tjenstemän. Början af det anförande, med hvilket kyrko erden Lithner inledde debatten, lofvade också, att denna skulle komma att hålla allt hvad man väntat sig af densamma. Talaren dundrade först väldeligen mot statsutskottet, . som, oaktadt allt tal om sparsamhet, icke förmådde spara i något, och som nu tillstyrkt det frågavarande anslagets fortsatta utgående, oaktadt en stor del af landets invånare lede nöd och man ansett sig icke ha råd att bevilja medel för att bereda arbete och bröd it dem, som saknade sådant. Han vände sig derpå mot teatern och sökte ådagalägga, attl. så, som den för närvarande leddes, förfeladel den både sin fosterländska och sin estetiska uppgift samt hade blifvit endast ett aftonnöje för hufvudstadens invånare; men äfven om den rätt handhades, vore den dock en lyxartikel, från hvilken man måste afstå, då man icke har råd att bekosta den; ty man skulle ju såsom en slät hushållare anse den enskilde, som på nöjen, huru förädlande de än vore, uppoffrade den skärf, som han behöfde till bröd för dagen åt sig och de sina. Talarens samvete förbjöde honom att för närvarande bevilja folkets medel till understödjande af teatern och han ville således yrka att kammaren, med afslag å statsutskottets utlåtande, måtte — — — bevilja teatern 60,000 rdr, samt aflåta en skrifvelse, sådan som första kammaren beslutit. Vi ha sällan sett öfverraskning och förvåning i läsligare drag uttryckta än de stodo målade hos en stor mängd af kammarens ledamöter och hos åhörarne då hr Lithner slöt sitt anförande; och sällan om någonsin lärer väl ett mera oöfverkomligt svalg förefunnits mellan motivering och konklusion, än här var fallet. Allt hvad hr Lithner med vibrerande röst yttrade om nöden i landet och det efter arbete och bröd ropande folket; om statsutskottets svåra skuld, att icke under sådana omständigheter spara på folkets medel; om teaterns sedliga förfall; om dess egenskap af lyxartikel, från hvilken man måste afstå i nödens tid, och slutligen om hans eget samvetes maning, måste ofelbart leda till den slutsats, att anslaget till teatern borde indragas; men i stället slöt den ärade ledamoten med att, utan någon öfvergång, utan anförande af några bevekande omständigheter, som föranledde honom att dagtinga med sin öfvertygelse, föreslå en jemförelsevis mycket obetydlig nedprutning i nu utgående anslag. Det var icke utan, att detta jättespräng från motiver till konklusion, efter att först ha framkallat förvåning, sedermera, då man hunnit något hemta sig, framkallade löje, och att det gaf åt nästan hela debatten en viss komisk anstrykning, stående i skarp kontrast mot det allvar och den värdighet, med hvilken frågan blifvit i första kammaren behandlad. Vi behöfva knappast säga, att det vapen, som hr Lithner sålunda gifvit teaterns anhängare och statsutskottets försvarare i händerna, med mycken framång af dem begagnades, och att den ärade ledamoten fick under hela aftonen uppbära den ena sarkasmen efter den andra för sitt egendomliga sätt att kombinera premisser och slutsatser. Då vi blifva i tillfälle att återgifva hrr Ridderstads, Hiertas och Blanches yttranden, skall läsaren finna bekräftelse härpå. Man kom emellertid snart nog underfund med den af hr Lithner icke utsagda anledningen till hans så oförmodadt framställda yrkande. Af den stora, vi hade så när sagt oräkneliga, mängd representanter af allmogen, som uppträdde för att tala emot teateranslaget, nöjde sig alla, med undantag af hr Liss Olof Larsson, som dock slutligen, äfven han, slöt sig till de öfriga, att begära anslagets nedsättning från 75 till 60 tusen rdr. Det var således påtagligen en på förhand träffad öfverenskommelse, troligen inom landtmannapartiet, hvars hufvudstyrka denna gång, likasom esomoftast eljest, gick sin egen Väg, oberoende af partiets chefer, af hvilka den ene, hr Key, yttrade sig med ifver för anslagets bibehallande, och den andre, grefve Posse, måste antagas, såsom statsutskottets ordförande, dela samma åsigt. Hos de allra flesta talare på denna sida passade motiveringen, likasom hos hr Lithner, i sjelfva verket till ett yrkande om afslag, men de förmedlade dock öfvergången genom sin förklaring, att de icke kunde hoppas för denna gång vinna framgång för en större nedrutning. Besynnerligt nog fick man först elt sent, af hr Rosenberg, höra ett verkligt skäl hvarföre man stannade vid nämnda siffra, nemligen att teaterstyrelsen påräknat anslaget och tagit sina mått och steg derefter, hvarföre det icke ginge an att alltför tvärt indraga det helt och hållet. Argumenterna mot anslaget voro föröfrigt hos alla talare desamma: statens finansiella betryck och nöden i landet; folkets stora obenägenhet mot detta anslag; teaterns egenskap att endast vara ett nöje för Stockholms invånare, till hvilket det öfriga landet ej borde kontribuera; missriktningen i förvaltningen och afvikelserna från hvad som skulle vara teaterns uppgift om den skulle betraktas såsom en bildningsanstalt. De flesta, om ej alla, yrkade äfven aflåtande af en skrifvelse, i den riktning statsutskottet föreslagit och första kammaren beslutit. För det nuvarande anslagets bibehållande uppträdde hrr Hedlund, Lindström, Meijerberg, Ridderstad Key, Ahlgren, Hierta, frih, Alströmer, Blanche och Gripenstedt. — Alla dessa talare voro ense i framhållandet af teaterns betydelse och nödvändigheten af att någon teater i landet hade af det allmänna sådant understöd, att den kunde gifva ledning och riktning åt konstodlingen på det område, som tillhör teatern. Om det sätt, på hvilket teatern för närvarande löser denna uppgift, voro tankarne deremod delade bland dessa herrar, och de framställde derföre olika yrkanden i afseende å den ifrågasatta skrifvelsen. I afseende å densamma uppstod dessutom meningsskiljaktighet ur en annan synpunkt nemligen med afseende å lämpligheten att inläta ja på den finansiella delen af frågan. Hrr Hedlund och Lindström ville lemna denna sida af saken oberörd, på det icke riksdagens inblandning deri skulle kunna tydas såsom ett påhandtagande, att riksdagen iklädde sig ansvarighet för teaterns skuld. Denna betänklighet de ades icke af hrr Key, Meijerberg, Hierta och Gripenstedt, hvilka ansågo sig kunna bifalla första kammarens skrifvelse, hvaremot hr Blanche ansåg icke någon skrifvelse alls böra aflåtas. Mellan hr Keys argumenter och slutliga yrkande var kontrasten föga mindre skarp än hos hr Lithner; ty den ärade representanten för Södra Tjusts härad gick i Set förevar fär den konsti oa ledningen af