dessa privilegier stadgades, att som allmoae ttutelöpare varit städerna till förfång, ulle efter den tiden ingen hafva tillstånd till sådant utlopp, utan skulle de sig i staden nedsätta och der burskap vinna. Derjemte förordnades, att ingen embetsman skulle närmare staden än på 4 mil drifva sitt embetet. Då emedlertid detta sednare påbud ieke kunde genomföras, så framt omgifvande bygd icke skulle blifva ödelemnad, emedan landtmannen derstädes icke af åkerbruket allena kunde hafva sin utkomst, vidtogos åren 1642 och 1680 åtskilliga modifikationer deruti, såsom att bönderna fingo svarfva och sitt laggeri bruka till sin näring och bergning, men-icke föra dem anorstädes än till Borås och Göteborg, äfvensom 1686, på Marks-böndernas besvär, att de egde sitt lärft och sina varor sälja åt hvem de ville, sedan de dem i Borås angifvit och förtullat, allenast intet landköp eller upphandling af samköparett skedde. Sedan den allmogengnom Kinds, Åhs, Marks, Wedens, Gäsene, Bollebygds och Redvägs härader af Wenersborgs län samt städerna Borås och (sedan 1741) Ulricehamn medgifna handelsfrihet, genom särskilda resolutioner och påbud, blifvit vidare bestämd, sammanfördes uti k. kung. den 5 Juni 1822 de äldre stadgandena i detta ämne, hvarpå åtskilliga ändringar deruti och tillägg (det sednaste af år 1847) blifvit vidtagna och utfärdade. Att afsigten med den sålunda gifna tilllåtelsen, att genom gårdfarihandel försälja hvad inom orten blifvit tillverkadt, iagalunda varit att uppfostra-allmogen i nämnde härader till handlande, utan endast att förskaffa dem en biförtjenst till deras jordbruk, inhemtas, bland annat, deraf att sistnämnda kungörelse i afseende på allmogens handelsrättigheter innehåller, att gårdfarihandelsresa ej får företagas af flera än en person från hvarje skattlagd och besuten hemmansdel; att den, som till sådan resa skall anses berättigad, bör sjelf innehafva hemmansbruk (ehuru han, af giltigt skäl hindrad, eger utsända en son eller dräng), samt att ingen får i gårdfaribandelsafsigt förpassas från och med April till och med Augusti månad, under hvilken tid, såsom för landtmannen mest angelägen, allmogen bör vid hemmansbruket förblifva? 2). De varor, med hvilka gårdfarihandel får drifvas, voro äfven länge inskränkta till sådana, som i städerna Borås och Ulrieehamn eller af allmogen i de 7 häraderna förfärdigas; men i en k. kung. af den 19 Jan. 1847 har blifvit förklaradt, att gårdfarihandlande ega under sina resor upphandla och medföra ej allenast sådana råämnen, som för deras tillverkningar i hemorten användas, utan ock andra inhemska eller lofligen införda utländska varor; dock får försäljning icke de rum i annan ordning än gällande handelsordning föreskrifver. -1822 års författning innefattade en för sin tid vigtig undantagslagstiftning, i förhållande till stadgandena (6 kap. H. BB.) att ingen må å landet uppköpa och å nederlag hålla landtvaror samt dem försälja; men genom 1846 års fabriksoch handelsordningar äro hvarjehanda lättnader såväl för landtmannahandeln som för den industriella verksamheten medgifna, såsom t. ex. att landtmän äro berättigade att med biträde af egna barn och tjenstehjon till afsalu förfärdiga de fabriksoch handtverksarbeten, hvilka, såsom föremål för husflit, kunna af dem åstadkommas; att fabriksoch handtverksidkare äro oförhindrade att sina tillverkningar i hvad myckenhet som helst å landet afyttra; itt idkare af fabrik, så i stad som å landet, är berättigad att föryttra sina egna tillverkningar i a salubodar eller från andra upplagsställen, samt att enhvar är tillåten att å allmänna försäljningsplatser i städerna hålla sina tillverkningar till salu. Då härtill kommer att det för gårdfarihandeln gitna era föranledt åtskilliga missbruk, afva rikets ständer vid 1860—61 årens riksdag begärt upphäfvande af den ifrågavarande exceptionella handelsfriheten, samt att det må blifva enhvar tillåtet att på landet upphandla och partivis föryttra alla inhemska landtmannaoch husslöjds-alster, samt att landtmän äfven må ega att sådana varor, utom bränvin, å landet i minut försälja. Af följande uppgifter ses, huru väfnadsslöjden i de sju häraderna med städerna Borås och Ulricehamn utvecklat sig under den tid uppgifter härom finnas att tillgå. Enligt afgifoa förteckningar öfver de i nämnde städer afstämplade tillverkningar hafva i denna landsort blifvit tillverkade: handel eller bygga en stad och gifva sådan skatt och skuld som andra handelsmän och borgare. Deremot hatva bönderna velåt göra sin ursäkt, sigande att deräs bygd vore både trång och ofruktbar, och att de ingalunda kunde nära sig, om de icke foro omkring och sålde hvad de med sina händer tillverkat. Då skall konungen hafva sagt: Det står ännu t: halfva Ingermanland öde, som behöfver bönder, gån ut och betänken eder härpå. SR Emedan bönderna befarade att de skulle B blifva bortförda till Ingermanland, hafva de besinnat sig och, när de åter insläpptes, svarat, att de förenat sig och voro väl förnöjda ttill att bygga en stad och der nedsätta sig. Då hade onanges berömt deras uppsåt, lagt fhanden på ståthållaren öfver Elfsborg, Nils teten Id, och sagt: Denne skall utse plats och afsticka till stad åt eder. 2) Det antal handelsdrängar hvarje till gårdfarihandel berättigad borgare i Borås eller Ulricehamn må för sådan handel utsända skall årligen bestämmas i förhållande till den bevillning, hvartill hvar en för sin handels