I baft sin goda utkomst, men lemnat detsam ma genom eget förvållande eller dårade a I hoppet att skära guld i Amerika. Huru mycket skulle de ru ej vilja gifva om de endast kunde sammenspara så pass, att de kunde återvända! Hvilka pröiningar hade de ej genomgått, och hvilka sysslor ha de ej fått förrätta, blott för att förtjena sitt dag liga uppehälle! Jag hörde flera, som jag kände fråa Sverge och visste huru de der lefvat upp stora för mögenheter genom utsväfningar och lätt sinne, säga: ?O att jag i min ungdom fått lära ett handtverk eller något sådant arbete, hvarigenom jag med mina händer kunnat förtjena mitt uppehälle!? — Andra åter, hvilka varit i handel eller på kontor, hafva här haft många vidrigheter att genomgå och få sällan anställning uti dylika förrättningar, d. v. 8. om de ej kunna språket. De mäste ockeå tillgripa hvarje utväg, som erbjuder sig att arbeta, äfven såsom dagakarler, vare sig i lätt eller groft arbete. De åter, hvilka hafva hvad man kallar födgeni — för dem är Amerika ett tacksamt fält. Men härtiil fordras dock ofta äfven djerfhet eller en viss oförskämdhet, en egenskap sällsynt hos våra landsmän. Att likväl svenskar funnits, som förstått att samla förmögenhet med ett sådant sinnelag, det bevisa flera exempel. Men jag har ännu ej vidrört det hufvudsekligaste ef vår emigration, nemligen vår allmoge, hvilken för hvarje år i större antal lemnar fädernejorder, Här möter 0ss det egendomliga förh lande, att detta gäller just de krafter vi bäst behöfva för vår egen förkofran, pi ett filt, som redan visat s genom god sköte l kunna gifva en ej ppetydlig afkastning, remligen vårt jordruk. Att förkara orsakerna härtill ligger utom min uppgitt, men nog tror jag att den dryga beskattningen dervid utgör ett hafvudmovient. Emicrationen är, cedd från synpunkter att beröfva oss en god och arbetsför befolk. ning, ett ämne till bedröfveise för fosterlacdsvännen, men det låter nu ej ändra sig, iy hvar och en måste ha sin fria vilja. Jag ken oj afsluta dessa mina emigrantrelexioner uian att tillfoga den önskan, att jen deg måtie vara nära, då gamla Svea kunde -rbjuda alla sina barn samma förde: ar, som uu stjernbanerets land. Vi cgaju milslänza sträckor af ouppodlade fält, vårs äro rika på metaller, under torfvorna, m vi trampa, ligga ju äfven dyrbara skater; våra skogar, vär jagt, vårt fiske, vårj ndustri, våra handtverk — ja nära nog allt, om kan befrämja individens väl och öka tatens anseende, ega vi ju uti öfverflöd. Men ett fattas: krafter att bearbeta allt. luru många sådana krafter skulle vi dock j kunna använda på ella dessa rika fält ör den idoge och flitige arbetaren? Och ndå lemnar folket fosterjorden, för att söka ycken på annat håll, dä de hafva henne ä nära! M. R. ——