så här allena i mörkret, alldeles barhufvad, barhalsad och bararmad, och hvarföre jag gret så förfärligt. I få, men troligen ganska energiska ord, sådana en verklig genuin ungdomsförtviflan alstrar, gjorde jag honom Teda för min gränslösa fruktan, att han nu för alltid skulle öfvergifva mig, då jag förklarade mig fullt sinnad att gå efter honom hvart han gick; så hade barnahjertat fästat sig vid den gode och i allo förträfflige läraren. Troligen tyckte han det var mycket synd om mig, ty han tog upp mig på sina armar, svepte in mig i sin kappa, tilltalade mig med milda, lugnande och trösterika ord, började att bära mig hemåt, och frågade mig, då jag något litet återfått min sans, hvad som egentligen nu gifvit mig anledning till min fruktan. Med stor förvåning påminde jag.honom om det uppträde, som egt rum, och troligen för att ännu mera lugna mig, svarade han mig sålunda: Jaså, var det intet annat? Ja, ja, nog var min lilla fröken mycket obeskedlig, det kan jag visst inte neka till, men så hade jag väl icke så mycket allvar med min hotelse, utan om min lilla fröken Sofi lofvar att hädanefter vara snäll och beskedlig, så skall jag väl gå fn med skolmästeriet nu som förr. Jag blef genast mycket glad, mycket lugn, brydde mig icke ens om de bannor jag fick af mamma för att jag så der flugit ut och burit mig t som en galning, då jag väl ändå kunde begripa, att icke Mellström gick längre än upp till Högen. Men se det var just hvad Jag icke kunde begripa, utan trodde fullt och fast att Mellström, till följd af sin hotelse, gaf sig utaf för all sin tid med alla sina effekter i det der hemsk knytet; och jag Yar glad och jag var tröstad, men — — efter den dagen trodde jag aldrig mera på