STOCKHOLM den 2 Febr, — Det franska trontalets verkan i Tyskland. (Från Aftonbladets korrespondent.) d Berlin den 27 Jan. Det franska trontalet bar åter bragt någon rörelse i den stagnerande politiken för agen. I alla tyska länder har det blifvit satt under förstoringsglaset, och man har ytterst noga undersökt, hvad oraklet på Seinens strand förkunnar för ondt eller godt för de sväfvande frågorna på denna sidan om Rhen och företrädesvis den slesvig-holsteinska. De offieiösa organerna kömmo snart med oförställd belåtenhet under fund med, att Frankrike skulle förbli neutralt i afseende å Tyskland och tänker hålla sig på afstånd från frågor, som ej direkt beröra dess intressen. Att denna neutralitet, såsom det med sötsur ironi tillägges, är än si och än så, har icke förminskat den tillfredeställelse, hvarmed det napoleonska trontalet mottogs i Berlin. Den fula boken erinrade visserligen i sin framställning af de utrikes angelägenheterna om Frankrikes förbehåll, sådana de uttalades i hr Drouyn de Lhuys bekanta Augusticirkulär, och lät förstå, att Frankrike anser allt hvad som skett efter freden i Wien såsom ett tillsvidare-förhållande, men icke afstår från sina förbehåll rörande det definitiva tillståndet. Men hvem tänker väl nu på det definitiva? Politiken lefver allestädes ur hand i mun, och när man kommit ifrån förlägenheterna för dagen, tror man sig räddad. BSpökandet med vestmakternas inblandning i den slesvigholsteinska frågan, för hvilket jag genast varnade er, då det dykte opp, har undanröjts genom den franska neutralitetsförklaringen, Härmed låter den officiella preussiska politiken tills vidare nöja sig, och hennes förlägenheter för ögonblieket äro oekså tillräckligt stora och många, för att hon icke skulle bli glad öfver att kejsarens fredsmanifest afskuddar henne åtminstone de omedelbara bekymren för betänkliga konflikter med vestern. Det saknar för öfrigt icke sitt intresse att se det intryck, det franska trontalet gjort på de särskilda partierna här i landet och 1 Wien. Junkrarne tycka, att kejsaren blir gammal, försigtig och beqväm, att han liasom allt gammalt folk blir sparsam och språksam. Frankrike har bestämdt gifvit en fordoa äfventyrliga krigspolitiken på båten och tänker hädanefter uppföra sig såsom en sansad medlem af de europeiska staterna. Det är tydligt, att man med en dylik neutralitetspolitix icke längre går ispetsen för rörelsen och civilisationen. Härtill måste vigtiga skäl finnas. Frankrike har full sysselsättnivg hemma och måste derföre tills vidare lemna det föränderliga Europa åt sig sjelf. I Frankrike uppväxer ett nytt slägte, som ej kännt 1848, icke varit med om statsstrecket, är föga belåtet med Frankrikes ställning inomoch utomlands samt önskar och fordrar någott nytt. Så resonera junkrarne, hvilka, såsom man lätt kan begripa, med förnöjelse se de mexikanska och andra svårigheter för den napoleonska uppkomlings-dynastien tilltaga, Inom de libersla kretsarne har den sofistiska jemförelse, kejsaren uppdrog mellan de franska och amerikanska inrättningarne, gjort ett pinsamt intryck och blifvit på det eftertryckligaste motsagd. Visserligen behöfver icke den nordamerikanska unionens president afskeda sina ministrar för ett votum af kongressen, men denna skenbara oansvarighet har sitt korrektiv deri, att presidenten sjelf utgått ur folkvalet och regerar endast en bestämd kort tidrymd. Hvad för garanti erbjuder deremot en dynastisk, lifstidsoch till och med ärftlig herrskare, hvilken kan förfalla i ålderdomsskröplighet, dårskap och misstag af alla slag, samt derföre just i Frankrike, såsom historien lär, måste böta för sin regerings fel med förlusten af sin tron, om icke med sitt lif. Att trontalets statsekonomiska och finansiella del i Tyskland mottages med runkningar på hufvudet af det nationalekomiska partiet, är naturligt. Det andra kejsarrikets finanser ha aldrig utgjort dess lysande sida och ha alltid med de dystraste aningar för framtiden uppfyllt förståndigt folk såväl i Frankrike som utomlands på grund af den franska statsbusbållningens prekära ställning. I Wien har man begripligtvis varit mycket nedstämd öfver frånvaron af hvarje yttrande i trontalet rörande det beryktade fransk-österrikiska förbundet, hvaraf furst Metternich låtit göra så mycket väsen i de honom tillgifoa tidningarne. Kejsar Napoleon har ieke velat räcka sin hand för att befrämja detta dockspel. För honom ärju sinnesstämningen i Italien vigtigare än den demonstration mot Preussen, som Österrike har i kikaren med den skenbara alliansen. I går förehade det s. k. Lauenburgska utskottet i vår kammare representanten Virehows motion, hvari föreslås att förklara, att förvärfvandet af Lauenburg är olagligt, innan kammaren lemnat sitt samtycke. Som ingen minister hade infunnit sig, uppsköts debatten. Enligt grundlagen kan konungen icke bli herrskare i en främmande stat, om icke kamrarne på förhand lemnat sitt bifall dertill. Detta är den tydliga meningen i den härom handlande artikeln 55, Derföre ha junkrarne, byråkraterna och sofisterna nu äter slagit omkring sig med tolkniovgar, för att bevisa att den lauenburgska personalunionen icke behöfver kamrarnes samiycke. Man här antagit denna falska kombination blott för att befria sig från kamrarnes kontroll, men derigenom endast lagt en ny kovflikt till de många förut befintliga. Den herrskande regimen vet väl att den är söndrad med landets allmänna mening, men vill icke inse, att den derigenom äfven sätter sina planer utomlands mycket på spel. — PAN — och ng FO RR