STOCKHOLM den 13 Juni. Cavours bortgång har, såsom man kunde förmoda, framkallat bestörtning och sorg öfverallt i Europa, der ett hjerta klappar varmt för frihetens sak, och denna bestörtning, denna sorg. ha gifvit sig luft allestädes, der känslan förfrihet och menniskorätt vågar fritt uttala sig. I första rummet torde man böra nämna den gärd af aktning och saknad, som egnats den store statsmannens och ädle fosterlandsvännens minne af det engelska par-1 lamentet, otvifvelaktigt den på samma gång mäktigaste och mest vördnadsvärda representantförsamling samtiden har att förete. I öfverhuset förklarade underståtssekreteraren för utrikes angelägenheterna, lord Wodehouse, att Victor Emanuels utmärkte ministers bortgång utgjorde en stor allmän olycka, och husets medlemmar, så whigs som torries, instämde genom sina mest framstående medlemmar, såsom lord Brougham och lord Malmesbury, i uttrycken af deltagande och sorg öfver det hårda slag, som träffat Italien. I underhuset ha Storbritanniens förnämste ministrar, lorderna Palmerston och Russell, erinrat om Cavours utmärkta egenskaper, dervid de, under lifligt bifall från husets båda sidor, hänförde honom till antalet af de store män, hvilkas ärorika namn skall fortlefva till senaste efterverld. Samma känslor uttrycker den engelska pressen. : Times yttrar, att den store statsmannen, hädangången midt under utförandet af sitt verk, skall blifva icke mindre stor i sin graf än han var i rådkammaren i Turin, och att sjelfva det romerska hofvet icke skall-få någon anledning att fröjda sig deröfver att den man tystnat, som skall tala ännu, fastän hans hand stelnat. Hans exempel, tillägger Times, skall uppkalla andra Cavourer. I år är verkligen allting lugnt och skall förblifva lugnt, men innan ännu ett år tilländalupit torde vi få se om den store italienske statsmannens föredöme är jordadt och mn i hans graf. orning Post förklarar, att alltsedan CanEd plötsligen gick bort, jast då han stod på höjden af makt och statsmanna-ära, här icke någon ministers frånfälle väckt mer sympati och saknad än Cavours. Denne utmärkte manX, säger tidningen, har fallit ifrån, lemnande en stor del af sitt verk ofullbordadt, och den som skall fatta de regeringstömmaår, hvilka fallit ,ur hans stelnade hand, gör väl om han erinrar sig, att Cavours styrka låg främst i tankens klarhet, och att, om han städse gynnades af lyckan, skedde det icke blott derföre att hen hade mod, utan äfven derföre att hans mod leddes af hans djupa vishet. Sun såg i Cavour den ende söm var i stånd att lösa den italienska frågans gordiska knut, och anser, att sedan han är död, torde denna knut sannoikt komma att afhuggas med svärdet. Xftalierns öde darrar nu i vågskålenX, yttrar denna tidning. Dess kritiska belägenhet påminner oss om hvad som tilldrog sig efter Mirabeaus död, midt under den franska revolutionens farligaste kris. Globe jemför den italienske ministerns död med hvad NapolP ons frånfälle skulle ha varit för hans arnå på en bataljdag. CavourX; säger tidningen, betydde för Italien mer, än tjuso dess yppersta statsmän, och hans dör är den största olycka som kunnat träffa detta land, hvilket han med lika mycken kraft som skicklighet bidra.it att förena till en nation. e : De franska kamrarne ha varit tysta vid denna händelse af europeisk betydelse, men der sitta tyvärr icke för närvarande ett fritt folks ombud. Likväl erfar man, att Cavours död äfven i Paris framkallat en dju SN sation. Alla korrespondenser, alla tidningar erkänna sammanstämmande den ofantliga förlust Italien lidit. Med undantag af den legitimistiska och klerikala pressen, hvars organer mer och mindre väl dölja sin hemliga tillfredsställelse öfver den mans frånfälle, hvilken de med rätta betraktade såsom sin mest fruktansvärda motståndare, beklaga alla pariser-tidningar, såväl de sjelfständiga som 7 regeringsorganerna; den smärtsamma händelse, som beröfvade Italien den mest hängifne, ihärdige och försigtige bland dess frihetskämpar, på samma gång som den skickligaste och säkraste ledaren af dess nyvunna sjelfständighet. Alla bemöda sig att vid denna sorgliga kris lifva italienarnes mod, i det de erinra dem huru långt den store hädangångne redan lyckats föra det fosterländska värf, åt hvilket han offrat sitt lifj och genom att framhålla, att om det icke blef honom beskärdt att fullborda detta ärorika verk, kunde han åtminstone dö med den visshet, att han lagt dess grundvalar orubbliga. Vi anföra slutligen, såsom ett bevis huru händelsen uppfattats i alla fria stater, följande yttrande i?Independance Belge?: ?Denna nyhet, säger det berömda Brissel-bladet, är smärtsåm icke blott för Italien, utan för Europa. Män, sådana som Victor Emanueis förste minister, tillhöra icke någon viss nationalitet; genom den sändning de utföra i verlden blifva mensklighetens öden beroende af deras tillvaro. Ofverallt, der deltagandet för Italiens frigörelse och ånyttfödelse kommit folkens hjertan att klappa, skall underrättelsen om detta verks förnämsta befrämjares bortgång smärtsamt återljuda. Allt vad Enröna har måst lafmeantetekt mast