STOCKHOLM den 25 febr F Man förnimmer äfven från Preussen och til och med ur den preussiska militärens krets ei och annan stämma, som bär vittne derom att icke alla äro förblindade af det båd ömkliga och löjliga jublandet öfver dei storartade och ärorika seger, som Preus sen skall ha vunnit i och genom krige mot Danmark. Så innehåller den nya Mannheim utkommande liberala tidninger ?Deutsches Wochenblatt4 följande artike om betydelsen af det preussiska segerjublet skrifven af en preussisk officer : ?Då, under förra århundradet de förste rösterna höjde sig mot det bestående för. svarsväsendet, stötte deiPreussen på skarpa invändningar. Preussen höll så fast vid sin krigsförfattning icke af stolthet öfve Fredriks segrar, utan derföre att adeln deruti såg den bästa garantien för sina privilegier. Ty en mängd yttranden och anteckningar Föra det alldeles otvifvelaktigt att äfven de edande kretsarne insågo dess brister. Fre. driks efterträdare ville afhjelpa dem, mer hans adliga omgifning tålde det icke, och intet medel lemnades oförsökt att förmå ho. non afstå derifrån. De nederländska patrioterna hade den tiden jagat bort arfståthållaren, emedan han förrådde landets intressen, och förvisat hans gemål, en preussisk prinsessa, till landets gräns. Ehuru detta skedde med all skonsamhet, så utgjorde det likväl den tiden tillräcklig anledning till krig. En preussisk armå, under hertigens af Braunschweig ledning, inföll derföre i det af partier söderslitna landet och afväpnade lätteligen den med pikar, luntbössor och dylika vapen utrustade patriotiska borgarebeväpningen. Preussen upphäfde ett ofantligt jubelrop öfver denna framgång och förband dermed ett nära nog vansinnigt sjelfberöm. Detta beteende var visserligen vedervärdigt men ingalunda så hufvudlöst, som man antagit, ty adeln ville dermed blända konungen, öfvertyga honom om armåns förträfflighet och få honom att afstå från hvarje tillämnad förändring. Planen lyckades, armåns medeltidskarakter förblef oförändrad, och staten, som var byggd och hvilade endast på densamma, föll genom en enda batalj så ömkligt, som ännu aldrig någon stat fallit, emedan dess medeltidsmessiga grundval icke längre passade in i den nya tiden. Preussiska regeringen, som är grundad på adeln, har alltid med förkärlek omhuldat denna. De mest olikartade, genom sin hemlöshet på all natio nalkänsla blottade elementer inympades under århundradets lopp på den företrädesvis slaviska urstammen. Obrukbara genom sin medellöshet, arbetsskygghet och konstlade fördomar mot det borgerliga Håret, samt uteslutande hänvisade till militärkjensten, visade de sig beständigt såsom absolutismens. villiga verktyg. Ur dess sköte härstamma dessa dunkla krigsherrligaX, och många andra otyska, uppenbarligen från den slaviskbarbariska östern lånade ider. Men emedan denna adel lämpade sig så väl fur preussiska ändamål, blef den alltjemt förökad, och emedan dess förökning gjorde en tillökning af den till dess underhåll bestämda armen nödig, blef den landet pålagda militärbördan beständigt större, så att det omsider liknade en enda stor rekrytdepot. Mer än ett ha ft århundrade förflöt från de första fordringarne på en omskapning af försvarsväsendet, tills åter samma rop hördes inom Preussen. Men denna gång Kom det icke från folket, utan från de adliga kretsarne, och föranleddes af oviljan mot det nödtvungna landtvärnet samt behofvet af den för adeln bestämda försörjningsanstalten. Derföre möttes det af liflig motsägelse i borgerliga kretsar, men preussiska regeringen behandlade saken på ett sätt, som bättre än allt annat bevisade hvad som låg under dess så kallade lagenliga förfarande. Slesvig-holsteinska kriget blef derföre ett välkommet medel att sysselsätta de missnöjda och bevisa det nya militärväsendets förträfflighet. Om man jemför de stridandes maktförhållanden, så förekommer Danmark, med knappt en och en half million själar, såsom en fyraårig gosse i strid med ett par trettioåriga män. Utgången af en sådan strid kunde aldrig bli tvifvelaktig, och ide flesta dylika fall blygas åtminstone segrarne, då deremot här utbröt det skamlösaste seforjubel. Till och med de bildade läto i örjan bedåra sig deraf, så att hela nationen tycktes gripen af en Dippelgalenskap och det oanständiga larmet blef ännu vedervärdigare. Men uppvaknandet ur detta onaturliga tillstånd kunde ej uteblifva, det begångna brottet mot folkrätten egde bestånd och uppväckte misstro, och snart insåg man att segerjublet blifvit så högljudt blott för att skydda den nya militärförfattningen och afskräcka från hvarje ändringsförsök. Men emedan landtvärnets afskafande utgör ett steg tillbaka i politiskt afseende och den nya värnepligtsförfattningen icke ens innebär ett tekniskt framsteg, upprepades ännu en gång af ett parti den för mer än ett sekel tillbaka använda manövern, som icke låter bringa sig i öfverensstämmelse med tidens anda. — — Landsh. Bennichs utnämning till generaltulldirektör, hvarom P. T. i dag meddelade underrättelse, skall utan tvifvel framkalla liflig tillfredsställelse öfver hela landet, om man undantager Jemtland, der man utan tvifvel gerna skulle önskat bibehålla honom som landshöfding, och för öfrigt det fåtal af protektionister, som häri se ett nytt bevis derpå, att regeringen fast och konsevent fortgår på den liberala bana, som