porstlastaren Wallenbergs törtlarande mandage den 7 Mars, anser jag, till följd, dels utaf be skaffenheten af hans förklaring, och dels af d angifvelser, som, med åberopande af bilagd villnesattester, numera skett emot hr polismäst: ren Wallenberg, särdeles af litteratören H. W Milnnich uti en den 7 Aug. 1861 till justitie 1 ) kanslersembetet ingitven och dårf tjenstgörand i justitiekansleren till advokatfiskalsembetet öf t ver lemnad skrift, nödigt att, till uppdagande af verk liga förhållandena, advokatfiskalsembetet äska utredning och undersökning, huruvida, då hr po lismästaren Wallenberg den 7 Mars vid norr ändan af Norrbro började lata polisbetjeninge använda battonger till den der samlade folkmas sans skingrarde, folket, der eller på de ställen hvarest hr polismästaren den dagen lät använd dylikt våld, äfven visat våldsamhet genom anfal Jå person eller egendom, eller yttrat hot, som in nebar trängande fara, hvilken borde afvärjas in nan det redan påkallade krigsmanskapet ham ankomma; huruvida, då hr polismästaren Wal lenberg utfärdade sin befallning, att från de plat ser, hvarest oljud och oordningar af folkhoparn forifarande föröfvades, drifva undan dem af fol ket, som icke hörsammade tillsägelsen att gi hem, han redan då, eller den 7 Mars, anmana några eller alla de till verkställande af denna b fallning beordrade poliskommissarier och poli betjenter att slag ät hufvudet skulle noga und lvikas4, ehuru de af hr polismästaren vid hans förklaring bilogade intyg från sju poliskommi: sarier icke innefatta något angående en dylik an. maning af hr polismästaren Wallenberg den 8 Mars, samt huruvida iindock, på s angifvelseskrifterna Ibilagda, under edsförpligtelsc afgifna vittnesattester uppgifves, icke allenast a! Ide under hr polismäistarens omedelbara uppsigt varande polisbetjentter, utan ock af hr polismi staren sjelf den 7 Mars slag utdelades, riktade åt personers hufvudem. . äffande behörrigheten för polismakten att ända våld, synes. det påkalladt att ytterligare utveckla hvad jag ut derom yttrat. Om fråga framdeles väckes hos vederbörande tiftande myndigthet, att ändra nu gällande stadganden uti 5:te Ikapitlet 7—11 8 strafflagen, Tlika lydande med 555—59 8 af förordningen den 29 Januari 1861, samt uti 10 kap. 12 strafllasen, lika lydande med 6 af förordningen den 6 Februari 1849, då kan naturligtvis komma i öfvervägande hurnvida någon verkställande maktens organ, kronoeller polisbetjent, bör tillåtas Janvända våld och dervid jemväl använda s. k. battong eller annat vapen: antingen, i enlighet med här i Sverge ännu gällande lagbestämmel:Iser och så, som dessa uti 20 af ofvannämnda föreskrifter för polispersonalen i Stockhom? i korthet, men temligen tydligt äro sammanfattade, endast ?till eget värjande och för att skynda dem, som befinna siig under hans värd eller hägn äfvensom för att hirndra fånges flykt: eller, i enlighet meed de, etter hvad Jag kunnat inhemta, för polisbeztjente i London gällande bestämmelser, tillika för undanrödjande af hinder vid utförande af en utaf öfverhet gifven befallning, t. ex. när väg genom folkmassa måste banas för att gripa person, som håller upproriskt fö eller annan huftudman vid uppror eller upp: opp; der i enlighet med någon annan åsigt, t. ex. dessutom, då den civilmyndighet som i 6 af förordningen den 6 Februari 1849 och 10 kap. 12 S strafflagen omförmäles, eller tilläfventyrs till och med då sådan tillstädesvarande eller frånvarande civilmyndighet underordnad poliseller kronobetjent sjelf, för tillfället, pröfvar lämpligt och förmenar sådant skola lända till mindre våda för personers lif och lemmar än användande af krigsmanskap?. Hvad lagskipnings-frågan deremot angår, borde, efter min tanke, åsigterna icke kunna vara delade derom, att innan nyss omförmälda lagbestämmelser blifvit i behörig ordning ändrade, desamma här ovilkorligen böra efterlefvas och att det i vårt lagbundna samhällsskick e åt någon tjenstemans godtycke ännu är öfverlemnadt att mot någon använda annat våld än sådant, som uti svensk lag är medgifvet. Det invändes, att al medgifvande till ett större skulle följa tillståndet till mindre våld, att ändamålet af krigsmanskaps vapen är att döda och att deras användande medför också vanligen skador af obotlig beskaffenhet. Häremot förekommer, att, endast när våldet är af samma art occh inom af lag bestämd gräns, innesluter tillåtelsem till det större äfven den till det mindre; att friågan om hvad som verkligen är större, också mnåste i frågor om straffarter, tvångsmedel eller våld afgöras af lagstiftaren, icke af den verksttällande embetsmannen:; att denne sistnämnde ex. icke får, på grund af rättigheter att insätta en brottsling uti en illa försedd allmän straffanstalt, låta honom undergå straff i enskild beqväm bostad; att embetsman väl kan vara, i vissa fall, berättigad, att extrajudicialiter låta tildela en felande prygelstraff, men deremot icke ansvarsfritt får sjelt tillfoga honom den lindrisaste kindpust: samt att vår lag och troligen de flesta af våra landsmän mindre frukta stränghet, när den är laglig, än godtycket äfven i dess mildaste form. För öfrigt äro tankarne sannolikt delade i fråga om det större eller mindre onda uti att utsättas för disciplinerade soldaters gevär och klingor, eller för polisbetjenters käppar, äfven om dessas användande vore lagligen tillåtet. Kanske skulle man till och med utan särdeles öfverdrift kunna säga, att numera knappt någon svensk man hellre mottager käpprapp än svärdshugg. Men man utgår dessutom från en alldeles oriktig förutsättning vid antagande, att militär skulle sakna andra medel än kulor, bajonettstygn, hugg af skarpa sablar elller Kavallerichoquer för att skingra folkmassor; ty just emedan den äfven har dessa krafti medel i beredskap, så snart sådana måste användas och emedan folkmassan ser, att det der ic:cke duger, att hvarken skänita eller trotsa, kan occh bör militärbefälhafvare till en början uppträd:a fogligt, men med det allvarliga hot, som, i fall af fortsatt trots, genast kan ö, öljas af oemotständligt kraftig, efter behofvet afpassad, handling. Det anföres ock, att militärens uppträdande mera än polisens skulle reta folket. Detta kan under vissa förhålllanden vara sannt, men beror på armens och polisens särskilda organisation, samt det förtroemde militär eller polis förut, å viss ort, vetat förwvärfva på : rund, bland annat, af visad laglydnadl, disciplin och humanitet. När hr polismästaren Wallenberg den 7 Mars befallde användande af bmttonger för att skingra folket, kunde emellertid iicke vidare blifva fråga om att undvika reta genom militärens mellankomst. En afdelning af kongsl. Andra lifgardet hade då redan blilvit anvämd och detta, så vidt jag kunnat utforska, under svårare förhållanden, men med mera framgåmg än alla derförinnan förlugnets återställande: den 6 och 7 Mars vidtagna, om beklaglig vanmakt vittnande åtgärder. Derjemte var en kavalleritrupp äfven redan då påallad från Fredrikshof, derifrån den ock, enligt bilagda embetsskrifvelse af den 26 sistl. Januari, ankom till Gustaf Adolfs torg, sannolikt kl. !f:11 e. m. eller högst 2 timme efter ankomsten af utryckningsordern. För öfrigt bekifver man i fråga om huru folkmassor f. n. v. hir kunna retas eller lugnas numera icke stanna på gissningarnes område, sedan man i Mars 1864 erfarit, huru polisoch mili makt sjelive handlade, samt behandlades och bedömdes af Stockholms befolkning. I anledning af hr polismästaren Wallenbergs och polisbetjeningens beteende vid ifrågavarande tillfällen hatva, jemte de officiella, till mig blifvit framförda flera enskilda klagomål, af hvilka sednare några genast af mig meddelades hr polismästaren; hvaremot intet enda klagomål emot militären hos misg framställts. och mig veterligen