MESA FEL LRRST UTA TEN BE GY TEEULDE, SE mycket känd i Boulogne; för ett år sedan var han anställd såsom biträde vid badinrättningen; han är 41 år gammal. Såsom vi i går nämnde, blef han redan följande dagen arresterad. Till en början nekade han, men då man visade honom barnens fotografiporträtter, bekände han slutligen att det var hans egna barn och att han var deras mördare. Tyska protostantföreningen och den kyrkliga församlingsprinolpen. IL Denna nya, af Tysklands både prester och lekmän allt lifligare omfattade föreni: g börjar nu äfven i Preussen vinna många sympatier, trots alla statskyrkliga motarbetningar. Pommerska generalsuperintendenten Jaspis har utfärdat ett wycket faderligt herdabref med bevekliga förmaningar till presterskapet att sky denna villfarande förening, som icke har nägon pietet? mot den g-mla preussiska kyrkan. Flera prester, som i likhet med prosten Heikel i Finland finner det vara nödigt att kyrkan ömsar skinn?, ha kraftigt uppträdt för reformens sak och mot herdabrefvet, påyrkande särskildt församlingsfrihetens rätt och Iyrkoregementets modifierande. Bland dessa är teol. doktor J. W. Hanne, ur hvars skrift vi anföra följande: Att det iförsamlingarna vidt och bredt omkring är mycket sorgligt bestäldt med det kyrkliga lifvet; att de nuvarande embetena och inrättningarne hos dem alltså visa sig otillräckliga; att erför en utomordentlig hjelp är af nöden, måste alla de, hvilka kyrkans väl verkligen ligfer om hjertat, sjelfva erkänna, och äfven vårt erdabref kan icke öfverskyla det. Med djup smärta aflägger dess välmenande och ifrande författare vittnesmål om kyrkans mnödstäldhet. Han vet af egen iakttagelse, hur stort deras antal är, som redan aflägsnat sig och dagligen bli allt mer främmande för henne; hur till och med den sista lilla gnistan religiositet, särskildt äfven i Pommern, hos många sedan är förkolnad; hur en tom indifferentism, synnerligen i flera större städer, allt mer griper omkring sig. Hur gerna vi nu ville i dessa smärtsamma bekännelser se ett godt tecken och början till en djupare sjelfbesinning inom kyrkoregementets regioner, så känna vi dock redan många allvarligt sinnade prester äfven i denna provins, hvilka måste känna sig öfverraskade deröfver, att herdabrefvet vid sådana förhållanden tycks anse för tillräckligt till botande af en så djupt ingripande kräftskada det apologetiska predikosättet och en viss stegring af gudstjensten. Hvad skola dessa, hvad skola med dem ännu många andra ur sin dagliga erfarenhet svara på sådana råd? Vi ha ju, skola de säga, platt ingen rätt och ingen makt att regenerera och derigenom höja gudstjensten efter församlingarnas behof i harmoni och samverkan med dem! Handboken har ju betagit presterna och församlingarne denna rätt! De förra se ju sig dömda att söndagligen upprepa de föreskrifna formulären äfven mot sitt bättre vetande och samvete, äfven sedan de för längesedan visat sig dödande för det kyrkliga lifvet. An mer skall anbefallandet af ett apologetiskt predikosätt göra många förbluffade. Hvad skola vi då, lära de fråga, som kyrkans sanning apologetiskt försvara och bringa närmare församlingarne? Månne det, som i afseende å det kristna trosinnehållet visat sig som sant för vår egen erfarenhet ; hvaraf vi personligen äro öfvertygade och genomträngda, hvarför vi med hela själen kunna innestå? Men då torde ju kyrkoregementet se sig befogadt att näpsa oss för subjektivism. Alltså äro otvifvelaktigt 16:de och 17:de seklernas öfvertygelser och läror menade! Vi skola alltså apologetiskt försvara en dåvarande tro, som ej mer är den nuvarande tron. Vi skola från predikstolen slå samtidens ande och medvetande i ansigtet med rekommendation och försvar för dogmen om den personliga djefvulen; om helvetesstraffens evighet; om menskliga naturens totala förderf; om Jesu persons gudom (efter kalcedoniska snitten); om sakramenternas magiska verkan; om det kyrkliga embetets instiftelse i sin nuvarande hierarkiska form; om den eviga klyftan mellan presternas och lekmännens stånd; om den principiella förkastligheten af de moderna kulturelementerna! Men må då blott icke, så skola de vidare resonera — om ock blott i all tysthet, eller sins emellan, så ofta de bland sig icke se någon superintendent eller generalsuperintendent, eller någon som hoppas bli det — men må då blott icke den oundvikliga följden bli, att vår åhörarkrets sammankrymper till en liten hop af moderna pietister och officiella kyrkbesökare, af hvilka de förra platt icke behöfva någon apologi i dessa saker. Församlingarnes tänkande medlemmar deremot — skola de fortfara — representanterna af de verldsomfattande ideerna, arfvingarne af en Lessings, Kants, Herders, Fichtes, Schillers o. 8. v. andliga eröfringar, och alla de som med modersmjölken insupit den moderna tidens tänkesätt, de skola vända ryggen till en sådan gudstjenst och ett sådant apologetiskt predikosätt. Eller skola vi icke bry oss något om dem? Skola vi icke söka dra just dem till oss? Skola vi, då häftighet och trumfande icke längre biter, blott nöja oss med pustande och klagolåt, när vi måste varsna, hur så många af de bästa och ädlaste, som redan för längesedan på andra områden framstått för de moderna humanitetsideernas spridning och sedliga förverkligande och ställt sig i spetsen för de andliga tidsrörelserna, allt djupare förtvifla om den kyrkliga samtiden och derför, med alltjemt stegradt aflägsnande från de kyrk1 ga intressena, så mycket ensidigare blott vända sig till tidens politiska och civilisatoriska uppgilter, om icke rentaf till materialismen. Det är ett faktum, att alla bildade och halfbildade druckit djupt af tidens kulturelementer och deraf blifvit genomträngda ända ini alla sitt andliga väsens porer, under det att, utom hos några få som äro i stånd att låta sig upplysas af Kreuzzeitung och hr von Gerlachs argumenter, den gamla dogmen och dess apologetiska behandling i predikan och tryck ej mer finner det ringaste intresse. Hvad som deremot hos de allra flesta bildade ännu är qvar af hjertats och samvetets och de högre trosbehofvens fromma rörelser, det bär i hvarje droppe färgen af och andas med hvarje andedrag den moderna kulturen. Och dermed skulle icke framför alla den evangeliska andens hufvudmän inom församlingarne, presterna, på alla sätt, vare sig i eller utom kyrKR Ir SADE ha med många tacksägelser lemnade honom. KTL RE KE RP LR An vn