VINTCISCI, CU HIYCKEL SLOT, SaVal MOTANSK SOd politisk betydelse. Vi påyrka endast at maktens tyngdpunkt måste på annat hål förläggas. Men hvarest? — Hos massan a folket? Hos representationen? Hos regeringen? — Vi svara, hos dem alla; men på olika sätt och vid olika tillfällen. Regeringen skall, inom de af lagen utstakade grän serna, stundeligen utöfva makten, men der skall dervid kontrolleras, och, om så erfordras, kunna af representationen tvingas att följa nationalviljan; och representationen skall slutligen i sin ordning kunna beherrskas at folket, som utgör maktens yttersta ursprung, och som i sista hand skall ega rätt att bestämma öfver sitt öde. Men detta, de stora samhällsmakternas förhållande till hvarandra får ej förblandas eller omvändas. Folket bör ej göra anspråk på att hvarje ögonblick inverka på sina representanter, lika litet som dessa böra eftersträfva att lägga alltför trånga band på regeringen, eller att vid alla tillfällen få utpeka vägen för dess åtgöranden. Hufvudsaken är att samhället är så organiseradt, att, med användande af urskilning, folket kan åstadkomma en värdig och god representation, samt att representationen likaledes har både vilja och förmåga att framkalla en redbar, duglig och fosterländsk styrelse. Men i samma mån man öfverlemnar åt regeringen att fritt och sjelfständigt bestämma sitt handlingssätt, i i samma mån växa äfven anspråken på dess skicklighet och omtanka. En god styrelse, som vill vara i jemnhöjd med sin ställning, måste förstå sin tids fordringar och sitt lands behof; den bör intaga sin plats i i spetsen för de allmänna angelägenheterna och med beslutsamhet och kraft verka för deras framgång. Men den har ej mindre behof af mod och fasthet, att icke gifva vika för hvarje hugskott för dagen eller för hvarje vindkast i den allmänna meningen, lika litet som för det sorl, som så lätt för ögonblicket kan uppväckas och som aldrig försummar att angifva sig såsom folkets mäktiga stämma eller såsom en vox Dein, hvilken genast måste åtlydas. Af det nu anförda inses lätt, att, enligt vår åsigt — sedan allt det som af folket sjelf. lämpligast kan besörjas, blifvit afskildt från slatsbestyret och öfverlemnadt till kommunernas egen omvårdnad — bör icke blott den verkställande makten, utan äfven den positiva ledningen af samhällets angelägenheter, eller det s. k. initiativet i dessa frågor i främsta rummet tillhöra regeringen, då deremot representationens verksamhet, i öfverensstämmelse med dess egentliga förmåga, hufvudsakligen blir mera negativ, eller granskande, pröfvande och beviljande, under det att valförsamlingarna äro inskränkta till blott en enda, men i sista hand afgörande åtgärd. Detta står också i hufvudsaklig öfverensstämmelse med sättet och tiden för dessa myndigheters maktutöfning. Regeringen verkar oafbrutet, representationen blott på vissa periodiskt återkommande tider, och sjelfva folket endast vid särskilda mera sällsynta tillfällen. Till undvikande af missförstånd måste vi emellertid äfven här förklara, att då vi, såsom det normala förhållandet angifvit, att initiativet, ej blott i förvaltningsärenden — sasom det rörande statsregleringen är bestämdt föreskrifvet — utan ock i lagstiftningsfrågor, i allmänhet borde utgå från regeringen, så att representationen kunde intaga den ställning, som bäst lämpar sig för ammansättning och för tiden som är anslagen till verksamhet, så hafva vi dermed ingalunda åsyftat någon inskränkning i representationens rättighet i detta hänseende. Tvärtom! vi anse, att en samhällsordning — sadan den hos oss funnits och ännu på andra ställen finnes -— der rätt till initiativ hos representationen saknas, tillhör en försvunnen tid, och att denna dyrbara rättighet, vilkoret för frihet och framskridande, alltid måste finnas i sin fulla utsträckning. Men vi. påstå att dessa massor af mer eller mindre obetänkta förslag, hvilka man hvarje riksdag ser framställas, icke kunna lända till gagn, och allra minst kan det vara lämpligt, att representationen, annat än undantags tter sig ned att utarbeta omfattande förslag i sadana ämnen, der det uppenbarligen för henne måste saknas, saväl tillräcklig tid, som tillräcklig sakkunskap, för att uppnå nöjaktiga resultater. På sådant sätt vänjes också Yr ringen att i dylika fall lita på representationen och afvakta dess yttranden, i stället för att, sasom det, enligt var åsigt, anstär en upplyst och verksam styrelse, genom grundlig utredning af frågorna och genom öfls tygande framställningar derom, inverka ls representationens ötvertygelse och leda dess beslut. Detta anspråk tro vi att folket och dess ombud böra ställa på sin regering, men dervid får man ej heller begära det omöjliga, lika litet som man genom småaktig klanderlust bör förtynga omsorgerna och bördan för en god, arbetsam och välviljande styrelse. Denna börda kan väl vara tung nog ändå. Långt ifrån att gilla den, i vår tanka, ka grundsats, som gitvit anledning till ttrande, eller att regeringen i en konvätutionol stat borde betraktas blott som ett slags verkställighetsoch expeditionsutskott åt representationen, hylla vi tvärtom den äsigt, att folket, som alltid önskar att kunna egna styrelsen sin uppriktiga vördnad och tillgifvenhet, också gerna vill se denna styrelse i spetsen för de frågor som ligga nationen om njertat, men dervid jemväl fordrar att hon skall förstå att hålla medelvägen mellan ytterligheter,. Skulle det deremot visa sig, att denna önskan och förhopping icke uppfylles; ja, då nträder — icke såsom någonting fullkomligt sin ordning, utan såsom nödtvång, icke sasom regel, utan som undantag — ett vålande, som nödgar representationen att öfverfva sin mera på ställning, såsom konrollerande och pröfvande myndighet, och att ntaga den plats, som rätteligen borde illhöra regeringen — något som af denna äl icke lärer lemnas utan behörig uppmärkamhet. Sedan vi nu i korthet gifvit tillkänna våra gter angående de begge statsmakternas invördes förhållande, skulle vi äfven vilja tiläigga nagra ord om den betydelse och det nilytande, som vi anse att regentens personighet, äfvensom hofvet eger i en monarkisk tat, men detta måste till en annan g ippskjutas. Godolphin. SS Ott ING CM ker en I det vi införa ofvanstående uppsats, böra i nämna att densamma blifvit till oss inide