I blifva anvisad ett hotel. Mannen tog be: skedligt min nattsäck under. armen och förde mig på väg till ett sådant. Han var; såsom fransmännen i allmänhet, språksam; T efterfrågade föremålet för min resa, och då han erfor att jag ville stanna endast någral: timmar att: se mig om i byn, erbjöd han mig sin bostad till qvarter och jag mottoz I villigt hans tillbud. Jag kom då in genom köket, som tillika var förstuga, i en tarflig kammare med stengolf, der, vid fönstret; I på och vid ett bord fyra personer, två karlar och två gvinnor, sutto sysselsatta med skrädderiyrket. Min värd, han hette Jean Ravier, gick efter sin hustru, som var på gården i något hushållsbestyr, och strax efter kommo hans far och mor in i rummet. Alla mottogo mig vänligt, öfverhopade mig med frågor om mitt fädernesland, ändamålet med min resa, m. m. AA min sida blef jag icke mindre frågvis och erfor att min värd, en 30 års karl, hade lärt och! fortfor att drifva skrädderiyrket på sammaj gång som han bestred en mindre befattning vid jernvägen, och stundom hjelpte fadern, som var bonde, vid jordbruket; jag erforj att han jemte hustru och ett par barn bodde: hemma i föräldrahuset; att föräldrarne forttarande brukade sin lilla gård,.der de hufvudsakligen producerade vir. derjemte någo! oliver och mandel, drefvo till och med en liten silkesodling, men sådde endast så mycket hvete att de kunde få halm till sina: tvenne mulåsnor, som jemte en get utgjorde hela ladugården. En liten frukost, bestående af oliver, salader, metvurst, vin och hvetebröd, sattes gästvänligt fram för mig, som under fortsatt samspråk med hela familjen tyckte mig vinna visshet om att den fullkomligaste harmoni rådde så väl inom de båda familjerna :som dem emellan. De gamla fortforo att vara rätta husbondefolket och de nga dem villigt och kärleksfullt ungergifna. Efter frukosten följde fadren mig till en granne, som var den rikaste i byn, och han gjorde skäl för att så anses, emedan hans och hans brors gemensamma egendom uppskattades till minst en million; han hade i år sålt ensamt vin för nära 50,000 franes. Denne rike man — han hette Pierre Rouse Romain — var en 50 års ungkarl, som hushållade i kompani med sin gifta bror, hvilken var för dagen bortrest till Ni mes. Pierre tog lika vänligt emot mig, som min ledsagare hade gjort, kallade mig ?monami och tycktes road att visa mig all sin herrlighet, särdeles de stora vinkällarne, in bjudande mig att smaka så välaf årets skörd som af hans gamla lager. Hans, eller rättare brödernas bostad var visserligen ganska rymlig med ett väl möbleradt förmak eller salong, och flera serskilda större sofrum, hvarsin försedda med en säng och ett större vackert klädskåp, men hvarken öfrig möblering, inredning eller yttre utseende förekommo mig på minsta sätt svara mot hvad man efter svenska anspråk väntar sig på den minsta herregård. Man skulle hos oss ansett huset vara tarfligt på ett arrendehemman under en större egåndom. Denna anspråkslöshet på lefnadsnjutning, ådagalagd äfven i tarflig klädsel med träskor, gaf mig anledning söka utforska huru de stora inkomsterna användes; månne till räntor och amortering af stora skulder? Nej, vissticke. Skuld hade bröderna aldrig haft. De hade tid efter annan köpt allt hvad som i byn varit falt, alltid per kontant af förut samlade fonder; men numera hade de på ett par-årvicke-fått-köpa någon jord; hade deremot lgekatst 18 utlåna något på privata händer 5 proc.; för resten köpte de statspapper. Den allmänna hushållsandan i byn var, efter sammanstämmande uppgift, densamma som -Pierres, att nemligen icke hatva l. skuld, och att deremot för hvarje år afsätta en del af revenuen till kapital. Men denna : sparsamhet i förening med . arbetsflit, tyl sjelfva millionären ansåg sig ingalunda för god att sjelf lägga hand vid arbetet, utgjore dock icke de värderikaste egenskaper som jag upptäckte hos Uchaudsboerna. Den gamle ungkarlen Pierre tycktes älska och omhuida icke blött bror-barnen utan äfven sina arbetare och sina arbetares barn; talade om och med dem i de vänligaste och hjertligaste ordalag, redogjorde för barnens skolgång, föräldrarnes lönevilkor och huruledes dessa äfven i sin mån kunde påräkna årligt öfverskott för hemgift till sina döttrar och till egen bergning på äldre dagar. Jag iakttog vidare att den rike mannens orannar icke med ett ord förrådde den afund-: samhet, som beklagligtvis annärs den större förmögenheten plågar ådraga sig af mindre vällottade likar. Detta var sannolikt i hufvudsaklig mån den rikes egenförtjenst, men antydde likväl ett moraliskt värde hos grannarne, som derförutan icke skulle med godt hjerta betraktat hans stora företräden. En sed, som egde rum icke blott i denna by, utan tycktes vara allmän i hela södra Fränk. rike, både på landet och i städerna, är den, att nästan alltid ett af barnen stannar qvar i föräldrahuset, äfven såsom gift med familj. Icke detta på sådana vilkor som hos oss, att neml. föräldrarne hänvisas till en un: davtagsstuga med vissa fördelar afjorden, om hvilka ofta kif och ej sällan rättegång uppstår emellan föräldrar och barn, utan sålundar att föräldrarna bibehålla både. hus och hem och jord eller yrke och barnen bit äda dem. i stället för tjen3ebjon, och både den gamla och den unga familjen lefver och äter tillsammans vid samma bord såsom en familj, utan att, så vidt jag kunde upptäcka, denna samlefnad framkallar, utom i sällsynta fall, några stridigheter emellan de äldre och de yngre. Det är lika u pen bart att denna gemensamhet i hughållnin: in gen åstadkommer stor besparing, som altija den vore omöjlig utan iubördes kärlek och !s aktning; men dessa frivilliga offer kan mar i ej genom. lagar och författningar aftvingr då de PA AN —— fn PR RR Vr JV ITA I Fr a Are Re hM Mm någon. De äro frukter af ädelt slag, som ik icke alstras på hälleberget.-Att. verklig It moralitet, som dock är den säkraste grundun