kungliga hofrätter finnas dericke alls. Rätt begreppen i Norge äro så enkla och ligga s 1 linda, att man ej ens har någon kungl krigshofrätt och ej tyckes veta att militäris rättvisa är någonting vida skildt från van ligt folks. Alla svenska krigshofrätter ledamöter samt ordföranden äro kommendöre eller riddare af svärdsorden, och ett civil krigshofrättsråd tyckes liksom vara till kommet af misstag. I Norge deremot se man under en förteckning på högsta rättens assessorer, att dessutom ega tillträde i Rät tens alla Militär-mål tvänne högre Officerarea Armeen eller Marinen. Hvad vi kalla pre sidenter och expeditionschefer m. m. först: sig norrmännen icke på. Högsta Rätten förste, man står ofvan assessorerna unde namnet justitiarius, och i de sju departementena tjenstgöra expeditions-sekreterarne såsom chefer, att döma af kalendern, efterson de stå främst. Tjenstemännens antali Norge blir, att döma af kalenderns sidoantal, blott omkring en femtedel af motsvarande antalet i Sverge, och efter samma måttstock hal Norge blott omkring en sjundedel så många riddare som Sverge. Något säkert omdöme om tjenstemännens antal gifver dock ej statskalenderns arktal. i anseende till det besynnerliga sätt, hvarpå tjenster anföras. Så till exempel finner man i en mycket betecknande rangordning — hvarom statskalendern är ytterst noga — att straxt efter en f. d. kammarfröken hos drottningen kommerDeras Kongl. Högheter Arffurstarnes f. d. Lärare,. Detta förefaller något besynnerligt, och ordet arffurste återfinnes ej i registraturen. alltså söker man på det kungliga huset, der man finner, att Sverge-Norge har sex arffurstar, af hvilka den äldste är 39 år och den yngste omkring 22 år gammal. Dessa kunna svårligen läsa tillsammans. Man måste taga sitt historiska minne till hjelp för att aff. d. lärarens namn Fredrik Ferdinand Carlson, K. m. st. k. NO 37 f. 11 kunna förstå att frågan rörer konungens och hans bröders f. d. lärare. Att han nu är statsråd och en af de aderton, anser dock statskalendern vara för obetydligt att omtala och nämner blott en de-! as af en person, koration, som kan förvärfv hvars tankekraft och verksamhet ej förmått tränga öfver hoftrösklarnes Dylika bemödanden att på tydlighetens bekostnad för priset af förståndigt folks åtlöje ökajen luxuös hofstat, torde under nuvarande förhållanden ej fördelaktigt inverka på allmänheten. Rättvisan fordrar att erkänna, det statskalendern icke upptager några fördettingar utom hofkretsen. Visserligen ser man äfven dylikt under armen, :men det rörer endast staben eller adjutanterna, der man ser framlidne konung Carl Johans f. d. stab, och Hans Kongl. Höghet Kronprinsen Josef Frans Oscars f. d. staby. Deraf skulle man sluta, att någon kronprins med det namnet ännu funnes. Allt dylikt, ur vanlig sypunkt oredigt, tyckes visa, att hofkalenderafdelninen redigeras af annan hand än den öfriga elen af kalendern, mot hfilken senare man egentligen, utom förut uppgifna, i sakens natur tyvärr liggande snobbigheter, blott har att anmärka, det förutnämnda ståt upptagit så mycket utrymme, att ingenting återstätt för det nödvändiga. Tidsenliga bemödanden att inom det ga utrymmet införa förbättringar och tillägg måste erkännas. Bland dylika finner man t. ex. att riksdagens representanter äro upptagna. Kyrkoherdarnes adresser finnas till och med anförda, men några komministrar finnas alls icke, ännu mindre skollärare. Kronofogdars och häradsskrifvares adresser äro äfven upptagne, men länsmänner saknas (registraturen upptager cj namnen kronofogdar och häradsskrifvare). En enda länsman : eller päre kan dock ha vida mer intresse för allmänheten, än alla le sorgfölligt upptagna surnumerära undertnanterna vid ett rangregemente. Vid teegrafstaten finner man med nöje fruntimmer upptagna, och anmärker dervid större fullständighet än till och med å, hofkalenlern, ithy att statens fruntimmers födelseår äro upptagna. Tyvärr växer statskalenderns arktal och canske äfven dess pris med vidtagande nödändiga tillägg, hvarföre antingen en utgalling eller ock särskiljning i två delar torde blifva nödvändig. Vi våga ej längre trötta våra läsare med framställande af oformligeterna af ett verk, som tyvärr är en troen afbild af vårt samhällsskick, och liksom let behöfver en till roten satt yxa, hvars kaft ingen längre vill hålla.