Hr Sven Nilsson ansåg motionen vara mera välmenande än välbetänkt. Här upphäfdes rop om nöd och spånmålsbrist 0. s. v., och det vore visserligen sannt. Men att det stod såilla till och att nöden var så stor, att man fann sig nödsakad att tillgripa så, snart sagdt, förstörande åtgärder som bränvinsbränningsförbud, det kunde tal. icke tro. För 20 år sedan, om tal. mindes rätt 1847, var ställningen i landet ganska lik den nuvarande: en tunna råg kostade 30 rdr, en för den tiden oerhörd summa. Och hvad vidtog man då för åtgärder? Jo, regeringen lockades att utfärda spanmålsextortförbud, och följden var den, att priset på rågon gick ner till 17 rdr och att en mängd cessioner inträffade. På samma sättskulle det gå, om det nu föreslagna förbudet blefve utfärdadt; och de enda, som vunne derpå vore de bränvinsbrännare, som redan bränt, och för dem ville tal. icke lägga sig ut. Hr P: Nilsson från Kristianstads län förordade motionen. Hr v. Troil lemnade, med anledning af de meddelade uppgifterna från bränvinskontrollbyrån, den VE att det är hvars och ens rätt att ti dagar före terminens början återkalla sin anmälan om bränvinsbränning; och då det icke vore ovänligt att många under vanliga år begagnade sig af denna rätt, vore det tydligt att detta ännu mera skulle bli fallet i år. Exportförbud för spanmål från Östersjöländerna vore ej att hefara; och om det också skulle ske, vore derföre faran ej oundviklig, då. samma åtgärd ej gerna kunde ifrågakomma för hamnarne vid Svarta hafvet, hvarifrån en stor del af norra Europa hemtade sitt spanmålsbehof. Tal ville varna för att störa handelns jemnå gång, genom hvilken bristen ov skulle fyllas. r Lindsiröm yrkade genast afslag på motionen. Tal; skattade högt den välmening, som genom motionen fått ett uttryck; och om följderna af det ifrågasatta förbudet blott blefve minskning i bränvinsoch tillökning i spanmålstillgången, då kunde det vara skäl att taga densamma i öfvervägande. Men såvida man ej på samma gång utfärdade förbud för export af spanmål och import af bränvin, skulle följden blifva den, att större mängd af spanmål fördes ut och en större mängd bränvin fördes in i landet — och vinsten deraf vore minst sagdt tvifvelaktig. När dertill togs i betraktande de många vådliga, och för hela affärsverksamheten menliga följder, som deraf skulle framkallas, kunde täl. icke annat än önska afslag på motionen. Hr Jöns Pärsson höll före att de, som talade mot motionen, leddes af ett enskildt intresse, handelsintresset. Man borde dock, menade :tal., icke så mycket se på deras intresse som icke mer deras, hvilka här vore orepresenterade, den attiga befolkningens. Frih. Gripenstedt yrkade, att motionen måtte afslås utånatt remitteras. Tal. ansåg det nemligen icke vara klokt att för en tillfällig anledning, såsom den nuvarande allmänna förlägenheten, vidtaga förändringar i lagstiftningens grund. Vid dylika tillfällen borde visserligen mycket göras af de enskilde för att genom sparsamhet så mycket som möjligt lindra följderna af de svåra tiderna, men man borde undvika rubbningar såväl i lagstiftningen som i affärernas lugna utveckling. Hr v: Troil yrkade nu, att motionen genast måtte afslås. Hr Witt önskade att den vigtiga frågan måtte af ett tillfälligt utskott blifva utredd. I detta yrkande instämde hr Benterkrena, som, såsom sitt yttrande, uppläste en motion i samma ämne. Äfven hr Sv. Nilssen yrkade nu genast afslag. Hr Hedlund ansåg förbudet skola. öka spanhålsbristen för de fattiga klasserha. Ty som åtskilliga handlande, utan att kunna ana dylika rubbningar, reqvirerat en stor mängd spanmål från utlandet, så skulle de naturligtvis, förskräckte ge nom detta förbud, af fruktan att bli ruinerade, inställa alla de spanmålslevöranser, som möjligen kunde inhiberas, och följden deraf skulle just blifva spanmålsbrist. Men det vore ej nog med att olägenheter deraf skulle uppstå för iår; verkningarne af en dylik rubbning skulle i många år, såsom förr händt, utöfva ett förlamande intiytande på affärsverksamheten. Den enskilda företagsamheten trifdes bäst om den finge njuta full frihet, och vore lika: litet belåten med en despotisk och nyckfull riksdag som med en lika sinnad monark. Statsrådet frih. af Ugsxklas upplyste, att framställningar af enskilde i samma syfte som förevarande motion till regeringen ingått, men att regeringen ej kunnat lyssna till dessa framställningar af fruktan för de betänkliga rubbningår, som deraf skulle uppstå. På deaf hr Lindström anförda skäl kunde tal. icke gilla motionen, isynnerhet som det dermed åsyftade målet för de fattiga icke skulle kunna vinnas. Spanmålen skulle nemligen ganska säkert icke komma att till följd deraf stå särdeles mycket lägre i pris. Men de pgifnw följderna skulle: deremot blifva säker ruin för många och stor ;oreda i den allmänna affärsverksamheten. Såsom i gåt nämndes, afslögs motionen med 91 röster mot 70. FSS NASN UNNLSNNSNSENNONNESINNE PIE SOT