Fr ANN Sr TT te är TURE och de fallnes anhöriga, man då kunde påräkna två tredjedelar af intägten, hvilket skulle uppgå till fullt lika mycket som en vanlig konsert; man vore ju då en välgörare mot sig sjelf och andra — förenade det nyttiga med det nöjsamma. Han reste derföre på hösten hitöfver, för att om möjligt engagera gardets eller en annan trupps musikkår att.i kristallpalatset gifva konserter i uniform; men det lyckades icke. Lika fd Jullien den andre fällde ej modet för så itet; han engagerade 8 mer eller mindre danska musici, och då det icke förslog, supplerade han dem med 12 svenska, hvaribland hrr Wegener, Drill, Ström, Borgqvist, Wilhelmsson, ais och Sjöström af skånska husarregementet. Nu gällde det att också få några danska nationalsängare, och det lyckades förträffligt. Ute i Tivoli hörde han hr Stenman, som, strängt taget, icke har någon röst, men som ursprungligen skall hafva varit en mycket duglig bleckslagare, och hans fru, tidigare känd för sitt utomordentliga mimiskt-plastiska utförande af kankanoch Mirliton-visor. De voro i hans ögon utmärkta representanter af det danska folket och blefvo genast engagerade. På gatan i Malmö såg han tvenne dalkullor — jungfrurna Persson och Jonsson, som i sina röda strumpor och hvita tröjor gingo omkring och utbjödo hårarbeten. Med dem måtte man väl kunna göra affär! Han lät fråga dem om de kunde sjunga, och det kan ju hvarje svensk flicka; — alltså fingo också de ögonblickligen engagementstillbud, som: danska nationalsångerskor, och då de beskedliga kullorna, som hade dragit ut för att se sig om i verlden och för att kunna medföra hem en liten sparpenning, funno att det pekuniära anbudet var ganska fördelaktigt, och att äfventyret, att uppträda på en teater i England, kunde vara ganska roligt, voro de genast färdiga . . . och sällskapet var kompletteradt. I ett bref från London af den 6 Oktober ha vi nu fått underrättelse om den stormande lycka, the danish national vocalists från Dalarne och de danska musikanterna från Skåne gjort på Her Majestys Theatre i London. Af oss föreliggande programmer finna vi att den raske Jullien icke försummat något för att göra uppträdandet så intressant som möjligt. I teaterkorridorerna har han utställt: Prinsen och prin?sessan af Wales resa genom Danmark, en serie af utsigter af de vigtigaste ställen, som blifvit be?sökta af deras kongl högheter, deribland: Berns?torf, H. K. H. prinsessans födelseort ; Fredens?borg, H. K. H. prinsens nuvarande residens; ?Kronborg, Fredriksborg, Bregentved, Rosen?vold. (!),. Ogeskor (!),Rosenborg, Christians?borg — och Börsen i Köpenhamn.? Om dessa bilder voro utförda i litografi eller dekorationsMålning, omtalar programmet icke, men det är också detsamma: de-voro faithful afbildade, och hufvudsaken är ju ej huru Ogeskor, Bregentved, Rosenvold och Börsen i Köpenhamn se ut i verkligheten, utan huru de äro återgifne af konstnären; hvad som uteslutande intresserar the Snobs är att dessa ställen hafva blifvit besökta af deras kongl. högheter, och det kunna de vara vissa om! En oss i samma bref tillsänd recension — vi kunna icke bestämdt säga ur hvilket blad, då artikeln är ett utklipp, men den har ögonskenligen stått i ett af de stora bladen — beskrifver med en hänförd penna den framgång hr Jullien haft med sina danska kohsecter. Enhvar af de danska (!) gardister.: som besteg orkestern, fick först en särskild klappsalfva, och då hela kåren i sin enkla och klädande uniform (svarta permissioner, blå vapenrockar med blanka knappar, röd krage och uppslag, blankt ungerskt lifbälte, tschakot med plym och dansk kokard) uppställde sig i front mot publiken, anförd af sin infödde kapellmästare (han var nemligen en veritabel infödd preussare, men en bra, dansksinvad man för resten !), dä kände mängdens hänförelse inga gränser. Huset skakade vid dessa bifallsyttringar, af hvilka vederbörande artister nästan tycktes känna sig mera förlägna än firade. Vi hoppas att detta mottagande skall för danskarne vara ett bevis derpå, att om vi än icke gripit till vapen för deras skull, så draga vi icke ibetänkande att höja våra stämmor och röra våra händer till deras ära — säger referenten. Det är alltid godt att hafva något att stöda sig på! En storartad fantasi af m:r Jullien, benämd ?Danske Töner, enligt programmet innehållande sånger, danser och marscher af de danske kompositörerna Gade, Kuhlau, Hartmann B. S., Ingemann (!) och Lumbye, utförd af hela orkestern på 150 man, med de danska gardisterna i spetsen, utgjorde piece de resistance i den musikaliska anrättningen. 1 denna fantasi ingår Valhalsmarschen af Hartmann (professorn), hvilken af publiken antages vara den Hartmann (violoncellist i Lumbyes orkester), som dirigerar det svensk-danska kapellet; och ?Krigsdandsen: Den hemlighedsfulde Port af Ingemann. Hvem skulie väl ha kunnat tro, att den fromme skaldens sista reliiösa romans skulle få bära namnet af en krigsands, som på Her Majestys Theatre under enstämmigt bifall begärdes da capo? Detta besynnerliga qvi pro qvo kan emellertid lätt förklaras, ty på programmet finnes det sålunda intaget: N:o 3: Den hemmelighedsfulde Port, Krigsdands, fjernt fra Danmark, och det är således antagligt att hr Jullien, som naturligtvis icke kan ett danskt ord, har i samma hälte fått Ingemanns religiösa romans och Lumbyes vilda indianska krigsdands upptecknad ijerran från Danmark?, och att han betraktat det förra musiknumret såsom en koralmessig introduktion till det sednare samt således utfört dem som ett stycke. Skada blott att han icke kunnat engagera våra ballettdansörer, att i kostym utföra krigsdansen Den hemmelighedsfulde Port, med astspjut och tomahawker. — Som dessert serverades the danish national vocalists, fröknarne Julia Jansen, Fredrika Jansen (de omdöpta dalkullorna) och Hansine Fredriksen (fru Stenman) samt hr Stenman (från Tivolis ölstuga). Enligt recensionen voro de klädda i den: pittoreska senweizeraktiga seländska bonddrägten — damerna i röda linnen och stöflor samt svarta snörlif och förkläden; männen uti skärlakansfärgade underkläder och hvit rock. Det omtalas icke huruvida fru Stenman fulländat denna trogna nationaldrägt med sin från Tivoli.ön bekanta fyrkantiga polska mössa; deremot heter det, att de sjöngo sina visor med ?infinite spirit? och dansade dertill med en påfallande smak. Ett af deras bravurnummer var den danska folkvisan Et Bondebryllup, hvilken ovilkorligen skall sjungas i kör af bönderna på Seland, då bruden välkomnas i sitt blifvande hem. Skulle någon af våra läsare, som specielt intresserar sig för dansk folksång, önska gora bekantskap med denna National-Lied, sa vilja vi dock hvarken rada till att söka den hos Berg. green eller förfråga sig hos folket, han kan dättast få höra den på våra eafe chantants, ty den är en af de ypperligaste och mest vällyckade visor af författaren till Dögnfluerne, En annån national bondedans var Tivoli-sången ur Kalifen på äfventyr, hvilken blef sjungen med nuil och omsparkning likasom paa Öen. Om det var denna Pessants dance, om. hvilken det heter i programtaet, att den är.så populär i Danmark, att den för det närvarande blir hörd i hvarje sällskap, och om engelsmännen få i sitt hufvud att skriket och spärkningarne höra till föredraget, så kunna de onekligen få ett rätt egendomligt begrepp om tonen i vårt sällskapslif. ; För att förebygga ett missförstånd, meddelar hr Jullien publiken, att hans vokalister icke göra anspråk på att betraktas som utbildade sängare; de uppträda blott som sjelflärda fo!ksångare. Då de emellertid som sådana, enligt nans försäkran i programmet, äro kända som de mest framstående på deras hemorter (Dalarge. Skåne och Tivoli Oen). giorde han sig förmA Art Arr ör PR Kr Fr hän DO i 0 v-— ve