t; ståndet, fast under trons lydnad, ovilkorli en måste sättas i verksamhet hos barnet etta är just hvad formen af fråga och svar i läroboken motverkar. År frågan rät uppsatt, så ligger redan i den äfven den påtagligaste upplysning på förhand om kär nan och det hufvudsakliga innehållet af lärostycket, eller med andra ord ingenting mer och ingenting mindre, än just det, som förståndet skulle sjelft uppsöka och arbeta sig till, för alt få det såsom verkligoch gagnelig besittning. Men har nu barnet en gång läst frågan och svaret, så bemödar man sig sedan fruktlöst att bringa det till reflektion deröfver. Man måste således vid närmare eftersinnande medgifva, att formen af fråga och svar med afseende på barnet förfelar Jsitt mål. Tänker man på läraren, så är förhållandet ungefär detsamma. I stället för att, hvarje gång lärostycket förekommer, genom egen eftertanka intränga i dess innehåll och derigenom grundligare, kärnfullare och mångsidigare genomskåda det, gifves det äfven honom till skänks. Redan vid Iförsta blicken i boken har frågan gifvithonom en vink, som afleder det forskande, hvilket eljest skulle göra hela undervisningen mera rikhaltig och mera ur hans inre utgående. Ar alltså frågan sinnrik och rätt T uppställd, så förebygger den till det mesta förståndets verksamhet hos håde lärare och lärjunge. Är den åter dunkel, obestämd eller oredig, så vilseleder den. Det vore då bättre, att den alldeles icke funnes. Är den åter intetsägande, som till exempel denna: Huru sker dråp? Sv. Dråp sker så eller så?, då förutsätter den ju den högsta möjliga grad af inskränkthet hos den, som undervisar. Om man nu besinnar det i menniskonaturen så djupt grundade begäret, att i allt slippa undan för så godt pris som sig göra låter, så frågas om man kan vänta sig serdeles välsignelserika frukter af en sådan form för lärobokens framställning. Skallicke tvertom en verklig själsdomning födas af densamma. Frågan är lagd i lärarens mun och svaret i lärjungens! — Är icke detta en verklig karrikatyr af den sokratiska metoden, som vid all undervisning måste erkännas vara den rätta, och detta dess mer, ju djupare ned i barndomens dagar den tänkes. En lefvande meddelning mellan lärare och lärjunge är alldeles nödvändig, om den förre skall kunna göra sin andeliga egen dom till den sednares besittning. Färaren måste fråga, så väl för att framlocka och utreda barnets tankar, som för att förvissa sig om, att detsamma uppfattat det af honom sagda, och han måste derjemte under detta frågande söka se saken från så många olika sidor som möjligt, om barnet skall få en rätt insigt deri. Aro nu frågan och svaret på förhand gifna, så finnes ju intet, som manar fram detta arbete; tvertom ligger i denna form den starkaste frestelse att lägga detsamma helt och hållet åsido. Sålunda blir hela undervisningen intresselös, stel och död, och man kastar sig i utanläsningens skyddande armar, för att, så vidt ske kan, slippa ledan. e i Men här tränger sig en tänkvärd fråga på oss. Det är godt och väl med, metoden, men det fordras ock krafter att tillämpa den. Om nu det undervisningssätt vi ofvan påyrkat kräfde vida större kunskap och skicklighet hos den undervisande, än det vi förkastat, så kunde mången deraf möjligen finna sig frestad att heldre förblifva vid det som är. Man hör ju från alla håll den invändningen göras, att folkskoleläraren, som bland menige man har den första undervisningen sig anförtrodd, ej kan anses vara utrustad med de gåfvor, som fordras att göra kristendomens grundläror rätt klara och tillgängliga för barnet. Deraf skulle då följa, att det ordagranna inlärandet af ett redan gifvet lärostycke, som med omsorg och flit blifvit hemtadt och sammanstäldt ur bibeln af lärde och erfarne män, har ett obestridligt företräde framför folkskolelärarens äfven bästa bemödanden. Inträffar då dertill, att-han är antingen likgiltig för saken, eller rent af oduglig, så kunde det äfven synas rådligast, att han finge fråga med den iboken föreskrifna frågan, då lärostyckets innehåll dock sålunda enklast framträder och omogenheten lättast förvaras för irrvägar, samt att hela undervisningen inskränktes till kontrollerande af det utanlästa. Bättre vore det väl nemligen att sända ut den unge kristne i lifvet med en värdefull utanlexa, än utblottad på all kristlig kunskap. : Vi våga emellertid hysa den ätvertygel sen, att det lärosätt, vi påyrkat, ej fordrar större kunskaper och skicklighet, än det vi förkastat. Låtom oss vid bedömandet at denna sak öfverväga de fordringar, som på läraren göras dels i erkebiskop Lindbloms erinran, dels ock i presteståndets vid sista riksdag till Kongl. Maj:t inlemnade katekesförslag. Här föreskrifves, att läraren skall sjelf noga känna läroboken till hela sitt innehåll (hvilket vid seminarierna ej sällan så fattas, som borde han kunna den ordagrannt utantill), samt att han skall hafva redigt begrepp om alla dess delar, vidare att han skall visa -sammanhanget mellan fråga och svar, i naturlig ordning sönderdela lärostycket, leda barnet till hufvudtanken deri samt derefter till de särskilta delarna, att han skall söka lifligt intrycka i det unga sinnet nyttan, vigten och förträff. ligheten af hvar och en lårosats, att han så skallförelägga lärostycket till utanläsning, samt undervisa om bibelns bruk, i det han låter barnen sjelfva slå upp bibelspråken,