CV oofUIR PUTS UT MIAS ytTS UMTS Uppe växt kyrka. Vi meddela här det väsentligaste af denna Shiubetroktelse: Efter dessa vandringar genom de 30 sednast förflutna åren blott ännu en blick i vår teologis och vår kyrkas framtid! Huru mycket förhoppningsfullare har utsigten blitvit, än den framstod fö andes ögon för åtta år sedan, då denna skritt föret utkom! Huru mycket hastigare ha utvecklingarne frambrutit och de helsosamma kriserna inträdt, än vi då vågade hoppas; Då önskade och profeterade vi (sid. 200 i sveiiska öfversättningen) den triumferande teologiska reaktionen, det ny-lutherska artiet. en större utbredning och makt, en längre id än henne verkligen var beskärd. Vi önskade, att hon ej måtte stanna på haliva vägen, utan uttala sitt imnersta en, sina förborgade anslag och tankar, på det att unda alla de orena vätskor. som hotade vår protestantiska kyrkas lif, måtte efflorescera i kriuska hudutslag. hvarigenom alla de katolska sympatierna och ansatserna kunde rensas ur kroppen. Huru annorledes har det gåct! Vi ha bevisat våra motståndare för stor ära! Vi ha tilltrott dem ett inre lif, en substantiel andekralt, som de aldrig egde. Det har gått fort till ända med dem! Och detta emedan allt var ihåligt och konstladt. var fåtängligt restaurationsspel eller påflig herrsklystnad. Så har då den andliga bankrutten gjort en ända med förskräckelse på alltsammans. Redan nu fly nattens spokgestalter för den inbrytande dagen! Öfverallt kaos och blinda kraiter, ödeläggelser och inre söndringar. Den ena kämpar mot den andra, den förmenta lutherdomen föres i katolska kyrkans armar, den inbillade ortodoxien är sönderträtt i sin kärna och upplöser sig i idelt kätteri. de gamla förbunden bestå icke längre, de konstmessigt hopslingrade trådarne af kyrklig och politisk reaktion sönderriivas med högljudda protester. Den enda, som stod öfver detta kaos och med kiok beräkning sammanhöll det motspänstiga, den enda mannen af anda och mångsidig bildning — J. Stahl — har gått bort. Redan hade han i mörka aningar förutsagt det snart förestående förfallet. Under den korta s. k. Preussens nya era 1859 hade han med veklagan utropat: Hvar är numera ett jordiskt stöd. hvar är nu ett jordiskt hopp för vår kyrka? Makten är mot oss, massorna äro mot oss. tidsströmmen är mot oss, de kraftiga villfarelserna inom sjeltva kyrkan äro mot oss. Och dock var det blott två korta år (1858—60), hvarnuder Preussens makt a m nu, maskoperade med detta parti! Och dock voro furstarne, ministrarne, kons ricrna, teologiska fakulteterna, kyrkans dignitärer och cheter i nästan alla tyska länder indragna i detta parti elier åtminstone beroende af det! Men — massorna äro mot oss, tidsströmmen mot oss -— det var den fasansfullt nedslåäende, den nu mer oförnekl sanningen! De, som hittills högljudt triumferat, att rationalism, filosofi och kritik voro i samtidens medvetande öfvervunna och tron allena qvar på platsen, utbröto nu i den förtviflade klagan, att allt af lernas tro var ölvergifvet, att folket var i sin kärna sönderfrätt al rationalismen, att, som Hengstenberg förkunnade, kyrkan vore af verlden öfversvämmad och tidsandan rustade sig till den sista stormen mot den lilla hjorden. De, som redan inbillade sig ha vunnit det inskränkta herraväldet i kyrkan, gjorde nu plötsligt den erfarenhet att detta var en kyrka utan församlingar, en kyrka af teologer och konsistorialrader, men icke af det kristliga folket, och att denna kyrkas restaurerade troslära var blott en förklingad och förgängen dogmatik, icke samtidens verkliga och fortlefvande tro. Då utbröto jemmern och gräten och ropen på hjelp; Då vandlades dessa hjeltar och triumfatorer till desertörer och gråterskor! De, hvilka aldrig som män skådat sanningen i ögat, utan alltid lefvat blott i oscilierande mellan de yttersta motsatser, mellan fåtänglig segervisshet och da le dödsfruktan, aldrig ötver den apokalyptiska verldsåskådningen! Och de hade rätt, när de, visserligen för sent, erkände, att de bildat en kyrka amlingar, att de bringat i sitt våld och ätiar hela den kyrkliga appas. k. administrativa, det andliga neiserna, bandböckerna, psalmt församlingen icke ville veta om alla dessa eröfringar, att de ingen makt hade öfver den lefvande kyrkan, öfver de frälsningssökande menniskornas själar och samveten. En makt var bleiven öfrig. den de enda dittills knappt tagit med i räkningen, och som dock var högre än alla de andra: församlingarnes samvetstro! Denna bittra, men belsosamma erfarenhet. gjorde detta rarti i Tysklands alla länder; vid alla enskilda försök att restaurera och införa i samtidens lif sextonde seklets gamla kyrka, vid alla attentater på folkets innersta tro och samvete. Samtliga dessa kyrkotukts-, handboks-, katekesoch psalmboks-attentater blefvo, hvar de än uppträdde, icke blott i Pfaltz och Baden, nej! äfven i Bayern och Hannover, äfven der, hvarest alla kyrkliga auktoriteter ända till landsbiskopen enstämmigt derpå sammanverkade. tillbakaslagna med en så djupt instinktiv och så omotståndlig, elementar makt, att skyndsamt ätertåg blef enda räddningen. Ur folkets djupaste samvete, icke ur förgångna seklers forml den stora lärdomen af ( be ständet, böckerna, katekeserna, men at ler — detta va O dessa folkrörelser — måste samtidens kyrka uppbyggas! Fråga vi nu hvilken utsigt den nya och fria teologien har för närmaste framtiden, så är svaret vida tröstrikare än vi förr kunde gifva det. Visserligen äro ännu fortfarande lifvets verkligheter, de sedliga, politiska och nationala förhållandena af så osund art och befinna sig i så bedröflig förlamning, att äfven de nödvändiga utvecklingarne i teologien och kyrkan derigenom naturenligt tillbakahållas. Den likgiltighet, afmattning och nedslagenhet, som här herrska, äro de mäktigaste bundsförvandterna för den religiöst-kyrkliga reaktionen, som lik en sumpväxt appstisen midt ur förruttnelsen och ur den suger till sig litskraft. Och dock är ingen orsak till fruktan! Församlingarne ha vaknat ur sin sömn, de lutherska presternas onatur, intolerans och maktbegär ha stigit till en så odräglig höjd, att de måste framkalla folkets starkaste motslag. De bildades djupare religiösa behof fordra kraftigt och med tullt medvetande en annan tillfredsställelse, än hittills bjudits dem. ÅAnnu stå vi i väntans och hoppets ögonblick. Men han nalkas redan, den nya tiden; vi känna flägten af hans ande. Det, hvartll allt syftar och som måste sökas af alla medvetna andar, är kyrkans befrielse ur det närvarande statsväsendets fasta omsnöringar. på det hon ej må dras med genom alla dess sjukdomskriser. Likbetydande med denna befrielse är uppresandet ur folksamvetets djup och en fri framställning art den äkta. enfaldiga och innerliga kristendomen, sådan den ännu letver hos vårt folk. Blott i en ur församlingarnes sköte tramstigande och sig organiskt sammanfattande gemenskap skola alla de nedtryckta och slumrande andekrafterne befrias, skall samtidens totala bildning återföras i de uttorkade kyrkliga kanalerna och kyrkan åter bli en sanningens och lifvete pelare, en förkunnerska af den innersta samvetstron! Först en sådan fri kyrka förmår bära och ur sig skapa en fri teologi. Men hur skall denna höja sig och vinna insteg inom Tysklands nuvarande teologiska fakulteter? Vi se det icke, men vi tro det med hela tilltörsigten af det från tingens yta på sanningens osynliga och obedräg.liga verld riktade sinnet. Ja ännu se vi blott de första tillstymmelserna. Men de unga kraf. terna skola liksom daggen födas med morgourodnaden. Luiten af den ande de dagligen insina är in samtidena friheteha. De hann icke jelfbedrägeri, kommo aldrig öfver detta i