följde reaktionen och i Frankrike restaurationen, och restaurationens misstag, som öfverändakastade Cals X:s thron och blefvo källan till julirevolutionen. Hvilka voro då dessa misstag af en så stor och genomgripande vigt, som bragte ännu en revolution i gång och störtade ännu en thron, samt gaf en ny utveckling åt folksuveräniteten? Det heter i en nyare tids historia derom: ) Ludvig trodde sig emellertid vinna sitt folk derigenom, att han stadfästade en del af dess genom tiden vunna frihet; han gaf det en grundlag eller en karta. Men till och med i denna låg gnistan till en ny oeh förtärande brand. Kartan, som innehöll bestämmelserna för den nya statsförfattningen, och stadgade kunens och folkets inbördes förhållande, erände endast monarkens, icke folkets su-. veränitet. De friheter hon förkunnade, skulle anses såsom nådegåfvor, icke såsom väl förvärfvade rättigheter, och derigenom kom Ludvig straxt i en ofördelaktig ställning till största delen af sitt folk. Från hofvets sida visade sig ock en idelig sträfvan, att föra denna nya sakernas ordning tillbaka i de gamla utslitna formerna; adeln och presterskapet började ånyo tränga sig fram och förskaffa sig gamla fördelar, och följden häraf var en allt mer och mer tilltagande spänning emellan borgareståndet, och allt, hvad som tillhörde hofvet. De medgifSvanden, som tid efter annan gjordes från regeringens sida, betraktades med missnöje, snarare såsom aftvungna än frivilligt gifna; beständiga ombyten af ministrar, och, i följd deraf, beständig förändring af regeSringsgrundsatser ökade de förra söndringarne, och redan, medan Ludvig XVII ännu lefde, hotade hemliga sällskaper och hemliga sammansvärjningar att omstörta den bestående författningen. I hvad mån den store krigarens regeringskonst kan sägas stå i öfverensstämmelse med dessa tidens fordringar, har erfarenheten visat oss. Hans regering bär omisskänliga spår af restaurationspolitikens anda. Carl Johan ville vara absolut, han var alltför ömtålig för pressens eller representationens klander af sin regering. Han var sjelf upphofsman till den år 1812 mot pressen stiftade indragningsmakten; och pressen har aldrig varit mera förföljd och trakasserad än under hans regering. Polisspioneriet, förr okändt i vårt land, organiserades i system af honom genom de landshöfdingarne anbefallda veckorapporterna (se cirkulärbrefvet af den 19 December 1810), och passtvånget (se kongl. förordningen af den 19 Februari 1811) daterar från denna tid sina anor. Vi erinra vidare om högmålsbrottens mängd samt huruledes embetsståndet inträdde i en mera beroende ställning till regeringen, och derienom med denna trädde i närmare förening till förökandet af sitt eget inflytande. Hrr Klingspors och Stedingks förvisning åsyftade att böja embetsmannaväldet till underdånighet i hans politiska fåra. Från 1830-talet daterar sig den bekanta regeln om votering för uniformen, och det håde dermed lyckats regeringen så väl att inom vår föråldrade och olämpliga ståndsrepresentation, der tjenstemannainflytandet dikte rade besluten i två stånd och hade betydligt inflytande genom tjenstemännen i det tredje, bilda en byråkrati med lika intressen med regeringen i statsanslagens storlek och mängd, och hvars i den var — en falang, som i de fle-. verkty sta fall bestämde öfver de mesta och vigtiutskottsplatserna, ade voteringarne om statsanslagen i sina händer. Man gick ända derhän i förmätenhet, att, i fråga om allmänna kontrollen, kronans embetsoch tjenstemän sattes in ij statsrevisionen att granska regeringens förvaltning. härvid behöfver icke påpekas för att fattas. Följderna deraf voro lätta att förutse. Med de framsteg oppositionen vid 1840 års riksdag gjorde, blef kabinettskassans balans en brännande fråga, och ständerna nekade betala skulden, som af Oscar I liqviderades efter Carl Johans död. Frihetstidens korruption hade för längesedan gått till hvila och våra representanter mottogo icke franska, engelska eller ryska penningar, men belöningar i allmänna tjenster, för riksdagsmeriter och för säkra röster vid voteringsurnan, en befordringsväg förut okänd i vårt land, blefvo allmännare i samma mån systemet utvecklade sig. Så kränkte den ena statsmakten känslan ) af den allmänna moralen; styrelsen fördes på sidan af grundlagens anda; folksuveräniteten hade intet uttryck. Här i korthet antydt karakteren af systemet under Carl Johans regeringsår. Natio nen hade redan tröttnat vid hans regeringspolitik och: alla sinnen voro fattade af enl viss oro. Täta ministerförändringar och rådgifvare i anklagelsetillstånd inför riksrättens skrank, och riksrättens inför nationen gifna frispektakler, kunde icke utan fara vidare fortgå. I ett sådant ögonblick kallar den Försyn, som bestämmer konungars och folkens öden, honom till räkenskap. Kung Oscar uppstiger på thronen. Nationens förhoppningar grupperas kring honom. Man motser en systemförändring i öfverensstämmelse med de redan af 1810 års konstitutionsutskott uttalade, af tiden och fosterlandets kraf påkallade, grundsatser. Vid en mogen ålder hade han betraktat julirevolutionens brand, som antändt större Ekildringar ur den nyaste tidens historia af J. L. Rohman. och som sålunda. Det oformliga och rättsvidriga