innan kort vara kastadt öfverända. Ho iitalienarne finner man en sann politisk anda ledd af vishetens anda, och denna bör upp muntras, icke bringas till förtviflan. I anledning af de emot den allmänna röst rättens princip gjorda angreppen, yttrad fr följande tänkvärda ord: Jag vil häruppå svara, att den allmänna rösträtter icke är så lätt att förfalska, att den alltic är sann i sammanfattningen af sina resulta ter. Det är en sak, som derinom lefver det är folkets vilja, och denna kan icke för falskas. Det är såsom Montesquieu har sagt Ett folk förtjenar den regering den har och det har ingen annan regering än der som det förtjenar. Inför den allmänna rösträtten gifves det ingen mensklig makt, som kan tvinga tolket och förmå det att säga hvad det icke vill säga.? Man säger, att det är det Piemontesiska inflytandet, som verkat allt detta. Hvar finns den väl, denna trollstaf, som eger en sådan makt? Gif den åt mig; jag vill genast begagna mig deraf; om jag med detta medel kan utöfvå inflytande på hela verlden, så finnes ej längre några armåer, några embetsmän, som kunna göra motstånd. Alltsedan Dantes tider har det icke funnits någon stor man i Italien, som ej uttalat sig för enhetens id. Den är gammal likasom alla stora ider. Men för dess verkliggö rande erfordrades det tvenne kungliga .fältherrar, af hvilka den ene skulle bringa den att segra inom Italien, den andre skydda den för hvarje yttre motstånd: det var Victor Emanuel och Napoleon TI. Det återstår nu, M. H. alt tala om påfvemaktens abdikation. Jag har städse sökt att så mycket som möjligt ej låta hänföra mig till att uttala något ord, som vore vanvördeligt emot påfvens andliga myndighet, emedan ett sådant ord stode i strid med mitt hjerta och mitt förstånd. Jag hyser för katolieismens chef den största vördnad. Mitt förnuft säger mig, att denne andlige chef måste ha ett visst oberoende, att han ej får vara någon suveräns undersåte. Häraf svårigheten att reglera romerska frågan. Denna fråga synes mig emellertid icke vara olöslig. Vi ha ej här någon bestämd politik att uppgöra; vi kunna blott i några breda drag antyda en framtida lösning. Vill senaten ha tålamod att låta mig förklara mig i några få ord? (Tala! tala!) Rom, se der problemet! Att låta påfven förblifva en oantastad andlig suverän, med en handlingsfrihet, hvarigenom han tillförsäkrades om sitt verdsliga oberoende, detta synes mig ingalunda omöjligt! Kasten blickarna på en karta öfver Rom, och I skolen få se någonting utomordentligt, som sjelfva naturen der gjort. Denna stad delas af Tibern; på högra stranden sen I -den katolska staden, Vatikanen, S:t Peter; på venstra stranden sen I de gamla Cesarernas stad, I sen Aventinerberget, med ett ord alla de stora minnena från det kejserliga Rom. På den högra stranden deremot, det Rom, der i nyare tider katolicismens hjerta tagit sin plats, vore det en möjlighet att, jag vill ej säga: tvinga påfven, men låta honom inse nödvändigheten att innesluta sig. Till stöd för sin plan anförde här prinsen staden Washingtons exempel. Jag skulle slutligen önska, att ur skötet of denna församling, i stället för ett retsamt och hatfullt ord emot ena nation och en konung, för hvilka Frankrike, jag vågar påstå det, ej hyser annat än sympalier, utginge ett ord till den heliga fadern, som sade till honom, i motsats till hvad man tillropade honom 1847: Mod helige fader! Klokhet helige fader! Det är från franska senaten som ett sådant ord borde utgå; från edra mest tillgifna söner, från dem, hvilkas sympatier ni ej kan betvifla, från dem, som under alla edra olyckor bevisat er tjenster sedan tolf år tillbaka. Hör våra råd! Klekhet, helige fader! Och måtte kejsarens politik taga till rättesnöre det gamla tänkespråket: Gör hvad du bör, hända hvad som vill! (Mycket bra! Mycket bra! Stor rörelse. H. K. H. emottager en mängd lyckönskningar.)