anordnat en lysande fest i stora våningen å Stockholms börs. Till densamma voro inbjudna, utom skarpskytteföreningens öfverbefälhafvare, styrelse och kompanichefer, ätven åtskilliga honoratiores, såsom öfverståthållaren grefve Hamilton, öfverkommendanten i Stockholm generalmajoren Nauckhoff, kommendanten öfverste v. Troil, underståthållaren de Marå, polismästaren Ekslr.:mer m. fl. Ett af utrymmet begränsadt visst antal inträdeskort hade blifvit stäldt till föreningens öfriga kompaniers förfogande och samlingen uppgick inalles till omkring 700 personer. Alla föreningens aktiva medlemmar buro vid tillfället skarpskytteuniformen. Genom en haie af skarpskyttar inträdde man i den stora salen, som var för tillfället rikt dekorerad. Midt för hufvudingången sågs konungens bröstbild, omgifven af Iefvande växter. På något afstånd från detta midtelparti höjde sig till höger och venster två standarer, bärande de svenska landskapernas vapen. I nischerna. var anbragt Stockholms vapen, sådant det varit vid olika tider. BSalens ena ända var afstängd genom en der uppförd. provisionel teater. Sedan festen blifvit inledd med en promenadpolonäs, hördes från en bakom den nämnda skådebanan placerad militärorkester en introduktion, efter hvars slut förhänget uppdrogs. Scenen föreställer ett vildt bergspass i Stockholms omgifningar; i bakgrunden ser man Stockholm med sina tornspiror. Midt. på scenen höjer sig ett mera reguliert klippblock, hvarjå synes en piedestal med Carl XV:s byst och namncehiffer. Derbredvid står Svea, med lans och sköld, och vid hennes fot hvilar ett lejon med klot. Allas blickar fängslas likväl hufvudsakligen vid den lefvande taflan i förgrunden. Den framställer en skarpskyttebivuak. Till venster ra samlad kring en vakteld, en grupp skarpskyttar, lyssnande till en föreläsare. Anordnaren har tänkt sig föreläsaren föredraga Runebergs Sven Dufva?, och de kringståendes hållning uttrycker deras sensationer just i det ögonblick då Sandels ord: Släpp ingen djefvul öfver bron!? blifvit reciterade. Vid andra sidan synes en grupp befäl; rådslående kring en karta. En skarpskytt lyser med ett bloss; en annan utpekar med sin klinga den sida der fienden anses befinna sig. Midt på taflan synes en ståtlig skarpskytt, instruerande ett par rekryter i bajonettfäktning. Den ena rekryten är en bondgosse, nyss från plogen tagen?, den andra en arbetare, kommen direkt från verkstaden. Åtskilliga bistra krigarefigurer stå i en krets och åse öfningen. Längre bort synes en officer, samtalande med en skildtvakt, som skyldrar gevär. En annan grupp visar skarpskyttar mätande längden af hvarandras bajonetter. Här och der andra grupa i hvilande ställningar, några räckande varandra sina fältflaskor. Medan man betraktar denna tafla ljuder melodien till ?Det eg Göta lejon hvilar?. I samma ögonlick, som de sista tonerna förklinga, höres ett kanonskott i fjärran. Alla spritta till och lyssna. Nu höres en larmsignal på trumma, då alla störta upp; derpå ett nytt kanonskott, denna gång på närmare håll. Helaj taflan blir då rörlig, ett ljudeligt till vaen!? höres — och förhänget faller. Man för fortfarande bataljmusik, och då förhänget åter går upp ser man på samma skådeplats en mängd krigare, en del med ?färdigt evär, andra sysselsatta att ladda. Bland rigarne synas flera män i svenska nationaldrägter, bland andra, i midten af taflan, en Morakarl och en Rättvikskarl. Den derpå följande tredje taflan framställer samma skådeplats i ett ögonblick af full strid. Öfverallt, i förgrund som bland klipporna, ses skyttar med geväret vid ögat. På sidorna synas officerare, med sina klingor vinkande till sig sina anryckande skaror. Bland de många olika grupper denna tafla företer nämna vi blott en: Man ser midt i förgrunden en skäggig skarpskytt, åtföljd af sin son, en liten gosse, också bärande skarp-; skytteuniformen. Fadren lägger an, stående; knä, och sonen der bakom, begagnande fadrens axel till stöd för sitt gevär. Edennal scen har Svea, som förut höll sin lansi hvilande ställning, utsträckt densamma öfver; de stridande. I fjärran höres stridsbullerj och signaler. j I den fjerde taflan ser man på stridsplatsen grupper af döda och sårade, omgifnaf af i striden skonade kamrater. Man igenkänner bland fallne flera af de nyss underi striden verksamme, bland andra fadren, ochi vid hans sida sonen, med ena handen för! ögonen, den andra på fadrens hjerta. Ba-j taljmusiken slutar med melodien till Kung; Carl den unga hjelte, och förhänget faller; Då det åter och för sista gången skil-l jer sig, ser man på stridsplatsen blott en ånad bard med sin harpa, qvädande föl-; nde sång: I ) i Som dagens buller dör i lemma timma, H Så flyktar stridens larm allt mer och mer, Men ännu ser ett återsken jaj pimma Af Sveas gamla, blågula baner : Och som 1 natten man ser dagens strimma Vid himlaranden tändas, så jag ser Ur forntidsgriften stigen, huru tiden Står nyfödd upp utur den heta striden! I strid steg norden fram för häpna verlden I tidens morgon ren och ära skar, Hän öfver Europa blänkte svärden Och nordens drake vida fruktad var, För ryktets glans ej blott, för högre värden Dock klingan drogs i grånad forntids dar, TYAk otllda det Hen dyra faster; ardön