Efter denna halftimmes slut gick jag åter ned. Då jag kommit utför trappan ned i förstugan, hörde jag henne bedjande höja sin röst, ropa honom vid namn — derefter högljudda snyftningar och så ett fasansfullt skratt och skrik om hvarandra, som ljödo genom hela huset. Jag spranz genast in i rummet och fann Magdalen på soffan i våld samma spasmer, och Frank så och stirra på henne med rynkad panna och vresig min under det han bet på sina naglar. Jag blef så uppretad, utan att rätt veta hvarföre, ty jag var ju alldeles okunnig om hvad som bade tilldragit sig — att jag tog mr rrancis Clare vid axlarna och sköt honom ut ur rummet. Jag är noggrann i att säga er huru jag behandlade honom och or-aken till mitt handlingssätt, emedan jag vet att ban är i hög grad uppretad emot mig och jag tror honom om att kunna berätta öfverallt hvad han kallar mitt opassande och våldsamma sätt emot honom. Skulle han nämna det till er, så vill jer blott på förhand och frivilligt erkänna att jag förgick mig — ehuru, som jag hoppas att äfven ni skall medgifva, ej utan anledning. Jag sköt ut honom i förstugan och lem nade Magdalen för ögonblicket i miss Garthvård. I stället för att gå sin väg, satte hu sig med en trumpen min på en af stolarn: derstädes. cKan jag få veta skälet till dett. besynnerliga och våldsam:aa bemötande? frågade han och kastade en förolämpad blic: på mig. Nej4, svarade jag. Dw ke: sjelf uttänka skälet som du behagar. Vi nu god och lemna oss genast.? Han sa dock egensinnigt qvar, tuggade på sina o lar och funderade. Hyvad har jag gjo för att blifva bemött på ett så hjertlöst sätt? frågade han efter en stund. Jag kan ick inlåta mig i något samtal med dig, svar: de jag; jag kan endast uppmana dig s: lemna oss. Och envisas du med att änr en gång få tala med min syster, så går ja, till din far och ber honom komma hit.