er ed NN NN AS maktens organer icke åtlyda den gällande lage i detta afseende, enligt min tanke, ojemförlig större än den som förmodas kunna inträffa, der est icke dylika åtgärder, som de, hvilka hr po lismästaren Wallenberg tillåtit sig den 7 Mar 1864, finge vidtagas å orter, der krigsmanskal icke finnes att tillgå. Vid tillfällen, då oroligheter å dylika orter un der de sednare åren hittills egt rum, har mar icke, mig veterligen, behöft för deras stilland öfverskrida laglighetens gräns och derföre icke el ler gifvit anledning till ytterligare oordningar el ler anklagelser, riktade emot sjelfva ordnings makten. Då åtal af denna beskaflenhet icke förut a mig blifvit anstäldt, har jag jemväl med afseen de å frågans vigt och ömtåliga beskaffenhet, trot mig nu böra förklara huruledes jag förstår lasen sjelf skulle tillämpa den och anser den fram. deles böra af andra tillämpas. Men det är mig bekant, att aktade rättslärde hysa en härifrån : viss mån afvikande mening. Enligt denna skulle nemligen användande af våld och vapen annor. ledes än utaf krigsmanskap vara tillåtet, icke allenast, såsom jag antager, till afvärjande ai antingen våld å person eller egendom, eller hot, som innebär trängande fara utan ock, sedan upprorslagen är uppläst, för att skingra folkhop. som trotsar befallningen att åtskiljas. fastän icke någon af samma folkhop vid tillfället utöfvat äl eller visat hot, som innebär trängande ara. Ehuru jag, på sätt antydt är, icke delar den sednare åsigten, anser jag dock, dels med afseende å svårigheten att alltid i dylikt fall kunna tillförlitligen bedöma när trängande fara förefinnes, dels med tillämpning af här ofvan yttrade grundsats, att icke låta fullfölja åtal angående embetsfel för oriktig tillämpning af mindre tydlig lagbestämmelse, mig icke böra anbefalla tit. att yrka ansvar å hr polismästaren Wallenberg för det han tillåtit polisbetjeningen utöfva nödigt våld till skingrande af folkhop, som å ställe der uppmaning att åtskiljas blifvit enligt upprorslagen vederbörligen meddelad trotsat och sådan uppmaning icke åtlydt. Deremot finner jag lir polismästaren Wallenberg böra till last läggas och ansvar å honom yrkas derför: att han den 7 Mars 1864 utan sin ån stället icke aflägse varande förmans hr öfverståthållarens medgifvande, straxt efter sedan denne påkallat krigsmanskap, anbefallt polisbetjeningen, att vid norra ändan af Norrbro använda battonger, derest undersökningen icke skuile visa, att af det der samlade folk våld bepicks eller omedelbart var att befara; samt att an sistnämnde dag tillåtit eller deltagit utianvändande af våld, 1 den större eller mindre mån sådant genom undersökningen utrönes hafva skett på annat ställe, der folkhop icke varit samlad, eller innan densamma trotsat, jemlikt upprorslagens föreskrift meddelad befallning, att åtskiljas. Såsom mildrande omständigheter vid ansvarets bestämmande förekommer likväl härvid, dels de bryisamma förhållanden, under hvilka efallningen utfärdades, dels den ringare erfarenhet i afseende å dylika ärendens behandling, hr polismästaren Wallenberg kunnat ega, enär han icke längre tid beklädt polismästareembetet eller dylik befattning, och dels måhända mindre lyckliga eller tillförlitliga traditioner inom det embetsverk, der denna erfarenhet väsentligen inhemtats, hvarjemte, i händelse hr polismästaren Wallenberg under fortsättningen at åtalet skulle erkänna sitt misstag, så att påräknas kan, att ett dylikt af honom icke förnyas, sådant äfven torde, i mål af denna beskaffenhet, kunna som en mildrande omständighet antagas:; men i alla händelser är det af yttersta vigt, att hans ifråsavarande åtgärder af domaren ogillas och att unsvaret, särdeles om vid blifvande undersökning hr polismästaren sjelf personligen finnes hafva tillåtit sig olagligt öfvervåld, varder så allvarsamt, att förnyande af sådana farliga och förargelseväckande tilltag i möjligaste måtto afböjas. 7:de punkten: Hr polismästaren Wallenberg, som uti sin rapport till hr öfverståthållaren den 16 Mars omörmält den allmänna ordern? för den 8 Mars angående det våld, som polisbetjeningen skulle. ga använda, har afslutat sin rapport den 2 April på följande sätt: Af hvad jag sålunda haft äran indraga och för hvars styrkande jag ämnar biägga de af mig åberopade bevis den af hr justiiekanslern från mig infordrade förklaring, hoppas jag hr öfverståthållaren skall finna min åtgärd att, innan något egentligt bruk af militär vapnen, hvilkas mål och följder man aldrig på förhand kan beräkna, behöfde göras, söka medelst användande af de jemförelsevis oskadliga battonJerna hämma oordningarne, hafva medfört det yckliga resultat, att spulda menniskolif samt obotig skada till lemmar eller framtida helsa icke comma att bidraga till fläckande af dessa dagars alla fall för hufvudstaden tillräckligt obehagliga ninne. Denna lyckliga omständighet torde; då ugn och besinning återvändt samt till följd deraf örhållandena kunna framstå i sin rätta dager, emväl uti icke ringa mån bidraga till det hat och len ovilja, som det lyckats lögnen och förtalet att jos en del af lufvudstadens befolkning emot mig ch polispersonalen utså, åter skall vika för de änslor af välvilja och förtroende, som emellan poisen och befolkningen bör vara rådande. Numera har hr polismästaren uti sin till k. vofrätten ingilna förklaring uppgifvit att ifrågaarande order före deras utdetande blifvit för vr öfverståthållaren upprepade och af honom godnda ; och hr öfverståthållarens, en 30 Anguti, till k. hofrätten ingifna skrift innefattar äfen att berörda, den 8 Mars utfärdade order ar af hr öfverståthållaren godkänd och att let således är hr öfverståthållaren och ej polisaren Wallenberg, som är för densamma anVaktadt den varsamhet, hvarmed denna order r affattad, jemförelsevis med de befallningar hr olismästaren Wallenberg föregående aftonen jelfrådigt synes hafva utdelat, är densamma lock, enligt min här ofvan yttrade tanke, emot ag stridande. Denna order innefattar nemligen våtagligen godkännande af den, med min egen lika, meningen, angående rätt att använda våld, fven för att skingra trotsande folkhopar, fastän cke någon af folkhopen vid tillfället utöfvat våld ller visat hot, som innebär trängande fara. Af skäl, som redan äro uppgifna, har jag likäl ej funnit mig befogad att, för förfarande enigt nämnde, från mitt afvikande lagtolkningsätt, mot embetsman nu yrka åtal eller ansvar åsom för embetsfel. Hr öfverståthållarens skrift påkallar derföre af nig endast den förklaring, att hr polismästaren Vallenberg ingalunda bort befrias från ansvar ör utdelande och verkställande af denna order, m densamma varit af beskaffenhet att ådraga ir öfverstäthållaren ansvar. I detta afseende bör uppmärksamhet särskildt ästas derå, att om äfven, när en underordnad jenstemans förseelse i tjensten är föranledd af jefallnir.g utaf förman, hvilken antages ega mer akkännedom och erfarenhet, detta i, allmänhet ör anses för en mildrande, någon gång till anvarsfrihet ledande omständighet, sådant dock ngalunda alltid är förhållandet, såsom vid ett mbetsverk af den beskaffenhet, att speciella :unskaper och egenskaper utaf den mest skiljktiga art derinom äro oundgängliga för alla de nångfaldiga detaljgöromålens behöriga skötande, . ex. ett landshöfdinge-embete, hvarest, i hänlelse embetsfel begås, sådant mest torde böra illskrifvas den tjensteman, hvilkens särskilda akkunskap påräknats och som haft ärendets iandläggning sig anförtrodd, eller, om allmänna agen är misstydd och öfverträdd, landssekretearen, och om kameralförfattningarne äro orätt 1 landske mreraren , hvilka åtminstone i