iörkasteisedom, helst då denna var fälld e personer, som berömma sig af att bafva de: vetenskapliga bildningen till sin särskild: uppgift, en de der Upsala-studentero: måtte hafva ansett sig vara några väldig: auktoriteter, eftersom de ej tyckte sig be höfva framlägga några skäl. Litet bättr synes -deremot en lärd insändare i n:o Al ät Upsala-Posten (Några ord med afseende på Hallinska och Ljuogberika religiousmå len?) bafsa gjort sin sak. Denne har å minstone försökt att förebringa skäl och be vis i sitt försvar för de begge ryktbarvordr: konsistoriernas förkastelsedomar. Det ö isynnerhet denna artikel i Upsala-Posten som föranledt insändaren att yttra någrs ord i ämnet. På förhand tillkännsgifva vi att vi hå vilja med U. P; beteckna författarer till den nyss nämnda artikeln i Upsala Posten. Gänget af den bevisning Upsala Posten förebragt, är i korthet följande. Vi-serligea medgifver 16 Ri: F. religionsfr: het åt alla Sverg2s inbyggare, men denns ällmänna regel kan ej upphäfva de stadgar den, som gälla för särskilde embetsmän oci kårer, t. ex: för presterna och deras förmär konsistoriales. Dessa hafva. nemligen ain speciella föreskrifter giftia i kyrkolagen Oct hafva dessutom genom presteden förbundi sig ätt bekänna den rena evangeliska lära: sädan den i bibeln och besynnerligen i d symboliska. böckerna innehålles. Att nu e prest eller presterlig förman offentligen ui talar sin från de symboliska böckerna afv: kande uppfattning äf bibeln, d. ä. (enlig Upsäåla Postens åsigt) bryter mot presteder och ändock vill qvarstå vid sitt embete, ä en oförskämd begäran. En sådan bör ick: blott med första afsättas, u:an man bör billigtvis kunna fordra att han sjelfimant afsäger sig emibetet. Dessutom latva försam lingarna obestridlig rätt att fordra af sine prester och presterliga styresmän ett snörrätt vidhållande af det symboliska böckerp: uttryckta dogmerna. Nu bar aflidne kytkoherden Hallin inför vederbörande konsisto rium till granskoiog framställt sin visserli gen på bibeln stödda, men dock från de symboliska böckerna afvikande uppfattning af läran om Kristi gudomliga natur, och lek tor Ljungberg har i en tidningsartikel Törsvarat Hallins bibeltolkning. Ergo äro dessr herrar kältare, hvilka med första böra dömas förlustiga sina embeten, såvida de icke ge nom någon annan lycklig tillfällighet redan äro det. Så långt Upsala-Posteu. Låtom 0s3 nu anska några af de vigtigaste punkterna i ans resonnemang! Den åberopade Si grund lagarne bjuder, att konungen får Iingene samvete tvinga eller tvingafåta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn elier allmän förargelse åstadkommer.4 Här är det således hvar och en tillåtet att icke blott inom sig hysa en viss åsigt i religionsfrågör, utan ock att fritt utöfva sin religion, hvartill naturligtvis måste räknas rättigheten att uttala åsigten, en rättighet, som dessutom skyddas af vår tryckfrihetsJag. Då nu denna är en gruandlagspara graf och såsom sådan icke kan upphäfvas af den speciella lag, som på gruvdlagen bör vara grundad, så uppstår frågan, huru mar i öfverensstämmelse med den anförda bör tolka prestedens föreskrifter. Insändaren har tyvärr icke för närvarande prestedsformnläret att tillgå, men huru än detta är till orden affattadt, syhes honom endast en enda förnuftig tolkning deraf vara möjlig, den nemligen, att presten förbinder sig, icke att inom sig fortfarande vara lefvande öfvertygad om sanningen at hvarje punkt och prick I våra symboliska böcker, ty att fordra en sådan ed vore ett hån, utan alt såsom relifa inom församlingen (såsota prediant o.dyl.) följa de symboliska böckerna, såvidt dessa äro fattliga och oförtydbara, och så länge de enligt låg äro gällande. Han uppträder då nemligena icke såsom ve tenskapeman inom sitt fack, d. ä. icke inår ålsna SR fordra Sm ber utan an uppträder met u iga lärdomar till ätörsta delen inför bådäna OM icke äro vetenskapligt bildade, och för hvilka följektligen kunskapen får sin sanning isamma mån den har en häfdvonnea auktoritet tör sig. Men är presten, jemte det han bekläder kalle: af religionslärare och själasörjare inom sin försemliog, tillika icke blott protestant, utan theolog eller vetenskapsman inom sitt fack ock — och detta bör ju en akademiskt bildad ft sådan eom den svenske, vara — så är hen såsom sådan icke blott rättighet att forska fritt, utan ock pligt att imför den veteuskapligt, särskildt dn teologiskt bildade allmänheten, till och med i de offentligal: tidningarna, framlägga till skärskådande både resultaten af sina forskningar och bevisen derför. Om nu detta är en manande pligt för hvarje protestantisk prest i egenskap af: eolog, så är en konsistörialig dertill så myc ket kraftigare förbunden, som man af he nom med fog fordrar en grundligare vetenskaplig bildning än af det honom underlylände presterskapet, och han dessutom. är ag! cen tillsatt att sörja för lärsns renhet och sanning. Det hade dirföre icke bort något allerm att fl. kyrkoherden om råkat be.vifla en ofta förut omg gms skriftenlighet, i första hand ände sig till vedefbörande liskop och kon istorium med sina tvifvelsmål och törfrågtiögar. Ty långt ifrån att de be ansett ig befogade ait fördöma och förkättra koiom, hade det på ofvan anförda grunder aritderas ovilkorliga skyldighet att tillhanlagå honom med alla de upplysningar, hvarf de voro mäktiga. Icke behöfver väl, såom Upsala-Postea synes förmena, ett Luerskt konsistorium frukta för Arianska och ocinianska läror; ty höglärde herrar konistoriales måtte väl kunna ur teologiens rustI ammare framleta öch förelägga den vilse Fra a