tänkandets område. Kommer så härtill, att läraren uppgifvit allt hopp att frammana någon tankens sjelfverksamhet, eller af någon annan anledning till större delen försummar detta, så inses lätt, att barnet sjelft, dels genom den oriktiga ledning, som deraf blir en följd, dels af naturlig drift, snart skall helt och hållet vara inne på den för hela lefnaden så försoffande och all andlig verksamhet dödande afvägen att sluka allt vetande som utanlexa. Då derjemte besinnas, att-religionsundervisningen, åtminstone inom folkskolan, intager ett särdeles stort utrymme, så vore väl ej underligt, om äfven alla de öfriga ämnena skulle komma att lida genom denna förvända metod, helst barnet, som under katekesens herravälde ej fått annan öfning än att helt lösligen klänga på minnets linor, ej lär finna sig särdeles hågadt att i de andra ämnena företaga sig någon allvarligare själsgymnastik. Man torde vid betraktandet af allt detta snart inse, att i allmänhet så väl läraren som ock lärjungen under hela kristendomsundervisningen af många skäl förledas att hufvudsakligen göra minnet till mottagare af sanningarna, samt att förstånd och hjerta dervid måste träda i bakgrunden. Nu hafva vi dock ofvan sökt antyda, att denna undervisnings mål icke kan vara något annat än det, att under oupphörligt tillflöde ur Guds uppenbarade ord meddela en rätt uppfattning af verlden, en kraftig öfvertygelse och en helig håg. Kristus gör anspråk på menniskans innersta personlighet. Endast genom att vara i besittning af den, beherrskar han henne. Kan väl vår ande så danas, om minnet är det hufvudsakliga, ja, kanske det enda man anlitar? Efter vår öfvertygelse måste en sanning först vara klart och redigt uppfattad och från många sidor betraktad, innan den kan blifva det synglas, hvarigenom detta lifvets företeelser betraktas, innan den kan bilda en öfvertygelse eller utgöra den gnista, som skall uppelda hågen. På en klar och redig uppfattning skall således vid kristendomsundervisningen den hufvudsakligaste vigten läggas. Att då tanklöst skrinlägga sanningen osedd i minnets kassakista, är att dit nedlägga ett dödt kapital, som tidens tand helt och hållet eller till största delen förtärt inom ett eller par år, hvilket åter icke är fallet, om en klar och redig uppfattning fått göra samma sanning till en andens verkliga egendom; ty då bibehålles den just derigenom med lätthet och till välsignelse för framtiden. Påstår någon att ett ordagrannt utanläst lärostycke under tidens skiften dock understundom föresväfvat honom och sålunda gjort gagn och nytta, så tro vi — utom det att dessa stycken i allmänhet torde vara högst få, och således ringa frukt för ett långvarigt arbete — vi tro, att dessa stycken dock just äro sådana, vid hvilka af någon anledning reflektionen under inhemtandet fästat sig. Den öfriga utanlexan kan väl näppeligen någon på fullt allvar vilja påstå hafva tillfredsställt ett djupare andligt behof eller tjenat till tröst i bekymret och kraft mot frestelsen. s Men det finnes en omständighet, som i hög grad underblåser den förvända kristendomsundervisning, mot hvilken vi här uppträda. Formen för framställningen i Lindbloms förklaring af Luthers lilla katekes är nemligen efter vår öfvertygelse oriktig. Hvarje lärostycke är der fördeladt i fråga och svar. Detta-leder från, ej till det mål man åsyftar. Den der icke vill arbeta, han skall icke heller äta, säger den Hel. Skrift. Detta är den visa ordning, i hvilken Gud sjelf meddelar sina gåfvor. Denna böra vi vid undervisningen följa, men i vår katekes kringgå vi den. Arbete, möda och ansträngning, för att uppnå ett mål, äro för menniskan gagneliga. De gifva lifvet dess värde, samt skänka det kr: ft och glädje. Försoffning är i de flesta fall en oundviklig följd i den mån gåfvorna flöda öfver oss, utan att vi ens behöfva sträcka ut handen efter dem. Hvad som är en hela lifvet genompo sanning, måtte väl ock gälla kristenomsundervisningen? Det är sannt — allt, hvad barnet mottager, är gåfva. Det kan ingenting förskaffa sig sjelft. Men vi tro, att föräldrar -och lärare, genom hvilka dessa gåfvor gifvas, böra, så vidt ske kan, ej gifva något, åtminstone högst obetydligt, rent af till skänks. Barnet skall sträfva för att ernå. Utveckling är omöjlig utan sjelfverksamhet. Sjelfva den medvetslösa naturen visar detta. Näringssaften tillströmmar väl växten, men hvarje den ringaste del måste genom sin egen verksamhet sätta sig deraf i besittning och förbruka den. Anden följer samma lag. Nu är visserligen den stora gåfvan Gud i Kristus oss gifvit, om någon, en i djupaste mening friskänkt gåfva. Men i sin vishet har Gud dock så ställt, att den ej tillfaller oss utan vårt sökande. Väckelserna må vara aldrig så kraftiga, så blir dock gåfvan icke gifven, utan att vi på fullt allvar tränga hungrande och törstande in i Skriftens ord, för att der tillfredsställas. Att Gud i detta afseende mängen gång kan gå till sitt mål på vägar, som för oss äro högst underbara, är en sanning. Men detta hör ej hit. Då Paulus sade, att tron är af predikan, så kunde han väl ej mena en blott af örat eller ögat uppfattad SR Ordets eviga sanningar måste af vår ande sjelfverksamt upptagas och förårbetas, om de skola öfvergå till en viss åskådning af lifvet, till öfvertyPan och håg. Men medgifves det, att de å ock måste vara redigt Made och insedda, så måste väl ock erkännas, att för— AA BD AM nn FAR —PD MD —-—A — AA FR AR ON