STOCEHOLTA den 30 Jul, Från Sundet. (Bref till Aftonbladet.) I Köpenhamn den 27 Juli. Danmarks hufvudstad gör i närvarande ögonbhek icke mera än till hälften skäl tör det i Sverge redan häfdvnnna epithetet ?det sköna, glada Köpenhamn?, Skönt är här ännu såsom förr. Julisolen bestrålar det: spegelblanka Sundet, bokskogen står så rik j: och yppig; ekarne ha ännu en frisk och hiflig försommarsgrönska: fälten öfverträffa sig sjeltva i frodighet. Det är Frode den fridgodes land; lugnet och rikedomen inaturen utgöra en gripande kontrast till landets ställning i närvarande stund. Det glada Köpenhamn skulle man nu fåfängt söka. Vid första inträdet i staden får man genast en erinran om de allvarliga tidsomständigheterna, genom den stora mängd at gorgklädda man ser på gatorna, de unga reconvalescenta krigare med armen i band eller vacklande framåt med hjelp af käpp eller kryckor, som man oupphörligt påträffar. Men man roar sig ju ändock — hör jag någon at dessa välvilliga personer invända, hvilka ha all möda ospard att uppsöka alit, gom kan i någon mån utgöra en ny sten på bördan och nedsätta det danska folket, allt naturligtvis under betygande af sina Peympatier? — se blott de kolossala och brokiga affischerna från Tivoli, Alhambra, Alleenberg och öfriga förlustelseställen! Det borde dock nästan vara öfverflödigt att erinra derom, att 1 en så stor stad som Köpenhamn alltid måste finnas ett så pass stort antal af personer, hvilkas lätta sinne icke beröres ar de politiska förhållnndena. äfvensom af resande, att egarne al de nyssnämnda etablissementerna kunna tinna större uträkning vid att hälla dem öppna än att stänga dem, äfven om den vinst de nu göra skulle vara ytterst ringa. Om andan och stämningen kos Köpenhamns egentliga befolkning kan man töga döma ar hvad man ser på dylika offentliga ställen. Då jag i går afton gjorde en liten rund till nägra af dessa förlustelseorter, lör att iakttaga deras fysionomi under närvarande förnållanden, fann jag publiken föga talrik och till väsentlig del bestående ar barn och tyska handelsresande samt andra främlingar. Der talades ji nästan hka mycket skånska och tyska som danska. Deremot är det ganska hbetecknande att mun på ångfartyg och i omnibugar, der de goda köpenhamnarne eljest bruka vura så språksumma, finner en tystnad och en nedslagenhet hos alla, hvilken bär vittne derom, att stämningen är så tryckt och ögvublickets ställning så pinsam) att. man icke en gång kan ge sitt hjerta lufi i ord. De politiskt tänkande af alla partier — med undantog kanske af det rent tysksinnade kotteriet, med hvilket jag icke kommit i någon beröring — äro bragta nära förtvillan. De se Daumark bragt närmare till undergåugens brant än någonsin tillförene och se sig fåtängt om efter nägon räddning. Under sådana omständigheter är det icke godt ait bibehålla jemnvigt och konseqvens, att vara herre öfver de tankar och ord, som misströstan och rådvillhet kunna i ett eller annat ögonblick ingifva. Eudast så kan man förklara, att till och! med en och annan af dem, som under en följd af år kämpat för frihet och folklighet i Danmark och för danska folkets nära anslutning till brödrafolken, nu låtit undfal!a gig yttranden om Danmarks inträdande i tyska förbundet, såsom en ?utväg, som dock kunde vara att tänka på. Att en dykik förflugea tanke, så snart ringaste rädrum till besinning erhålles och det på nå got sätt kommer till allvarligt afgörande, icke finner det ringaste stöd hos det stora nationelt-liberala partiet, kan anses såsom en aigjord sak. Man kan för ett ögon blick smiekra sig med den tanken, att den danska nationaliteten derigenom finge vara ostyckad och derigenom kunde bibehålla tillräcklig hbfskraft att bestå med ett slags sjeliständighet, samt att Danmark såsom Tysklands amiralstat skulle vinna en stor betydenhet; men man finner lätt vid närmare eftertanke, att de vilkor, på hvilka Tyskland skulle medgilva ett inträde i förbundet, utan tvitvel skulle vara sädana, att hvarje tanke på en fri och sjelfständig nationel existens dervid måste uppgitvas. Tyskland skulle icke låta Danmark disponera öfver den tyska marinen, utan att törskaffa sig säkra garantier för att densamma icke vid ett inträffande krig komme att användos emot Tyskland, i stället för t. ex. emot Sverge och Norge. En sådan garanti kunde endast vinnas derigenom att Köpenhamn och Kiel blefve tyska förbundsfästningar med starka preussiska och österrikiska garnmsoner. Huru det under sådana omständigheter skulle gå med den sjelfständiga utvecklingen, är lätt aut inse, Den allmänna nedslagenheten och rådvillheten atspeglar sig ganska tydligt ifolkrepresentationen, som har svärt att säga eller göra någonting på den punkt, der sakerna tör ögonblicket befinna sig och då man antingen inom fem dagar mäste ha afslutat priliminärerna till en fred eller också