Man inbar kitteln och ställde den framför honom. Pelona, skaffa mig en sked, sade don Martin till en flicka, som var en af de vid dylika tillfällen aldrig felande förstärkningar af den talrika garnisonen i den rike mayorazgons hus. Skeden erhölis kanske ej genast; men så var också don Martins tålumod minimum af hvad gom vanligen beskäres en dödlig deraf. Andtligen återkom fliekan med skeden, och den gamle herrn nedstack den häftigt i kitteln, som innehöll kokta ärter med sönderskuret getkött ibland, högtiden till prydnad. Då han smakat på innehållet, sade kan skarpt: Skicka hit kokerskan. Hör på, du odugliga varelse, du olyeck liga köksdrouning4, ropade han emot henne; thsar man inbillat dig att det är missväxt på oliver? Nej, sefior; hvarföre frågar ers nåd det? SEmedan det här smakar ungefär så mycket olja, som om du hade lagt uti ett par oliver för att freda ditt samvete. Och säg mig, skulle händelsevis alla saltmagasiner i Villa-Maria vara stängda? Nej, inte det jag vet, setior.4 tcHvaraf kommer det då att den här rätten är lika fadd och smaklös som du sjelf? Alla började skratta och kokerskan skyndade bort: Nu inträdde den gamla Latrana, just uti rätta ögonblicket, och helsade obesväradt. Hur vågar ni visa er för mina ögon, ni, den vandrande oförskämdheten?4 ropade don Martin högeligen förtretad, Ni vet ja att jag ej vill se er. Befior: don Hort. esde den. gamla med reket Jugn, fom en åsna trampar mig p fören, be ver jag derför hugga af den å