ihetslag. seende ade äktenskaper och barnens religiösa uppf anser författaren deremot den svenska lagen bättre uthärda granskningen. Äfven bestämmelsen derom, att oäkta barn, söm underhållas af fattigvården, skola uppfödas i statskyrkans religion — en bestämmelse, som ej härnågot motsvarande i den norska lagstiftninen finner författaren kunna ha skäl för , ehuru den ej är principenlig. I fråga un afgifterna till statskyrkan är den norska sen vida mera frisinnad än den svenska. Den förra befriar nemligen dissenters från alla andra afgifter än dem, som utgå af fastigheter, hvåremot de enligt den sednare endast äro fritagna för att erlägga betalning för speciella kyrkliga förrättningar, då del! ej begärt sådana. Annu mera betecknande l: tigner författaren svenska lagens förbud för dissenters att förvärfva fastighet — ett förbud, som synes ega karakteren af en demonstration. Bestämmelsen i den svenska lagen derom, att dissenterskolorna icke må hållas tillgängliga för andra än egua religionsbekännares barn, anser författaren förtjent af sär, skild uppmärksamhet. I Norge har manj. fört klagan deröfver, att barn, hvilka likasom föräldrarne tillhört statskyrkan, blifvit skickade till qväkareskolan i Stavanger. De många formaliteter, som måste iakttagas af den som vill utträda ur statskyr— kan, anser författaren, i likhet med-mi-I noriteten inom svenska riksdagen, för olämpligz, ehuru man å andra sidan i den norska lagen ej utan skäl klandrat, att der ej erfordras annat än en enkel personlig anmälan till pesten. Men när en menniska vält, genomgatt all den andliga tortur, som den svenska lagen beredt henne, synes hon väl böra, ega ett grundadt anspråk på den ställning, som tillkommer en erkänd dissenter, så snart hon uppnått den i lagen stadgade åtder? Alldeles icke! hon är en-Åå ligt agen icke ens skild ifrån statskyrkan. eningen härmed — lagen uttalar sig ej fullt tydligt härom — lärer väl vara den, att hon har förlorat de rättigheter, som tillkomma statskyrkans medlemmar, men fått behålla deras förpligtelser. Hon kan således väl vara pligtig icke blott att erlägga de sedvanliga afgifterna till kyrkan och dess SEA utan ock att låta sina barn uppfödas i statskyrkans lära; hon förblifver sannolikt för sin person i samma passiva förhållande till kyrkans organer som förut, och är fortfarande underkastad deras inflytande; hon kan måhända icke ens ingå äktenskap, då ingen form i detta afseende synes vara föreskrifven. Ohristiania-Posten yttrar till slut: Det är således klart att den dörr, som genom detta toleransverk blifvit upptagen på den svenska kyrkans ispalats, blott är en öppning, hvarigenom det svenska presterskapet utkastar eller utjagar hvar förfrusen själ som söker sin salighet annorstädes. Det beror på kunglig nåd huruvida hon, efter denna vräkning, kan erhålla någon rättslig ställning, och det beror på unglig nåd hur länge hon får behålla den. På detta sätt inför man icke religionsfrihet i ett land, der förföljelser hört till ordningen för dagen. Hela denna intoleranta tankegång är emellertid inhöljd i bestämmelser som ha ett visst sken af liberalism. I den andra lagen är det icke fråga om att bevara något sken; den ger en laglig sanktion åt den öppna religionsförföljelsen. I den första lagen ger man sig utseende af att erkänna samvetsfriheten, i:den andra förnekar man rent ut den religiösa talefriheten. Vår dissenterlag straffar den som genom hotelse, genom löften om timliga fördelar, genom bedrägliga medel söker att locka någon öfver från en trosbekännelse till en annan. Den svenska lagen straffar icke allenast den som på sådant sätt söker förmå någon till affall från statskyrkans lära, utan äfven enhvar som offentligen förkunnnar eller till andras förvillande utsprider lärosatsar, som äro stridande mot den rena evangeliska läran. Medan enhvar i tryck kan angripa statskyrkans lära och predika hvilken religion som helst, i kraft af den talefrihet, som tillkommer statens medborgare, är det förbjudet att muntligen framställa sina tankar i religiösa ämnen, när dessa afvika från de af staten sanktionerade och kunna inverka på andras öfvertygelse. Man respekterår menniskotankens rält att uttale sig i allmänhet, men förnekar den på det fält, der behofvet deraf är starkast och motiverna måhända i allmänhet de bästa. Det är inkonsegqvenser som aldrig kunna bestå tillsammans med erkännandet af frihetens grundsats. Pris vare emellertid civilisationens och tidens makt! Man vågar icke mera någon radikal förföljelse; man förföljer blott med böter och fängelse. Men fängelsestraffet kan dock i Sverge för den som vågar förkunna sin tro uppgå till ett år, och för den som icke har svensk medborgarrätt är den förenad med landsförvisning. . Religionsfrihet finnes lika litet hädanefter som hittills i Sverge; evangeliska allianser har med rätta protesterat mot det bedrägliga skenet. an har måst uppoffrå der samla, tunga förföljelse-apparaten, men i ess ställe har man satt nymodigare och mindre ansfötliga medel: juridiska chikaner, böter och fängelse. Många frihetens vänTESTER MSN SNIA se 0 DALENS ER