SET oc JIRVAl O6 al kKavinetlet 1 isöpenhamn al gifne förklaringar icke rum för något tvifvel afseende å det betydande medgifvande, som blit vit gjordt de i Itzehoe församlade ständerna, då dem blifvit tillåtet att votera hertigdömet Hol steins andel i danska monarkiens gemensamm: utgifter under budgetterminen 1861-1862. Dett: medgifvande skall icke af makterna kunna an nat än anses uppfylla alla de rättmätiga for dringar tyska förbundet eger att framställa til förmån för Holsteins rättigheter i fråga om dettz hertigdömets deltagande i monarkiens gemen. samma utgifter; men, ehuru i det ögonblick då 5 sänder tit. detta meddelande, ständerna: definitiva .votum icke tir oss bekant annorledes än genom telegrafen, känna vi !ikväl redan at! ständerna gillat det förslag, som blifvit fram stäldt af den komitc, till hvilken de kongl. pro pojitionerna varit hänskjutna, och man kan såedes icke hysa något hopp att dessa propos tioner skola vinna riksdagens bifall. Tvertom sy nas dessa medgifvanden hafva blifvit förkastade i deras helhet, såväl i hvad angår grunderna fö; den definitiva konstitutionen, som i fråga om de provisoriska anordningarne inom hertigdömer och ietsammas särskilda konstitution, hvilker endast vilkorligt blifvit antagen och blott fö tiet fall att regeringen lemnade obetingadt bifal till förbundsdagens i Frankfurt beslut af den Mats 1860. Den komitå, som haft att behandla denna fråga och hvars förslag blifvit godkändt har i sitt utlåtande hemställt att grunderna fö den tilltänkta gemensamma konstitutionen hel: enkelt måtte förkastas, såsom icke på något sät motsvarande hertigdömets förväntningar, ooh hvad det provisoriska tillståndet beträffar, anser komiten att det icke heller finnes nägot skäl fö ständerna att samtycka till detsamma, enär för hållandena borde regleras i öfverensestämmelse med de af tyska förbundet fattade beslut. Komiten förklarar fasthellre att ingentin al: kunna återinföra ev varaktigt lugn eller försäk a landet om framtida lycka och sällhet, derest e) hertigdömet Holsteins gamla förbindelser meå Slesvig återställas. Denna hållning, som stämmer så litet öfverens med den anda af försoning, hvaruti H. M konungens af Danmark förslag äro affattade. och som förflyttar denna fråga på ett för tyska förbundet och följaktligen äfven för hertigdöme: Holstein, såsom utgörande en del af detta förVLuud, lagligen otillgängligt område, erbjuder åtminstone den fördel, att den belyser ställninger och tydligt utstakar den enda väg, som hädanefter kan beträdas, för att vinna ett slut på dre stridigheter, hvilka sedan alltför lång tid tillbaka egt rum emellan Danmark och Tyskland och som utgöra en ständig fara för den allmänna freden i Europa och särskildt för nor dens lugn. Deraf följer ovedersägligen i främsta rummet att hvarje ytterligare försök at reorganisera danska monarkien på basis af en för alla dess delat gemensam konstitution hädanefter måste öfvergifvas, såsom varande omöjligt att utföra och vidare att hvarje försök till en direkt öfverenskommelse med Holstein skulle blifva fåfängt, samt att det är cmeilan Danmark och tyska förbundet som frågar måste slitas. Men, som det tyckes vara omöj ligt att en uppgörelse i godo kan komma till stånd emellan två parter, hvilka utgå ifrån fullkomligt motsatta åsigter, synes det — derest mar vill undvika en olycksfull sammandrabbning — icke återstå annat än de makters Lemedlipg som äro mest intresserade uti att afböja en så bedröflig eventualitet och som, genom förut ingångna förbindelser, förvärfvat sig rätt att vaka öfver upprätthållandet af danska monarkiens integritet, hvilken nu allvarsamt hotas genom de illa dolda inkräktningsförsök, för hvilka den är utsatt. För en hvar, som egnat en grundlig och opartisk uppmärksamhet åt denna frågas utveckling, måste det synas ådagalagdt att alla de försök, som af danska regeringen blifvit gjorda, i än damål att, på basis af de utaf samma regering är 1852 afgifna förklaringar, åstadkomma en för alla monarkiens delar gemensam konstitution. strandat emot de utifrån understödda tyska hertigdömenas motsträfvighet, och att det för dan ska regeringen icke återstår annat än att bereda dessa hertigdömen en ställning, som, jemte det den skyddar deras rättigheter och upprätthåller deras egenskap såsom medlemmar af tyska förbundet, tillika tillåter de under hans danska maj:ts spira förenade länder, som icke utgöra en del af detta förbund, att lefva ett sjelfsvändigt lif, utan att se sig blottställda för ingrepp och för Tysklands inblandning i monarkiens inre angelägenheter, oförenliga med dess fortsatta tillvaro såsom oberoende stat. Detiär tydligt att en dylik organisation icke skulle kunna tilvi gabringas annorledes än genom upphörandet at den legislativa enhet, som representeras af det för hela monarkien gemensamma gamla riksrådet och gunsm ett successivt åtskiljande af alla de gemensamma intressena, i afseende å hvilka man aldrig skall lyckas att åstadkomma någon öfverenskommelse mellan Danmarks och Slesvigs nationella representanter å ena sidan samt Hol steins och Lauenburgs å den andra. Detta förfarande var redan antydt — ehuru i vår tanka ett alltför ofullständigt sätt — i de af H.M. onungen af Danmark nyligen gjorda propositioner, hvilka motsvarade alla derättmätiga fordringar som kunde framställas af de tyska hertigdömena, enär de lemnade dem allt det oberoende och på samma gång allt det inflytande på de gemensamma ungelägenheterna, som var törenligt med det oberoende och det inflytande, som tillkomma monarkiens öfrige delar. De makter, som äro intresserade uti upprätt hållandet af danska monarkiens integritet, skola icke, vi äro derom förvissade, kunna bestrida att detta förfarande är det enda, danska regeringen hädanefter har att iakttaga, och den nyigen vunna erfarenheten bör öfvertyga dem, huru fruktlösa alla försök i en annan riktning hädanefter skola blifva. Konungens, min höge herres, regering har sedan lång ud tillbaka hyst lenna öfvertygelse: alla d råd som den, under dessa vetänkliga omständigheter, trott sig böra sifva kabinettet i Köpenhamn, hafva deraf varit förestafvade. Oaktadt konungens regering naturligtvis måste tveka att taga initiativet i en fråga, som likväl, med afseende å dess följder, för densamma alltid måste vara af synnerlig vigt, tror den sig emellertid nu icke böra längre underlåa att fästa de emot Danmark vänskap igt sinnade makternas uppmärksamhet på det dliga i den nuvarande ställningen och att använda sina bemödanden på att förmå dem att bedöma denna ställning från samma synpunkt, rigenom att den söker för dem ådagalägga den ingande nödvändigheten att icke öf ä Danmark, sedan de — i följd af de utaf Frankke, Storbritannien och Ryssland i förening sifna upplysta råd, för hvilka det till dem står förbindelse — låtit Danmark uttömma alla melel till försoning med sina tyska provinser. Den tanke, som från början till slut genomsår det utlåtande, som blifvit afgifvet af Hol teins ständer, är ett fullständigt återvändande ill 1848 års Slesvig-Holsteinska ideer och den lanska monarkiens oinskränkta beherrskande af let germaniska elemen:et, som får sina ingifveler från Tyskland. För danska regeringen — m, om den ginge in på dessa idter, skulle beså ett politiskt sjelfmord och förbereda en omtörtning, som ganska sannolikt skulle hafva till öljd att monarkiens byggnad sammanstörtade synes följaktligen icke återstå annat än att ;ppna nya underhandlingar med tyska förbunlet. Omöjligheten att träffa ett aftal med Holteins ständer framgår af det försök man nyligen jort, och stödjande sig härpå skulle konungen t Danmark, i sin egenskap af hertig af Hol tein, kunna förklara sig benägen att inleda nya underhandlingar med förbundet, för att reglera Tolsteins ställning till monarkiens öfriga delar, å att de rättigheter och förbindelser, som till-j! komma detsamma såsom förbundsstat, blefve kyddade, men utan att deraf finge härflyta nåon rättighet för förhundet i;ll inblandning I eN