Ce BETE, KJ SVA BLA BISPDIURG TUSTLIDtE fanns intet qvinnovärde; men det England som sir Walter målat, som liknar forntider med så mycket, äfven med sina Gynecter och ifrån hvilket en ny poesi gått ut, ä det endå land i Eöropa, der qvinnans in tellektuella rätt är bevarad. På denna punkt står qvinnan för närva rande: utan uppfostran, utan frihet, utar begrepp om sin är bestämmelse. Mannens leksak eller slafvinna, eller också — genom list, den svages tillflykt — hans tyrann; bedragande eller bedragen på lifvets glädje. Instinkten, desana menniskoslägtets somnambulism, lärer henne visserligen, att äfven bon bhörer till den högre verldsordningen, och att mannen är endast ett halft våsende utan henne, äfven i en annan mening än könets, Juli-dagarne och uti Warrchsu se vi henne förbinda såren, vederqvicka de döende; vi se henne deltaga i striden, ej som furia, men som qvinna, med bindeln i sin hand och tårarne i ögat. Men det är icke tidens förtjenst. Den har gjort allt för att förnedra henne. Det är den segrande naturens. Det är icke heller öfverallt som qvinuan rtår i det enskilda lifvet så högt, som i Frankrike och Polen, derföre att hon ingenstädes är så fri, som i båda dessa länder. Vi ha velat visa, att qvinnopaturen är önna ett oupplöst problem. Tänkarne ha forskat öfver allt, från atomen till sijernorna; beskrifvit allt, från kräket till menniskam, som menniska. Men hvad qvinnan är, hvad hon kan blifva, hvad inflytande en efter hennes natur afpassed upptostran kan hefva på hela menskligheten, det bar ingen med allvar undereökt. Hvad hon i enskilda undantag kan vara, när hon fäster ett högre mål för cin varelse, det ee vi öfveralit, der drottningar regerat, hvilka nästan aldrig utmärkt sig annorlunda än som stora, skapande väsen. Hvad åter qvinnan kan vara i det enskilda lifvet, vär hon får följa naturens föreskrift att blifva mannens vän och skyddsande — det se vi icke sällan i dalarne af Norden... En annan gång skrifver Agardh, till försvar för sin offentliggjorda plan att genom en lifränte-inrättning för qvinnan befrämja hennes ekonomiska oberoende, bland annat följande: Allt som skapades, skapades ur något lägre. Mannen skapades ur det döda stoftet; qvinnan utur mannen, det redan lefvande. Qvinnan är säledes en förädling, en förfining, en sublimering af mannen. Allt detta är icke poesi. etraktar man qvinnans Seen Dan dels fysiologiskt, dels psykologiskt, så kan ej nekas att hon icke blott till hela sin kroppsliga varelse, utan äfven till sin andliga, framställer sig såsom det finaste, renaste, lifligaste, känslofullaste ooh skönaste på jord:n. Detta veka, fina, rena och kändlofulle hör till hennes natur. Det visar sig öfverallt, der ej samhällsförhållanden — genom uppfostran, genom henneg uteslutande från det allvarliga, genom hennes sysselsättning med idel småsaker och I nöjen — förqväft detsamma. Mannen låter henne — liksom Herodias dotter — blott dansa för sig. Och sedan han gjort det, betjenar han sig deraf föratt framställa henne , såsom till själskrafter, förstånd, skarpsinnig! het och drift mannen underlägsen. Man har : nemligen påstått, att hon icke är skicklig : för annat i lifvet än underordnade förrättningar, och att alla andra endast böra besörjes af mannen, Detta är i alla afseenden falskt. Hvad som felas i fysisk styrka, er-( sättes hos henne i ihärdighet. Qvinnan är ihärdigare och, om vi så få säga, segare än : mannen. Mannen dukar förr under för svårigheter än qvinnan, ieke blott i andligt; afseende, utan äfven i Kruppsligt. Hon ut-. härdar sjukdomar, plågor bättre... Och Ska-: paren hade mätt hennes krafter, när han ! på ade henne en af de svåraste plågor af alla, men som tillika skulle belöna henne med den ljufva känslan att vara moder. Hon känner äfven sinnessmärtan djupare än mannen, men hon bär den frommare och undergifnare. Hon kan göra offer, som mannen aldrig skulle kunna. All erfarenhet viear, att när omständigheterna tillåta henne att framträda i allvarliga förrättningar, äfven de största och högsta, visar hon mera sniHe och mod, mera skarpsinnighet, mera ståndaktighet än mannen. När mannen har förlorat mod och Kopp, träder qvinnan fram och ingifver honom nytt. Historien har förvarat oss från forntiden namnet af Aspasia, idealet af qvinnor, Corinna, Sappho, Eriona m. fl. såsom de utmärktaste hos grekerna i snille. Spartanskorpa öfverträflade männen i mod, härdighet och fosterlandskärlek. Historien omtalar icke mindre än fyra stater af amazoner, af stridbara qvinnor, hvilka behandlade männen såsom männen i andra stater behandla qvinnorna, såsom obetydliga och icke skickliga att förestå offentliga göromål. Hos romarne finna vi Veturia, som uppoffrade sin son för att rädda Rom; Porcia, Catos dotter och Bruti maka, som dog med republiken; Cornelia, den äldre Scipios dotter och Gracchernas moder, den romerska qvinnans högsta mönster; Arria, som, när hennes man tvekade att dö, stack dolken i sitt bröst, räckte den åt genen och sade: non dolet, det gör icke ondt. Den nyare tiden visar samma höghet hos qvinnan, samma kraft, samma framträdande när mannen fvergifvit allt, somi forntiden. När det ej fonns någon räddning mer för Frankrike, steg Jeanne dArec fram och räddade det. Hon var så ren, så hög, så öfver allt mannens begrepp, att man troddelg henne vara af djefvulen. När i franska re11 volutionen alla män böjde sig ned för dess b första Minotaurus, som hvarje dag fordrade r menniskooffer — Marat — var det en qvinna — Charlotte Corday — också en jungfru, som, ensam bland 13 millioner män, hadelT mod att befria Frankrike derifrån. Och när!n derefter alla män endast sökte gömma sigv för revolutionens andra vilddjur, Robespierre, 6 var det åter en qvinna, m:me Tallien, som förde sin tvekande. mans arm mot detta lp odjurs bröst. Om sådana bragder af mänil nen läsa vi endast i uppdiktade sagor från st dunkla tiders dimma; af qvinnorna träda de!h ffam som verkligheter i vår egen tid. M:melP g DAlland mus 2 sla sill An Uk Ak 0 ÅA sk 0 fl FA ön JR JA AA RR ER VR RR R RS Pr 0 MM rt AA frn