r att förmå adeln och bondestånd aft antaga bevillningen till nästa riksda d. v. e. på obestämd tid, den 22 April up kallade det sednare ståndet på slottet oc sjelt presiderade som landtmarskalk i adelr plenum den 27. Angenämt och uppfriskai de midt under all tidens servilism, är a läsa de manliga ord, hvarmed såväl vi detta sednare tillfälle som i ett föregåend adelns plenum en Claes Lewenhaupt, en A Wachtmeister, en Duwall, en Spaldencreu talade för folkets sjeltbeskattningsrätt. Pi kanto drag saknas ej heller, såsom då bi skop Wallquist den 27, för att lugna sil stånds ångest under den pågående scene på riddarhuset, låter servera i prestestån dets plenilokal en anständig frukost? hvaraf P?humörerna betydligt lättades?. Naturens förbannelse eller syndens inflytande pi den ofria verlden. Fyra filosofiska före drag af Pontus Wikner. (Upsala 1866. Den genom åtskilliga filosofiska småskrif ter redan bekante författaren har i dett: något vidlyftigare arbete företagit sig at på ett, så vidt möjligt, allmänfattligt och enkelt sätt behandla en ganska vigtiz fråge inom religions-filosofiens område, eller den. huruvida naturen (den ofria verlden) kan anses vara träffad af något ondt för syndens skull. För sin framställning har författaren, som oss synes, särdeles väl beräknadt valt den dialogiska formen och följer inom denna den i antikens filosofiska skrifter ofta använda sokratiska metoden, i hvilken den s. k. deductio in absurdum eller uppvisandet af de orimliga slutföljder, till hvilsa det eller det antagandet leder, spelar en eå väsentlig roll. För öfrigt kunna vi naturligtvis ej här inlåta oss på någon närmare granskning af de resultater, till hvilka författaren kommit, helst han sjelf i sitt förord nämner, det bun ej anser sig ha åvägabragt någon verklig lösning af den uppställda frågan; hans företag ör, säger han, mer ett den arbetande tankens experiment än ett tankens domslut?. Hvad vi kunna försäkra är, att samtalen i sin halfdramatiska form, med sitt ofta färdeles vackra landskapaoch person-viallsge och med den klara karakteristiken a: de fyra samtalande, en filosof, en prest, en raturpanteirt och en mystiker, låta med nöje läsa sig äfven af dem, som ej ligga det minsta djupt i filosofiska studier, och att det dialektiska skarpBluii, I ur från uvkt ute vecklar, väcker vär aktning. Kemiskola. Undervisning i försla grunderna af kemien, af J. Å. Stöckhardt. Öfversättning af Clemens Ullgren. 4:de upplagan. (Stockholm 1866). De mänga beröringspunkter kemien eger med det praktiska litvet, göra ait dess läror icke längre knonpna vara alldeles obekanta för den, som vill göra anspråk på allmän bildning. Visserhgen har deita kunskapsämne ännu på långt när icke kommit rätt till heders vid elementarundervisningen, ehuru det torde vara ett af de vigtigaste ämnen, som der böra läras. Vi borde hafva växt ifrån den tid, då det ansågs angelägnare att känna ala undantagen i den latin ska grammatiken eller språkfinheterna i ett af Ciceros tel, än att känna beskaffenheten af den luit man andar, det vatten hvarmed man släcker sin törst, den spis hvaraf man närer sig. En person kan ännu blifva förklarad omogen 1 bildning, för det han icke kan böja en ordform alldeles rätt i alla dess ändelser, — en fullkomlig minnessak — men att han är så okunnig, att han icke vet att han blir qväfd, om han hoppar ned i en grop fylld med kolsyregas etler lysgas, det betyder i afseende på mogenheten inte. Visserligen äro de andens lagar, som till exempel uitrycka sig i språket, af största betydelse, ja, absolut tsget, af en ännu större än de andens lagar, som finna ett uttryck i den yttre naturen. Men för oss menniskor är det sinliga lifvet af lika stor vigt som det förnuftiga lifvet: vi kunna icke ostraffadt åsidosätta vår sinliga natur, utan att vår förnuftiga natur blir lidande. Sinlisheten, det vill säga ändligheten, och förnuf tet, det vill säga det eviga ljuset, koraplettera i menniskolifvet hvarandra. Öfverlemnar mennisken sig åt sioligheten sllens blir ho ett djur: vill hon i denoa sin sin ligt-förnuftiga tillvarelseform frigöra sig från sinligheten, blir hon en fantast. De båda formerna af hennes tillvaro äro lika berättigade och derföre äro också de såkallade reala vetenskaperna lika berättigade med de såkallade humanistiska. Sanoningen häraf blir väl i våra dagar olitmera erkänd, oaktadt vi ännu få nedlägga mycken möda, innan vi hinna erbeia oss ur klassicitetens träldom. Annu äro vi slafvar af det gamla Rom, så snart det döda språket skall tvingas i oss med väld, så länge skilnaden mellan en klassisk och en real linie i vra skolor är legaliseread. Men — ljuset går emåningom upp; vi ha redan seu dess gryning. Allmänheten äalskar det reala vetandet; det värmer hjertat, på samma gpång som det tilltalar förståndet. Derföre her också Kemiskolan nu kunnat upplefva sin fjerde upplaga, hvilken är en öfversättning från originalets fjortonde. Med Kemiskolan i hand kan hvar och en förskaffa sig eu insigt i de allmänna kemiska f:reteelser, som stundligen tilldrega sig omkring oss i naturen, samt om de vanligare konstprodukterna inom detta område. Bland de intressantare tillägg, som i denna upplaga förefinnas, är en kort underrättelse om de numera så vigtiga spektralprofven, till hvidsas förtydligande följer en i iärger omsorgsfullt utförd reaktionstafla. I bokens inledning ges äfven anvisning huru de enkla apparater och preparatsamlingar, som behölvas för anställande af försök efter kemiskolan, kuona erhållas. — Af Esaias Tegners Smärre dikter har en särskild upplaga i dessa dagar utkommit på Norstedt Söners förlag. Oaktad: det nätta duodesformatet är stilen i densamma icke så fin s0 2 i dylika upplagor pläsar vara fallet, utan mycket tydlig och nitid. Inbunden i präktigt clothband med guldsnitt kostar boken 3 rdr 50 öre. — Ett supplement häfte till hr J. L. Höijers så många afseenden förtjenstfulla MusikLexikon har i dessa dagar utkommit i bokhandeln. Verket. som redan fått inträde och SS Mm ms m — RA fa rr mm mm mt FÅ TA MD