— Norra Hallands Tidning yttrar: Den blodiga leken är börjad vid Dannevirke. Det är icke nu fråga om gamla löften, noter och protokoller. Danska frågan har nu denna Jydelse: skall danska folkets frihet och sjelfständighet blifva tll intet, eller skall den bevaras? Skall svaret afgifvas ensamt genom de krafter, som nu stå emot hvarandra vid Dannevirke; skall Danmark ensamt kämpa mot Preuszen och Österrike; dä är svaret också gifvet och Danmarks rike snart utstruket ur de fria staternas led. Så kan, så får dock icke ske. Svenska hjertat klappade fort vid vexlingarne af Ungerns, af Italiens, af Polens öden; och dock kunde med något skäl härvid sägas, att hvilken utgång än dessa länders kamp finge, vi sjelfve kunde sitta af följderna oberoende. Förhållandet är nu helt annat. Följderna af en olycklig utgång af danska kriget skola på det djupaste ingripa i våra egna förhållanden, vår egen trygghet. Tyskland är, såsom nu visat sig, en lika farlig granne som Ryssland. Men hafva vi ej nog af en sådan famne? Dock skälen för oss svenskar att ispringa vårt grannrike äro långt för detta både utvecklade och goda befunna inför såväl styrelse som folk. En garanti, och den enda som tyckes hufvudsaklig, är den, att Danmark, efter den dag som är, icke vidare bevefvar sig med Tyskland, h. e. Holstein. Må Augustenborgaren, eller hvilken som helst hafva detta land, men vid Eidern bör skandinaviens fana planteras med påskrift: O tysk! hit intill skall du gå och icke vidare!