tror, 1cke förmår hälla ständ emot ett tuse modiga fosterlandsvänner, då måste de ögonskenligen falla, den är då dömd ai falla. Konung Victor Emanuel aktar och ära Garibaldi, men han ville ej ha honom til sin utrikesminister; han ville ej underordn honom sin politik, utan han tänkte så här Garibaldi har gjort allting i Neapel mi; förutan, han skulle kunna komprometter: mig under berusningen af sina framgångar Ehuru man här framkommit med insinua tioner, ovärdiga denna tribun, visst är at om Victor Emanuel vet att i behofvet stund offra sitt blod och sin krona, så ve han ock att Italiens heliga sak liggeri han: händer. För densamma är han ansvarig inför historiens dom, och han kunde ej till låta Garibaldi att företaga någonting förha stadt emot Rom eller emot Venetien. På hvad sätt skulle nu konungen kunna häm ma Garibaldi? Det gafs blott est sätt, de var att sjelf taga i sin hand Garibaldis fana, Garibaldis sak. Victor Emanuel tog dem båda och förde dem till seger. Sådan är politik, en förträftlig politik, men inga lunda löftesbrott. I alseende på Gaötas belägring meddelas den öfverraskande upplysning, att konung Frans II redan länge velat uppgifva fäst ningen, men först på de främmande gesandternas råd och föreställningar beslutat hålla stånd. Det var då som konungen underkastade dessa herrar det besvärliga profvet att sjelfva stanna qvar i fästningen. Då — -skrifver ett ögonvittne till prins Napoleon-— förekom ett riktigt komiskt uppträde. Den ene sade sig vara sjuk, den andre hade glömt medtaga sina kläder och skjortor den tredje ville resa, men för att återvända med en fruktansvärd flotta. Slutligen återstod af hela diplomatiska kåren inga andra än spanjoren, tvungen af de bäda konungahusens slägtskap, österrikaren till följd af sin suveräns arfsanspråk samt sachaxren. Se der allt hvad som representerade det europeiska modet, kalladt att understödja konungens af Neapel rättigheter. I fråga om den italienska enheten yttrade talaren: Jag anser Italiens enhet hafva varit en nödvändig följd af 1859 års krig. Det är på denna grund som jag varit för ifrågavarande krig, och det är på denna grund som de hvilka ogillade den italienska enheten ha förklarat sig emot kriget. Efter att ha omnämnt den traktat, hvarigenom Neapel förband sig att aldrig i lanet införa andra institutioner än dem som kunde gifvas de österrikiska staterna, fortfor prinsen: I finnen häraf M. H. att man ej kan på ett mera fullständigt sätt uppgifva sin suveränitet. Nåväl! sunda förnuftet, logiken säger med Voltaire: Det finnes en som har mera förstånd än hvar och en annan, och det är hela verlden.? Välan! hela verlden, det är här italienska folket, och när detta folk såg Österrike falla, så sade det husbonden är fallen, drängarna komma snart att följa exemplet, och skola ej mer resa sig. Napoleon fällde trädet fö Mincios strand; grenarne måste nu ock falla, hvar helst de än befinna sig. Ej mindre bestämdt yttrar sig talaren om iden att i Italien bilda en konfederation. Denna idg, mina herrar senatorer! är, jag tvekar ej att uttala det, numera overkställbar. Kejsaren har ej heller någonsin haft för afsigt att påtvinga italienarne sin vilja; det var ej annat än ett vänskapligt råd. Jag har M: H: varit något litet med i hela verldens förtroende i denna fråga, och jag kan försäkra er derom att ingen i Italien eller annorstädes ville ha någon konfederation. Kejsaren af Österrike ville det icke, och man kan lätt begripa hvarföre. Han hade för sig exemplet af den tyska konfe derationen. Påfven å sin sida brydde sig ej om att bli dess-president. Han fordrade blott en sak, sina stater, dermed vore han belåten, samt främmande soldater för att bibehålla dem. Konungen af Neapel var lika litet benägen fören dylik lösning. Hvad Vietor Emanuel beträffar, så önskade han nägot bättre, det var naturligt. Han ville ej ha någon konfederation, han ville ej ha en del, han ville ha det hela (Aha! Aha!) Han ville ha det hela; detta var en ren och klar politik, han sade det högt och öppet, han sade det coram populo. Se der hans politik, och denna kunde hela verlden begripa. Italiens folk har ej heller velat någon konfederation; det har ej velat det för något pris. De äro skarpsynta, dessa italienare; det är en dygd som de ega jemte några fel. De ha blifvit till den grad satta på prof af diplomatien, att det är två ting, som de afsky mer än allt annat: sina förra regeringaroch —diplomaterna. Dåman sade dem: I skolen få en konfederation, så svarade de: Vi veta nogsamt hvad sådant vill säga, det är rättigheten att förtrycka 058, det är skyldigheten att förtrycka 0ss. Talaren företog sig derpå att bevisa huru Italiens enhet låge i Frankrikes rättförstådda intresse. Ibland de skäl han för denna sats anförde -var fördelen för Frankrike deraf, att en ny sjömakt af andra ordningen uppstode. Bestämdt förnekade han — härvid ingående på en fråga, som om ock ej nu forn ock framdeles kunde blifva det — hvarje dynastisk afsigt från kejsarens sida i denna sak. Det är ett ord, hvaremot jag med passion uppträder. Det är att Italiens enhet ej skulle vara annat än på sin -höjd ett geografiskt uttryck. Den tid har nu kommit,