Lackawanna-passet. — Catharine vände sig nu , åter till Butler, År ni nu öfvertygad att intet förräderi är i:fråga? sade hon. Ni ser ju nu att ert val är fritt. Jag är ej synnerligen belåten med att så här blifva påtvingad en hustru, svarade han, och huru man än vänder saken, ser den unoefär så ut. Men, utan att orda vidare, vill jag antaga ert förslag, likvisst med det vilkor, att Tahmerou stannar qvar hos sitt folk, tilldess jag önskar återvända till England. I Mohawk-dalen bor en något stolt gammal adelsman, som kallar sig min far; han skulle möjligen ej vara rätt belåten om jag presenterade min indianska hustru för hans döttrar och deras mor. Anordna saken för öfrigt huru ni vill, men ställ endast så till att Tahmerou blir qvar hos er. Catharine kunde ej återhålla en rörelse af förvåning och glädje: Lyckan att få behålla Tahmerou vid sin sida, var nära att öfverväldiga den stackars modren, som darrade af glädje vid tanken derpå. Men hon fattade sig hastigt; i nästa ögonblick var hon alldeles lugn och gaf med en viss köld sitt samtycke till ett förslag, som hon velat gifva en verld för att våga framställa. Nu, min fru, fortfor Butler, anhåller jag att ni återvänder till lägret. Jag ger er mitt hedersord på att jag inom en half timma skall komma efter dit; men vår barmhertig och skänk mig ett par minuters andrum. Tanken på detta hastiga giftermål upprör mig verkligen. Det är som att med bajonetten för hans bröst tvinga ev man att blifva lycklig. Tänk er, att hafva till brudriddare ett halft dussin af dessa vilda karnaljer — med bössor, skalperknifvar och allt! Jag skulle önska att min högtälskade, stränge her fader kunde bivista bröltvpet; tanken