sig in på elt annat system, med alla thy ätföljande kostnader samt — hvad ännu Värre är — med den af förnuft och erfarenhet bekräftade ctillräckligheten af våra tillgånger till dess genomförande, det lärer väl icke någon svensk statsman våga tillstyrka, äfven om han branne ef ön kan attmed skäl kunna göra det. Lika litet lära väl nationens representanter vilja inlåta sig och tet allmänna på ett sådant vågspel, om än några enskilda blacd dem, al skäl com de sjeliva må bäst känna och bedöma, icke derför rygga tillbaka. Under denna förutsättning kan det väl icke förmenas dem, som sådant finna för godt, stt utgjuta sina hjertans känslor för förhoppningarnes ideal, men svårligen lärer dermed vinnas något annat, än att den stora mängden al åhörare, med sin på erfarenbetsgrund hvilande öfvertygelse orubbad, måste erkänna, hvad de förut väl kände: lapdtförsvaret måste ännu länge utgöra vårt hufvudförsvar, hvarvid, sålångt tillgångerne medgifva, sjöförsvaret bör räcka en hjelpsam hand. Um deremot, såsom väl synes skäl att både hoppas och förmoda, diskussionen vid det blifvande sammanträdet — med afdrag al utflygterna från poeternas hörn — tager den sistnämnda erfarenhetssanningen till utgångspunkt, så synes någon praktisk nytta så till vida ef denna öfverläggning kunna vara att vänta, som man blir i tillfälle att interpellera sjöministern med hänsyn till det sätt, hvarpå han ämnar tillämpa detla system på vårt sjöförsvar. Det kan för den skattdragande vara af mindre intresse att veta huru de blifvande Monitorerna4, kupolerna eller pansarfartygen tlifva konstruerade och bestyckade, men desto mer att af sjöministern personligen och officielt emottaga förklaring på den riktning i allmänhet, hvaruti han går att använda de millioner, som nu vundgängligen erfordras för att ersätta vår föråldrade sjöktigsmateriel och göra de krafter möjligast verksamma, som nationen derpå går att offra. Skulle det dervid visa sig att ban, utan strängt aktgifvande på de grender, på hvilka vårt försvarssystem på det hela är bygdt, samt på den plats sjöförsvaret deri måste intaga, ämnar tillstyrka medlens användande för åtgärder som syftade ät ett alldeles motsatt håll, eller att vårt hufvadförsvar skulle utgöras af en flotta, sammansatt af stora, väldiga krigsfartyg, hvarvid de med möda hopskrapade millionerna skulle blifva alldeles otillräckliga, cå må man väl akta sig att tillsläppa en fyrk deraf. Om deremot, såsom men har allt skäl att förutsätta, sjöministern vid utvecklingen af det system för användandet af de envisande meolen som han ämnar tillstyrka, visar sig fullt inse och erkänna vigten af det samband, som företrädesvis vid vårt lands försvar kan och bör ega rum cmellan landoch sjöförsvaren, samt regeringens pligt till följd deraf att ordna det sednare så, att detta samband bäst och kraftigast kan befordras, med er betydlig minskning i de kostnader för försvaret, hvilka i motsatt fall erfordrades; ådagalägger ytterligare sjömiwistern den fosterländska och efter våra närvarande förhållanden afpassade åsigt om sättet för vårt uppträdande på hatvet, att vår för detta ändamål utblottademateriel med möjligaste skyndsamhet och i förhållande till anslagens storlek ersättes af en sådan cert nutidens krigsfartyg, som, såsom sådana wunder alla förhåtlanden fullt tjenliga, dock mera afse elt nöjaktigt fyllande af det nu oundgängliga behofvet, än ett dåraktigt beniödande att härma de i detta afseende med hvarandra täflande stora sjömakterna, hvitket halsbrytande försök skulle utarma oss, utan att något ändamål vunnes; om —i korthet — sjöministern i denna vigtiga an gelägenhet mera visar sig hafva SF Utilites än la Gloire4 för ögonen, så bör den äskade gemensamma ötverläggningen i ämnet biifva lugnande för representanterna vid bej viljandet af de begärda anslagen, förutom hvilka icke någon sjöminister lärer vija eller kunna ikläda sig ansvaret för det vigtiga kall, som honom är anförtrodt. Sakernas närvarande ställning kräfver att en sådan minister, efter angilvandet af den all män: a riktning som hans system kommer att omfatta, icke vidare inlåter sig på detaljer, hvilka hvarje tänkande man finner omöjliga att nu bestämma, och vid hvlka såtedes icke någon samvetsgrann menniska lärer vilja binda sig. Beiviflas ministe:ns vilja eller iörmåga i detta afseende, så är han ej den rätta mannen för det höga förtroendet. Svårligen torde dock någon påträffas, som i detta alseende är bättre lottad och mer förtjenar att vara det än den närvarande; eburu säkert de finnas som, delande samma åsigt, hafva all möda ospard att sätta en motsatt i omlopp, för alt på delta sätt med ens befria sig från både personen och systemet. Men ehuru den närvarande tidpunktens vigtligaste fråga med hänsyn till sjöförsvaret oemotsägeligen omfattar dettas törsvarsmateriel, så utgör dock personalens högsta möjliga tjenstbarhet vid alla tillfällen det huf vudsyftemål, hvilket styrelsen aldrig ostraffadt kan släppa: ur sigte. Det första som sjöministern i detta afseende — bland andra — framställt, att anslå en serskild personal åt skärgårdsförsvaret, samt att gifva denna en för ändamålet uteslutande atsedd öfning, har på riksdagen väckt något motstånd. Att så skulle inträffa var icke oväntadt för den som känner de djupa rötter med hvilka denna fråga intränger i många enskildas intressen; men det vore mycket att beklaga om dessa intressens sakförare skulle lyckas, ieke att förhindra, ty organisationsfrågor lära väl tillhöra styrelsen att afgöra, men att försvåra verkställandet af denna uppenbart kloka och för försvarskraf: Att bkersant I