans ändamal dermed ådagslägga hur föga betryggande vär s ning i detta hänseende är, och hur. den alltid måste komma att blifva så ge ej landets försvar hvilar på alla vapenföra medborgares duglighet att handtera geväret och förmåga af sjelfuppoffring för fädernesJandet. Den svenska qvinnan har här,, säger förf., intet att personligen eller offentligen skaffa, men hon vårdar lågan vid familjehärden, och i den lågan ingår fosterlandskärleken, och hon kan sålunda icke uppfylla sin plats rätt med mindre hon underhåller äfven den. Der qvinnan i allt saktmod för fosterlandets talan inom hemmets fridlysta verld, der sta hvarken fördomar eller fåfänga eller egennytta eller kortsynta tvifvelsr emot på längden, och så verkar hon mer än man gör sig reda för äfven till fosterlandets försvar. Och vidare: oo — — Det är qvinnans ovilkorliga skyldighet att i hvarje stund hålla sig beredd på offer, att oaflåtligt vårda fosterlandskärlekens heliga låga och kraft. Denne son, som hon födt och fostrat, hon skall väcka och underhålla hans styrka, hans mod, hans insigter, så att de kunna tjena fosterlandet, icke blott till förkofran, utan äfven till försvar. Denna dotter, äfven hon skall uppfödas att i sin ordning kunna fostra kraftiga, fosterlandsälskande söner och döttrar. Vi skulle vilja fortsätta dessa utdrag ur den på träffande sanningar och djupt allvarliga ord rika uppsatsen. Men utrymmet tvingar oss att afbryta och endast hänvisa till den, såsom behandlande en fråga som om nägon förtjenar namnet brännande. . Af häftets öfriga uppsatser nämna vi början till en berättelse af den berömda norska författarinnan Magdalene Thoresen, kallad Ett Folkelivsbillede fra Havkanten, utmärkt af denna ypperliga teckning af norska folkkarakterer, som gifvit henne en plats nära Björnstjerne-Björnson; vidare en lefnadsteckning af Calderons öfversättarinna, den danska författarinnan Sille Beyer, meddelad af Fredrik Bajer; slutet af den i ett föreosående nummer började uppsatsen af Esselde ar