ettning och förklarade sig djupt rörd öfver tt så stort förtroende, men hade för andra rägna sysslor icke tid dertill; föreslog i tället hofrättsrådet Rappe, ?som hade en så utmärkt styrka och färdighet i pennan, eh denne sade sig gerna stå till tjenst, om han blott hade tid, men den fattades Wonom?, Deputationen var mycket tveksam hururida ej Nordencraniz borde uppkallas för tt sjelf förklara sitt system, men det anågs dock icke rådligt, ty dels var han så lj juklig, dels af ett häftigt sinnelag och ut-; ryckte sig kanske bättre då han skref än i FE SN vär han talade, men om hans arbete framleles blef förbjudet, så kunde hen uppkallas ör att uppvisa qvittenserna frän dem, hvilka ekommit arbetet, så att de kunde tillhållas Itt detsamma utlemna. Ändtligen blef deputationen efter sitt mödosamma arbete med bokens genomläsning ch längvariga pröfning ense om huru den rätt skulle behandlas, ?så att deputationen cke allenast gick sina höga principaler rikets ständers) stora förtroende till mötes, atan theslikes icke bidrog att å arbetets innehåll fästa större uppmärksamhet än försigtigheten tillstadde?. — Men nu hade beänkandet sammankrympt till en ganska kort handling, uti hvilken de Nordenerantz-. ska satserna hvarken fullständigt upp-l togos eller vederlades. : Såsom alldeles obestridligt framhölls, att Nordencrantz velat RR regeringssättet på samma fot, som i England, hvilket deputationen a högst I äfventyrligt och såsom särdeles klandervärdt att N. antydt huruledes efter 1719 års revolation, då enväldet afskaffades, både enoch mångvälde blifvit införda. andra sidan erinrades, att då riksens sänders stora deputation? hade ansett frågan om tryckfriheten tarfva en tydligare utredning, men derom intet beslut ännu fattats, så kunde väl sedar, men icke förr, klander riktas mot N. och censor, dä ständerna medgifvit det tryckta arbetets spridning. Deremot uttalade deputationen antecessum såsom sin oförgriplige mening, att ?auktorn, som genom sin tryckta skritt bland allmänheten utspridt förslager, som hade till syfte. mål ej mindre än en totel ändring i regeringssättet, svårligen förgätit sina dyrt besvurna pligter både såsom ledamot af ridd. och adeln samt såsom svensk undersåte?, äfvensom att boken vore skadlig ech derföre borde förbjudas. Om dessa uttalanden synes ingen meningetkiljaktighet inom deputationen hafva upp stått. Kinkigare blef det att formulera deputationens yttrande med hänsyn till censore, von Ö.lreiche, åtgärd att samtycka till det Nordenerantzska arbetets tryckning. I det med sekreierarens (Ebrenheim-Axelssong) vackra handstil uppsatta korceptet förekom: att censor R-qus alldeles åsidosatt sin embetspligt och. de honom flera gånger ekedda varningar, då han tillåut trycknim gen af ett s. k. memorial, som försmädar hela nationen samt regeriogssättet och ständernas göromö5l. Men de härofran kursi verade orden äro utstrukna och med en annan hand öfverekrifvet: sin instruktion och de honom ofta skedda varningar — förbisett?. Häri låg dock äfven ett ogillande, fastän i mildare ordalag, af censors åtgärd; deremot tilldelades honom längre fram i samma betänkande en ändå strängare tillrättavisning, derföre ett N. ?citerat åtskil liga kanslikollegii protokoller, kansliordningen och bref från sekreteutskottet, till hvilka handlingar N. skaffat sig en olaglig tillgång, förmodligen genom censor, kanslirådet och riddaren v. O., som i det fallet förgätit hvad kansliordningen stadgar angående de till kan-likollegium hörande handlingar?. Att deputationen brådskade med attkom. ma ifrån saken och att till ständerna insända sitt betänkande synes deraf att protokollen för de sista sammanträdena, som otvifvelaktigt voro de vigtigaste, icke blifvit justerade, hvarom sekreteraren gjorde särskild anteckning. Fråga nu huru aflopp saken hos ständerna? — så kunna vi derom icke afgifva något bestämdt svar. Ståndens protokoller befordrades icke ännu till trycket; men för alla vigtigare frågors behandling redogjordes i Riksdagstidningar?. Vi hafva med största uppmärksamhet genomgått den för rikedogen 1760—062: för många andra deputationsbetänkandens behardling hos ständerna redogöres, men der förekommer icke ett ord om Lilla särskilda deputationens? härofvan refererade betän kande. Sedan det inkom och tills riksdegen afslutades förflöto dock åtta månader. Möjligen vore Nordencrantz motständare icke fullt förvissade om, att hvad deputationen föreslagit, skulle vinna bifall, eller ville man kanske med detta betänkande hålla den obestridligen modige mannen i schack? Att han i alla fall eåsom finanskarl åtojöt förtroende af adeln, synes deraf, att vär han bestämdt vägrade att på riddarhuset u Pträda då finensfrågor der skulle behandlas, emedan han under åtal blifvit ställd och såsom en criminel betraktades, så fattades af ridd. och adeln eit formligt beslut, hvaruti han snmodades uppgifva sina ultimata förelag, och tiliförsäkrades honom skriftligen ridderskapets och adelas protektion för all rå tilläfventyrs befruktad ovilja eller förfölCE ! Nordencrantz fortsatte alltjemnt till sin död 1772 såsom en särdeles produktiv författare: var med om att vid 1765 års riksdog fördrifva hatiarne från makten, blef bankodeputerad och skonade nu icke sina motständere, och var företrädesvis den som ästadkom alt en särskild kommission af ständerna nedsattes öfver Jennings och Finlay — Nordenerantz hätskaste motståndsre, då hattpartiet var vid styret, men fick ej njuta den glädjen att se dem bestraffade, ty 1772 års revolutionen gjorde slut på kommissionens arbete. N, dog några få veckor före revolutionen. Till den hade han dock isin mån väsentligt medverkat gerom den ofantliga etatsbristens och många missbruks uppdagonde, och icke minst genom förökandet at oviljan öfver den fivansiella villervallan. Beträffande slutligen kenslirådet v. Oelreicht, så förekommer i riksdagstidningarne för den 12 Juni 1762 (således nio dagar före riksdogens efslutende), att ständerna tillstyrkt stt hav Ptill LT för thes öfverklagade lidante måtte erhälla statssekreterare namn och heder, samt att, jemte thet han hugnas med ledighet ifrån censorssyss