bräckliga personer bestående parti. Ett nytt tidehvarf skulle då uppgå för England, och hr Gladstone, hvilken är alltför klok att icke begripa, att hvad som en gång väl är dödt, det är dödt och i följd häraf icke kan tjena till stöd för någon menniska, har sålunda velat i de arbetande klasserna bilda sig en ny stödjepunkt för en ny makt. Men nu såg man plötsligen den gamle dödspatienten, den odödlige Pam, som engelsmännen kalla honom, återkomma till lifs; och Gladstone, gripen på bar gerning af förräderi och trolöshet af premierministern, ännu så mäktig i all sin vanmakt, blet tvungen att göra en anständig afbön och att genom ett nytt tal, äfvenledes hållet i underhuset, utplåna intrycket af det förra. Men detta intryck berodde numera ej längre på honom sjelf. Talet hade blifvit bekantyjordt öfver hela England och hade der väckt ett omätligt genljud. Icke derför, att i ej andra före Gladstone, lika bra som han och måhända bättre, försvarat de arbetande klassernas rättigheter. Hvad som här utgjorde det nya och omätligt vigtiga var, att Stora Britanniens förste finansman, känd för sin försigtighet och för sitt säkra politiska väderkorn, hade trott stunden nu vara kommen, då praktiskt folk och de som sträfva efter makten kunna och böra erkänna dessa rättigheter. Huru förödmjukande för hr Gladstones personliga ära hans andra tal än var, så åstadkom det likväl ingen annan verkan än en smula beklagande och mycket löje; men han lyckades ingalunda dermed försvaga intrycket af det förra eller förringa dess praktiska konseqvenser. Från detta första tal daterar sig en ny politisk rörelse inom de arbetande klasserna — en rörelse, hvilken man bör hoppas icke kommer att afstanna förr än den uppnått sitt mål. För öfrigt har herr Gladstone, då han fann sig så lifligt understödd af Englands hela demokrati, återkommit från sin första skrämsel. Han har utan tvifvel insett, att hvarken sjelfva lord Palmerstons kraftfulla vilja eller än mindre den jemmerlige lord John Russels eger förmåga att bortjaga honom: ur ministåren. Hans aflägsnande skulle ha till följd herr Milner Gibsons frivilliga tillbakaträdande — denne frejdade och intcelligente vän till Cobden och Bright, en af de outtröttligaste arbetsförmågor, och som utan det ringaste buller genomfört en af de vackraste reformer uti Englands kommersiella lagstiftning. Med dessa båda mäns tillbakaträdande — de enda verkligt lefvande, de enda verkligt aktade, de enda verksamma inom detta döda kabinett, representerande ett dödt parti — skulla hela ministeren falla. Och sedan densamma en gång väl vore fallen, skulle parlamentets upplösning blifva oundviklig. Och lord Palmerston och grefve Russell veta ganska väl, att de nya valen komme att bringa till makten ett parti, hvars ledare de aldrig skulle kunna blifva. Och nu har hr Gladstone, fullt förvissad om bibehållandet af sin plats i ministeren, gjort en resa till Englands alla större städer, i hvilka han, änyo upptagande hufvudtesen i sitt förra tal, och utvecklande densamma med ännu större djerfhet, än större omfattning, helt enkelt vädjat till arbetarnes politiska passioner. Och dessa passioner ha nu vaknat, icke blott inom den arbetande klassen, utan ock inom den demokratiska borgareklassen, hvars hufvudort är Manchester.