riet tog! Hnr. Bre? från Slesvig. (Från Aftonbladets korresp. i danska armån.) (Ehuru detta bref genom den danska fältpostens försorg synes ha varit litet på villo vägar och derigenom blifvit försenadt, anse vi oss dock kuana meddela ett utdrag derur.) Dannevirke den 21 Javnari. Står man i väktargången på Gottorps slottstorn, hvarifrån den röda klufna flaggen med det hvita korset strålande svajar i den friska frostluften, faller man ovilkorligen i betraktelser öfver skilaaden mellan forntid och nutid. Ser man nedåt, har man under sig detta Gottorp, der så många planer till det danska rikets undergång blifvit hopsmidda. Hvar finnas nu de mäktiga gottorpska hertigarne, hvilka betraktade sig såsom suveräner och slöto förbuod med utländska makter för att tvinga sin länsherre, den danska konungen? De hvila nu i sina blykistor, utmattade hvila de der efter striden med det sega danska folket. Och Got torpa slott, deras stolta stamborg, är nu en dansk kasern. Gottorparnes vspen öfver porten har blifvit borthugget och Fredrik ViI:s initialer äro ditsatta i stället. Men deras gerningar lefva efter dem, det är mot deras gerningar, mot deras fikande e!fter att skapa ett statscomplex af det tyska landet Holstein och det danska landet Slesvig som danska krigare ännu i denna dag stå beredda till strid. Och huru ha ej?tiderna förändrats: då var Sverge gottorparues bundsförvandt för att rycka Slesvig från Danmarks lejon, nu förklarar det svenska folket genom sin konupg, att Slesvig tillhör norden, att Eidern är nordens gränsskiload. Ser man ej längre nedåt, utan ät sidan, ser man mot öster, då visar eig för ögat den bugtiga Slien, en gång i längesedan försvunna dagar en handelsväg för Gardarikesfarare, men npu så grund, att blott mycket litet djupgående fartyg kunna segla in dit upp till staden Slesvig. Det var på denna Slien som hertig Abel, konuug Weal demar BSeiers son, lät mörda sin bror, konung Erik Plogpenning, för att derigenom kunna uppstiga på Danmarks tron. Han sjelf — konung Abel — hvilar icke långt derifrån i Pölermossen nordvest om Slesvig, der hans lik nedsänktes, genomstunget af en påle, emedan den tidens vidskepelse ej visste något bättre medel mot att brodermördare skulle Sgå igen4. Från denna mosse rider han ännu hvarje natt ut på häräg och förskräcker de arme, vidskepliga bönderna vid Dannevirke. Ser man framåt och mot vester, visa sig här de väldi a Dannevirkeskansarne, först påbörjade af konung Godofred eller Götrik, som stred med Carl den store, fortsatta af Thyra Dannebod, Gorm den gamles kristna. drottning, förbättrade af Valdemar den store och Svarta Greta eller Margareta Spränghäst, Erik Glippings mor. De ligga der i majestätiskt lugn, så som den sista Ol denburgaren, konung Fredrik VII, låtit inrätta dem efter nutidens krigsbruks for. dringar. Märkvärdigt är det sannerligen, ait våra förfäder varit i besittning af en så stor ingeniörtalang, att de anlagt skansarne just der, hvarest de äro absolut nödvändiga, och blott der. j Och ser man ännu längre fram, ser man terrängen framför skansarne, denna terräng, hvilken, så långt ögat når, är så flack och jemn, utan hägnader eller diken, förstår man, alt tyskarne betänka sig, innan de öfver en dyhk slätt, der det icke finns gömställe ens för en bare, våga sig fram mot de obehagligaX och i Tyskland beryktade Dannevirkeskansarne. Och det är väl att de betänka sig, väl iör oss, ty af kölden är mot öster Bliens vatten så tillfruset, att,det öfverallt kan passeras, och mot Vest Reideraa och Trenen på samma sätt. I detta afseende har icke någon förändring inträdt, sedan jag sist skret till er, Och ser man tilibaka, så står hela det danska folket framför en, beslutet att försvara sin och nordens arfvelott Syd-Jutland. Men ett sakna vi, vise ingenstädes en skymt af den stolta blågula fanan! oossttstksrsetrr