Stockholm den 9 Dec. Bref från Norge. Kristiania den 5 Dec. Då man i den norska litteraturen träffar på endast fa försök att väcka intresse för le filantropiska ider, som från det förra århundradet gått i arf till vår tid, skall man vid en närmare undersökning af de befintliga förhållandena finna, att om blott litet talas och skrifves i filantropisk anda, så är detta ingalunda derföre, att intresset saknas — utan att tvärtom under loppet af den sista menniskoåldern just i denna riktning såväl af staten som åtskilliga associationer en verksamhet ådagalagts, som säkerligen icke är utan del i den jemna, blott af få och öfvergåaende kriser störda utveckling, som de sociala förhållandena i Norge i det hela taget fatt. Man har velat beskylla oss för att 1 öfvervägande grad fästa oss vid den praktiska nyttan, att vara ett egoistiskt folk, som i allting blott frågar, om det lönar sig; men jag tror mig kunna påstå, att en sådan karakteristik i stort taget är osann. Det kan väl så vara, att nationen ännu i flera riktningar, och specielt i politik, icke fått blicken så öppen för det mera aflägset liggande, som nödigt är, om dess lif skall få de rätta kontinuiteten; men i det mindre, i det, som ligger närmare tillhands och der behofvet ögonblickligt gör sig gällande, har här säkerligen uträttats mycket, som haft sitt ursprung i en helt annan tankegång än den, som blott vill vara sig sjelf nog. I detta mindre har framträdt en allmän känsla, som både redan nu uträttat stora ting och som säkerligen äfven i framtiden allt mer och mer skall bidraga att lyfta upp samhällsförhållandenas byggnad på en bred och solid grundval. Dels har denna allmänanda visat sig såsom en redobogenhet och understöda allehanda direkt välgörande ändamål, dels har den framträdt såsom ifver för att lindra de mindre gynnade samhällsklassernas vilkor, stöda dem i deras arbete och sätta dem i stånd att sjelfve fenom sina egna ansträngningar höja sig till en säkrare yttre ställning. En statistisk sammanställning af de särskilda sällskap och föreningar i Norge, hvilkas verksamhet går i en af dessa riktningar, skulle utan tvifvel gifva den bestämdaste dementi at dem, som beskylla norrmännen såsom nation betraktade för sjelfviskhet och brist på intresse för hvad som icke direkt räntar af sig. Jag har förut fäst uppmärksamheten på dessa sträfvanden, t. ex. missionsväsendet, hvilket, om man också icke helt och hållet kan gilla hvarken målet eller medlen, likväl vittnar om en stor och uthållig förmåga till uppoffringar — vidare de på allmän bekostnad föranstaltade försöken att eröfra de s. k. fanterne eller tatarne för ett ordnadt samhällslif o. s. v. Jag vill i dag några ögonblick uppehålla mig vid hvad ett privat sällskap under loppet af de sista par åren försökt göra för att förhjelpa qvinnan till en mera oberoende ställning, än hon hittills hos oss intagit. ag vågar hos svenska läsare påräkna ett särskildt intresse för dessa bemödanden, då de till en stor del just härleda sig från det exempel, som Sverge här har gifvit, både genom liberala reformer i sin lagstiftning och genom ett ihärdigt och med framgång krönadt arbete att sätta qvinnan i stånd att draga fördel af det större tillfälle till förvärf som beredts henne. Det var hösten 1861 som en Forening til Fremme af Kvindelig Haandverksdrift bildade sig här i Kristiania. Denna förening bestod — såsom det i ett följande vår utfärdadt cirkulär heter — från första början blott af några få damer ochåherrar, hos hvilka uppmärksamheten blifvit väckt på den otvifvelaktiga rikedom på anlag och skicklighet, som qvinnan af naturen besitter, till mycken annan arbetsverksamhet än den som nu af henne presteras, under det att våra samhällsförhållanden och vår lagstiftning förläna eller till och med alldeles förhindra dessas utveckling. Det blef maktpåliggande för dessa män och qvinnor att öfverväga möjligheten att frigöra qvinnan ur dessa band, derigenom förskaffa arbetet en ny tillväxt af insigt och kraft och på samma gäng tillförsäkra en stor del af de qvinliga individer, som eljest framlefva sina dagar under beroendets, näringsomsorgernas och missmodets bördor, en mera aktiv och derigenom också mera inbringande och hugnelig tillvaro. Exemplet från andra länder uppmuntrade och skärpte dessa menniskovänners ifver, och de vågade efter inbördes öfverläggningar och diskussioner om saken för allmänheten framlägga sin ide till förberedande pröfning, då de den 5 Sept. 1861 inbjödo till bildande af en Forening til Fremme af Kvindelig Haandverksdrifto. Nästan öfver förväntan vann denna menniskovänliga tanke sympati och understöd. I många städer — med Kristianias lysande exempel i spetsen — gick man hastigt och till en del kraftigt in på saken. Enkedrottningen tillät föreningen att utnämna henne till beskyddarinna samt gaf på samma gång löfte eg ett icke obetydligt årligt penningebidrag. År 1862 kunde således den nystiftade föreningen börja sin verksamhet med en årlig medlemskontingent af omkring 600 speciedaler, förutom 400 spd. gifna en gång för alla. Uppmärksamheten var nu väckt och saken inledd på det bästa sätt. Det var förnämligast 1 två riktningar föreningens sträfvanden borde gå — först och främst att bibringa så många qvinnor som möjligt den utbildning, som kunde sätta dem i stånd att med fördel utöfva ett eller annat handtverk, och dernäst att undanrödja de hinder, som lagstiftningen och den allmänna meningens fördomar lade i vägen för qvinnoarbetets användande i jemnbredd med mansarbetet. För att uppnå det förstnämnda ändamålet inrättades vå 1862 i Kristiania RA RR AR a ra