delen af Europas stater, skådat restaurationspolitikens misstag och följder, och stod snart vid 1848 års revolutioner, som påminde regeringarne i Europa om folksuveränitetens rätt. Ehuru lifvad af känslan för folkets rättigheter, var denne ädle konung väl fattad, men icke genomträngd af dessa civilisationens oafvisliga fordringar, så nödvändiga för landets framåtgående utveckling, hvarföre han lät sitt reformförslag och hela frågan falla under sin alltför korta regering, — eller blef honom lifvet för kort. Hans regeringsbeslut afvägde visserligen ganska noga allmänna opinionen, så godt den kunde finnas i ett had; der folksuveräniteten ej eger något uttryck. Och pressen, folksuveränitetens organ, Ventilen, som modererar temperaturen i statskroppens stora ångpanna, uppskattades tillbörligen af honom. Men sjelfva folkrepresentationen, ångpannans pistoner, allmän röstoch valrätt, konstruerade han icke. Han förstod ypperligt att beherrska de po litiska passionerna, som stormade kring hans faders thron — han smekte deras fåfänga, men de konstitutionella idterna fingo ingen utveckling under hans regering, och han lemnade efter sig ett rike hemfallet under ståndsintressenas förlamande inflytande. Representationsfrågan blef ännu ett arf, som skulle öfvergå i nya händer. Carl XV:e öfvertager arfvet, — spiran öfver ett folk, fattadt af tidehvarfvets stora och sanna ider — i en tid då frihetsbegreppen i den öfriga civiliserade verlden göra sina fordringar gällande till och med 1 de mest despotiska stater, och då folksuveräniteten söker verklighet i institutionernas tidsenliga beskaffenhet. Nationens röst finner ett uttryck i begge de folkvalda ståndens underdåniga adress till konungen. Vid blotta ropet på reform i den allmänna röstoch valrättens anda, resa sig byråkratien och ståndsintressena till strid. De veta, att det gäller deras vara eller icke vara, att den gamla jyra-kammar-institutionen — ett medeltids lån — är utdömd, i hela verlden, såsom olämplig, bildande fraktioner; att staten, långtifrån att sammanhållas, derigenom splittras och makten orätt fördelas; att den icke lämpar sig för vår utveckling och att den mo-Å narkiska principen, vid sidan häraf, icke vinner å sin fulla tillämplighet; att. follssuveräntiteten, som stödjer sig på den politiska rätten för alla, har ingenting gemensamt med den privilegierade rätten för några få, att föra hela nationens talan — så vidt statens ändamål är det gemensamma åtnjutandet af rättigheter och fördelar, och den offentliga välfärden är högsta normen för allt afgörande. ; Det är under sådana förhållanden agitationen börjar på allvar i representationsfrågan. Nya Dagligt Allehandas och Dagbla-. dets påstående, att man först bör formulera . sina principer i representationsfrågan till bestämdt förslag, måtte: väl vara redan uppfyldt, då programmet tydligt uttrycker en förändrad representation, grundad på sam4fälda val, utan afseende på stånd eller klass, samt med sådana vilkor för valrätt och valbarhet, som Europas nyare lagstiftningar antagit och som betrygga allmän rätt i förening med allmän säkerhet. Att fästa egentligt afseende på de der köttstyckenat — ade många vigtiga förslagen i sociala och legislativa förbättringar, eller sjelfva frågan om årligt återkommande riksdagar, vore en löjlighet, emedan ingen enda större reform kan af egen drift förberedas eller beslutas af vår ståndsrepresentation utan allmänna opinionens påtryckning. Och för öfrigt, skulle vi vänta med en reform i så lång tid, som den, efter denna homöopatiska kurmetod kunde erhållas, så frukta vi — att vår tid som sjelfständigt folk redan vore spilld — och att vi alldeles kunde undvara en reform. Man åberopar våra s0ciala och legislativa förbättringar. Vi fråga hvilka de äro, kom kommit från ständerna i det skick, att de motsvara tidens kraf eller kunna med dylika reformer t. ex. i Danmark eller Norge jemföras? Möjligen kom-. munalfrågan. Men huru förhåller det sig för öfrigt med dissenterlagen, skolförordningen, dyrtidstillägget, penningeoch finansväsendet, jernvägsfrågan, och ej förglömmandes alla förslager för en förbättrad representation? — Och i hvad skick är hela vårt förvaltningsmaskineri? Huru tyckes det ej lida i brist af en folkrepresentations välgörande inflytelse? Hr —Im— frågar: hvad under närvarande förhållande må kunna vinnas genom den tillämnade agitationen?4 Vi svara: reformen! Kan någon större reform i vår tid i fria länder annorlunda beredas än genom agitationen? -Hvarför skulle icke folket få yttra sig i och om en så vigtig fråga? Vi finna af finska tidningar att förslaget om kommunalförvaltning skall remitteras till församlingarne. Agitationen är ett vädjande till folket, och i konstitutionella länder är folkets mening af vigt. Det är folksuveränitetens uttryck. — Huru skulle det gått i sjelfva England utan deras meetings, och hvilken större reform vinner framgång derstädes, som icke folket tagit om hand? Och jag frågar de värde herrarne i Dagligt Allehanda och Dagbladet samt krigsvetenskapsakademien, alla dessa högvisa auktoriteter, huru det skulle gå med nationalförsvaret till lands och sjös, om ej folket toge del i och intresse för detsamma? Vi känna nog våra långsamma former, huru de motarbeta framåtskridandet, huruledes en reform. som i dag vinner nationens Cd te NRJ UTE TA TR JD NTA 0 bon 6 rk Hr fs tners BY JE ES En fran nt ÖR tners Fe Ren Hl rn SÅ Faa RR VE ER ARA ERA