ep Frih. smeden ansåg icke frågan höra till fidem, som böra förekomma vid gemensamma öf, i verläggningar, emedan man icke vid denna riksdäg I ämnet kan besluta. : I Motionen blef derefter enhälligt afslagen. j ni Landtmarskalken förklarade att hr Stjernn svärds yrkanoc om att till de öfriga stånden måtte reddetas hans rescrvation mot de beslut som fattades i förra plenum mel anledning ä häns motioner om en medborgarekrona åt justiYI tiestatsministerh och åläggande för statsuiskuttet r fatt undersöka vissa hofhållningsräkenskaper, en-fligt grundlagen måste beviljas, men derjemte e I beslöts på Hemställan af grefve af Ugglas att reservationen skulle åtföljas af ett protokollsutdrag, innehållande att ståndet enhälligt afslagit ofvannämnde motioner. . Slutligen bi öls br v. Kochs försleg om tillsättande af ett kildt utskott för behandling tjaf den nyä sjölagen, med det amendement, som i framställdes af hr v. Ehrewicim, attsledamöterp fnas antal från hvarje stånd bestämdes till 4. i Motionären hade så mycket mindre någon invändning mot att den af honom föreslagna sifftran 3 förökades, som ban hört att man i borf gareståndet allmänt önskade denna tillökning. I Ståndet åtskildes kl. något öfver 7. vt En polsk Elegi. i. 18. Huru många gånger — ack, kanske alltför tidigt — har jag i drömmar sett uppståndelsens Gud! — Intet sår, intet blod på hans kropp. Man skuile kunna söga, att det varen annan Kristus, strälande för evigheten. Hans ansigte var som solen, och hans klädebonad, som var hvitare än snön, omsväfvade honom på hans luftiga färd — och han badade sina genomborrade händer i de nya verldarnes morgonrodnad. 19. Och långsamt, mycket långsamt rör sig framåt bakom Gudamenniskan mitt högt älskade Polen, bländande i sin skönhet och utan dödens spår. Det stannar på tröskeln till det Zion, som är utlofvadt åt alla folk — och från dessa heliga höjder ljuder dess röst till de aovdra frationerna, som äro församlade långt borta, djupt nere på bottnen af rymden: Kommer till mig, kommer; alle I broderstammar! Den sista stridens sista kamp ar slutad, förräderiets snaror och de jordiska bedrägerierna äro tillintetgjorda. Stigen upp med mig till fredens rike. Och nationernas chor svarar: Välsignelse och ära vare dig, o Polen! Ty ehuru vi alla ha lidit, har du dock genomgått flera qvel än någon af oss, Genom den ofantliga orättvisa, som nedtyngt dig, båller du fienden ständigt inder Guds vrede. — Då du genomgick ditt martyrskap, ver lifvet i ditt hjerta mäktigare än dina förtryckare, och genom ditt offer har du frälst oss! Välsignelse och ära vare dig, o Polen! 20. O! huru ofta har icke i höstens mörka nalt rösten från min moders eller mina för fäders gralvar stigit upp till mig, för att tala ull mig om framtiden. Vid detta hemlighetsfulla ljud träda syner fram för mig. Triumfsånger Irån millioner menniskors bröst genljuda rundt omkring mig. Segerherrarne draga förbi i otaliga skaror — jag ser systrar och bröder, som äro befriade från slafveriet, med deras hvita, strålande skepnader, med odödlighetens återglans på derus paneor. — Ehuru utan vingar, vagga de sig i luften som om de hade sådana; — ehuru utan kronor, stråla de, som om de vore krönta. — Och jag sjelf rör mig midtibland dem och känner mig som i ett obekant förut förnummet himmelrike ! 2. Och hvem vet det? Kanske är redan mina drömmars spådom uppfylld öfver Polens graf: — Och det var blott jag, som fattades bland de uppståndne! O! genom jernstänger och murar, hvilka likt likkistans bräder omgifva mig, bryter min gjäl ut och ilar långt bort genom tiden och rummet. — Ja! Jag ser det: OÖlverallt myri: der stjernor och blomster; — den påoyttfödda verlden firar sitt bröllop med den unga friheten ! — På Alpernas spets, på Kerpathernas topp kastar himlen samma morgonrodnas strålar, och alla folk, föreoade och i gemenskap, tyckas bilda ett enda haf, öfver hvilket Guds ande sväfvar! En besynnerlig rysning genomströmmar mitt bröst likt dallringarne i en harpa — och kommer hvarje nerv att skälfva; detär som om hvarje bloddroppe gifver toner, omärkliga, men som ändock ljuda för mig. — Jag kände mig lätt, lätt, som om jag ingen kropp hade, de tunga fjeltrarna tynga ej mera — en känsla af lycksalighet omhöljer mig och fyller hela mitt väsen; — jag befrias från fiendens bojor och kommer tillbaka till odöd iigheten. — Och nu bli min källares hvalf genomskinliga I 23. Jag har fått en magnetisk klarsynthet I! — Jag skådar klart hela trakten omkring, och min blick tränger hvarje ögonblick allt ängre och längre fram. Såsom bölja efter bölja öppna rymderna sig, i det att den ena synkretsen öpppnar sig och försvinner efter den andra. Och bakom mörka moln synes ien blå himlen, ja! den blå himlen — våren från vester. Bakom det moskovitiska shelvetet — se! mitt fäderneslands gröna nejder. — Der fladdra tusentals flygande fanor öfver mängden, så långt ögat kan nå. — Det är en landtdag såsom fordom, til Iften under bar himmel. — På denna ofantiga yta huru lyckliga äro icke alla mina oröder, huru stråla de icke i solens gyllene velysning! Jag ser dem, jag nästan vidrör lem med mina blickar, det förefaller mig, om om jag skulle kunna vidröra dem med ränderna, om jag blott tog ett steg framåt. — Intet, intet kan nu mera trycka mig! Ack! huru jag stirrar på dem, buru jag beraktar dem med begär!ighet. 24. Man skulle kunna tro, att förhandlingarna örjade. Hela den lelvande ytan, betäckt naed menniskohufvuden, rör sis med en jätmm — D mm I KA I DD KR L ———