nI ningarne sa mycket, veta dock att en komit rI för utredande af få agan om kommunalrättei blifvit nedsatt i Stockholm, men att den e ännu inkommit med yttrande. Det vor ocksa underligt om man i en på kommu nens hush llsang ägenheter djupt ingr pande fråga ej skulle ha rätt att vända sit till regeringen. —t—— 5) — Svenska emigrationen i Amerika Vi toga 033 friheten att ur ett bret till a ) Göteborgs Handelstidning återgifva följande n utdrag af dess korrespondents i Amerika ilskildringar rörande de svenska emigranterna och deras förhållanden i det nya fädernes lindet. Brefvet är dateradt Newyork den 13 November. Efter att ha omtalat huru emigranterna förr vid deras ankowst till Chicago voro utsatta för de så kallade run: ners eller emigrauthjelparnes bedrägerier fortsätter brefskrifvaren sälunda: Genom samtal med personer, som nitälI ekade för fosterlandet, blef mig bekant huru djerft ?runners? der uppträdt och till hvilke Iledsamma händelser de gifvit anledning. J det gick ända derhän, att de personer, uilea . oegennyttist tillbjödo sin hjelp åt såväl svenI ska som norska utvandrare, hlefvo tillbakasatta för dylika äfventyrare. Men slutligen, I då det gick för långt, beslutade det skan dinaviska sällskapet att tillsätta en person lenkom för sit taga vård om ankommande I ierdsmän och kostnadsfritt gifva dem råd och upplysningar. Detta verkade ofantligt godt, isynnerhet som den förste, hvilken tog uti med detta i sanning bäde svära och mödosamma arbete, var en man, hvilken redun i fosterlandet gjort eig känd för sina sträfvanden under ena tid och på ett fält, som då ansågs nära nog förmätet fören arbetara at beträda — nemligen det poli. I tiska. j. Egentligen förtjeror detia sitt eget kapitd, men må fet cu följe. då det visar huru nen från 1846 u 1866 med unggommod arbetar för fäderna slandets och dess söners väl, fastän på andra sidan Atianten. Jag vili låta honom sjelf berätta I sipa lefnadsminnen från tiden af hans upp I trädande i Sverge. ?Jag var då, sade ban, skräddargesäll och hette Sven Trädgärdh. Uti Sverge var den nu lyckligen slutade reformrörelsen något seom då clektriserade alla sinnen, men detta oaktadt ansågs det mycket vågadt, ja nära nog brottsligt, om en arbetare visade last att deltaga uti ;italionen. När ban djerft uppträdde, siämplades han som revolutionär. Men jag dristade mig äcdå att vid ett tillfälle, då ett stort möte hölls i hufvudstaden, såsom representant för arbetsklassen föra dess talan, och detta väckte den största indignauon. Jag fortsatte ändå mitt anförande i lugnt medretande af min rättfärdiga sak, och då jag slutade, drog jag mig tillbaka till min pleis igen, seende huru de närvarande beiraktade hvarandra och iskttogo en afvaktande hållning, utan att yttra något Det var ett ögonblick, som jag aldrig glömmer, då den talare, som följde efter mig, varmt och fosterländskt sekunderade mig och gaf kraft och gehör åt hvad jag önskade få framburet såsom nödvändigt för Sverges talrika arbetsklass.? Jag må undra om denne man nu kommer ihåg detta, fortsatte vär utaf ämnet nu allt mera inspirerade gamle grihårige berättare och tillade huru mycket alla våra senzre tidens framåtgåenden, såsom folkskolorna och skarpskytterö isen, med uibredande af vaprens bruk till li 02 sarne, aladde horom. ?Det var en utaf mina ungdomstankar?, eade han; ?om pil. slår upp i Stockholms Ailehanda för år 1846, så står der uti en artikel med öfverskrift j ?En Dröm?, mina, skräddaregesällens, tan har den tiden, hvilka genom dåvarande kyrkoherden Wennerström medelst pressen fvo briogade till allmänhetens kunskap.? Den trotaste fosterlandsvännen var nu såom barn på nytt, och dessa minnen voro, ide han, de käraste han egde, och huru zu fröjdade sig åt att elit gått så hagt fom det gjort , ty se det var något som ban ej tänkt sig få upplefva! Nu verkade han ännu en tid för Sverges barn, då han under ett är hade förtroendet utal Skandinaviska sällskapet att öfvervaka och iilise, det de nordiska utivandrarve blefvo fredade irån prejerier och från runners stän t tilltagande plundringslusta. Men säll apet slutede med sin verksamhet i denna riktning, och Trädgårdh lomnade sin befattning. Isen var likväl nu bruter, och vissheten, att ofoget skulle lefva upp på nytt igen, om ej något företogs aut hindra de samma, gjorde, att söllskapet ?Svea? aflö nade en person för samma vackra ändaml. 4 Äfven denne, hvars bekantskap jag gjorde — mr Stone — är en god patriot och har, u!i sin verksamhet redan visat elt vackert prof på sin fosterlandskärlek. Ett ondt, som js äfven existerade, var, att uti Chicago —J1 enär vid emigrenternas ankomsi dit agen terna ej mera ha att sörja för dem — ej forns nigot ställe der de, liksom i New j, yorks Castle Garden?, kunde få uppehålla sig, tills de afreste inåt landet. För attl, undgå detta och möjliggöra att hafva dem l) 1 tillsammans, hyrde sällskopet Svea en stor lozal, förnt tuonbindareverksias, dit de nu föras. Här är ej mer ön hvad man ken kalla tak öfver bufvudet, men det är docklbättre något än intet. I förbigående vill,s jag blott nämna, att den norska emigratio-.; nen är mer än dubbelt så stor som denl, svenska; ja, det har inträffat att 5 till 600 norska utvandrare på en gång uppehållit sig i Chicago. Iovan jag afslutear hörmed, är det på sin plats att i fosterlandets namn tacka nordboerna i Chicago för hvad de gjort för att skydda ditkommande värnlösa landsmän, som utan deras hjelp och bistånd skulle råkat ut för olyckor och förderf, och på samma gång uppmana dem att ej tröttna uti sina uppoffringar, enär anners fritt rum skulle åter lemnas åt de mest skamliga och usla bedragares vinningslystred. Under mitt vistande i Chicago träffade jeg ea mängd svenskar, mest arbetare uti olika industrigrenar, och de flesta ien ganska god ställning, belätsa med att bafva sökt det nya verksamhetsområdet. Jag frågade flera om de ej ville ätervända till Sverge, men erhöll elltid samma svar: Jo, om vi en gång kunna a det, eom för mögre män eller på besök, men som arbetare alårig.? Hvarföre detta? ?Jo, emedan man 2 CumrAn ocm AA ÄfPgAn Aanla du NA Sa