gen, på den torfva vi trampa, föll löjtnant Blum 2 spetsen för sina jägare, då de stormade mot byn. Genom Klingspors tröghet blef väl den dyrköpta segern i vidare begagnad, han dröjde nemlige en månad i dessa trakter. Men finnarne hade genom detta tredje större slog visat. att de liksom under Gustat II Adoölts tider e fruktade att kämpa äfven mot en ötverlägsen fi ende, att de utan tvekan, lugnt, såsom deras tur är, ville lemna litvet för sitt folks försvar. Och derföre äro dessa krigare alltid värda vår tacksamhet, vår högaktning, vå kärlek. Vilefva nu i andra tider och lyda under samma spira med den, som då var vår fiende. Men det vore ett förräderi mot all vår forntid, ett förräderi mot oss sjeifva, om vi förglömde de dagar och de bygder, der våra fäder stridt med ära. Som ett oförgängligt arf skall kärleken till dessa gå till våra efterkommande och väcka samma tapperhet, samma beredvillighet och dödstörakt. I, bebyggare af dessa Lappos tält, som för ett haltt sekel fuktades af edra fäders blod, fostren äfven I denna kärlek och denna vördnad i edra arne hjertan. Då de gula tegarne vagga tör vinden, så tänken att det är en stilla gralsång, nej en segersång för dem, som sofva derunder. Och denna vård skall lära, att det finnes en skönare lott än att blott lefva och vara till här i verlden, den att offra sitt lif för fäderneslandet. Ty om också, såsom 1808, det afsedda målet icke vinnes, så vinnes likväl något, och aktningen bibehålles hos eget folk och hos andra. Som en segerhymn för de fallna ljuder då inskriften på denna vård: Tappelit tässä Sankarit Suomen, Heittiwät henkens Eest oman maan. Ringa är den minnesvård, vi nu egna von Döbeln och hans Björneborgare och alla tappra på Lappos segerdag. Men då vi påminna oss, huru den från plogen tagne arbetarn. utan fotbeklädnad, med at marscherna blödande fötter, likväl springer fram till striden, huru ynglingen med sönderskjuten barm och af blodtörlust bleknade kinder deltar med de öfriga i bajonettanfallet här mot byn, då resa vi en minnesvård i våra hjertan, som är oförgängligare än om den här stode himmelshög. Ja, letve minnet af våra täders segrar, lefve evigt minnet ar segern vid Lappo! ätt skallande hurrarop åtföljde dessa ord, och derpå sjöngs ?Vårt Land? och ?Björneborgarnes marsch. Festen bivistades bland andra älven af 3 veteraner, och en af dem hade varit med i Björneborgarnes skara. Det var så underbart att vid talarens frametällning af slaget höra den åldriges stämma allt som oftast falla in med eu: niin se oli! eiwan niin! under det hon derjemte närmare utförde detaljerna. Hans öga brann med ungdomlig glans, han urskilde goviirssnlvorna. han hörde kanondundret ljuda, han blef helt och hållet försatt i det: förflutna, och den, som hörde hans korta utrop, rycktes sjelf tillbaka i tiden. Månet öga fuktades; föga kunde någon ar DöBets män under kulregnet drömma om, att han ett halit sekel derefter skulle upplefva striden ånyo och höra sin egen fara berättas af främmande mun. Sjeltva minnesvården, som står ett stycke norrom Lappo Storby vid landsvägen, består af en granitseckel, på hvilken reser sig en gjuljernstafla; öfverst slutar den i götisk stil hållna taflan med ett kors. Inskriptionen i förgyllda boksiätlver är på ena sidan namnen på de fallna officerarne: Ramsay. M. Blum. D. Aminoff. v. Qvanten. Gestrin, i Ja 106 Miestä v. 187-08, I På den andra sidan läser man en inekrilt på finska språket. Någonting, som bidrog att förhöja intrycket af denna enkla fest var, att så många anhöriga till de här stupade eller i striden deltegande ofticerarne mfunno sig. Efter atsjungandet af Björneborgarnes mar gjordes på stället en insamlimg, till förmån för de 3 närvarande veteranerna. Denna inbragte omkring 230 mark, hvilka sednare öfverlemnades åt de gamle krigarne med några ur hjertat gående enkla och varma ord af lektor O. Blomstedt, hvarpå några finska sånger afsjöngos. Menniskoskaran ekingrades småningom åt olika håll, och den Tjusa sommarhimmeln hvälfde sig åter öfver det som vanligt tysta slagfältet. H H LITTERATUR TIDNING. Janechåll: Samvetsfrågor, behandlade i bref af J. N. Cramr. — Utländsk litteratur: Zur Gesch der neve sten Theolo;ie, von Pr Carl Schwarz. — Litteraturoch konstnotiser. Samvetsfrågor behandlade i bref, af J. N. Cramer. Stockholm hos E. Westrell 1864. Bland de granskare af de kyrkliga dogmerna, som på gednare tiden uppträdti värt land, har ingen gått mera radikalt och konseqvent till väga eller mera obeslöjadt uttalat sina åsigter än förf. till den ofvanstående broschyren. Detta är en förtjenst som sjellva hans motståndare ej lära förneka honom. Sanningens utredande — och det bör åtminstone för begge sidorna vara hufvudsaken — kan ej annat än vinna derpä. Han vänder sig ej blott mot en viss särskild Ham utan undarlractae hala danmarotarniat