Den största törebraelse, som 1 min tanka Kan göras nnionens stiftare, är att de icke tänkt på att åstadkomma en sådan representation, som dock är den enda och rätta vägen till en framtida sammansmält niög emellan stater i det förhållande till hvarandra, som de förenade rikena äro. Till en början skulle denna. representation endast omfatta färre angelägenheter, främst dock försvaret, men småningom allt flera och flera dragas-under densamma tills slutligen de gamla represantationerna kommo att qvarstå endast såsom representationer för två stora kommuaer. Det är sannt, att de smärre staterna måste sammanslås för att vinna styrka utåt, men om det icke sker frivilligt, skapar man i stället svaghet. Sen : på Italien! Det är icke Sardinien som uppslukar de mindre staterna; det är dessa som kasta sig i Sardiniens sköte. Jag nämnde Italien. Om vi göra någon framställning i afseende på ståthållareembetet, så skulle vi göra motsatsen mot hvad vi gjorde, då vi uttryckte våra sympatier för Italiens frihet. Jag behöfver icke erinra, att vi då yrkade att italienarne måtte sjelfva få bestämma öfver sitt öde. Af-dem teori, som man nu söker göra gällande, till stöd för Sverges rätt att inblanda sig i ståthållarefrågan, följer att Norge icke skulle få råda öfver sin egen grundlag. De 8S i Eidswoldergrundlagen, som till följd af konventionen i Moss undergingo förändringar, uppgå till icke mindre än 54. Men strängt taget skulle efter denna teori, som anser norska grundlagen såsom ett kontrakt emellan Sverge och Norge, ingen i densamma kunna utan Sverges samtycke förändras eller upphäfvas. Man har funnit orimligt om Norge skulle få förändra den i norska grundlagen, som stadgar att konungen skall bekänna sig till den evangeliskt-lutherska läran ; men denna är oförändrad upptagen ur Eidswolderkonstitutionen. Men man vill kanske påstå, att utom de i riksakten upptagna stadganden, finnas i norska grundlagen här och der stadganden, hvilka man, när de ingen städes äro uppräknade, kan efter behag tillägga egenskapen att vara unionsstadganden. Då skulle man, hvarje gång det blefve fråga om förändring eller upphäfvande af sådana stadganden, löpa fara att framkalla förvecklingar emellan de begge länderna. Man ser inga vådor i att biträda utskottets förslag i afseende på hr Dalmans motion. Detta kan bero derpå, att man ej sträcker blicken nog långt. Jag fruktar verkliga vådor af utskottets förslag, om det af ständerna bifalles. Det ligger icke utom möjlighetens gräns, att en tredje makts inblandning i våra inbördes angelägenheter deraf kunde blifva följden, och detta skulle, efter mitt förmenande, vara lika förödmjukande för Sverge som Norge. Vi böra akta oss att blanda Europa i en tvist, som kanske skulle blifva ett: motstycke till Holsteinska frågan. En talare bredvid mig har påstått, att med den juridiska rätten på sin sida går man icke Rysslands ärenden. Men jag vill erinra denne talare om 1788 års händelser, hvilkas följder äro bekanta. Det är för öfrigt en stor skilnad emellan juridisk rätt och politisk rätt. Den förra måste strängt utkräfvas; derpå hvila samhällenas bestånd. Med den politiska rätten är för hållandet annorlunda; den kan lämpas efter omständigheterna. och måste understundom inskränkas, om man icke vill-sluta med att förlora alla rättigheter. Hvarföre har Österrike förlorat Lombardiet; hvarföre hafva de italienska småfurstarne förlorat sina länder? Emedan de utkräfde den herrskarerätt de egde och Icke förstodo att foga sig efter omständigheterna. Så stor är skilnaden emellan juridisk och politisk rätt; men det är icke första gången som de sammanblandas. Om den politiska rätten skall anses som ett nödankare, så är den ett nödankare, hvarpå man an. måste lätta, om icke statsskeppet skall gå i jvaf. ? Jag omfattar det af hr Hjerta framställda förslag till beslut i afseende på första punkten af utskottets betänkande, och instämmer i hr Dahms tillägg till utskottets förslag, angående framställning till K.M:t om angelägenheten att, utan åfbidan på den föreslagna revisionen, förändra dels föreskrifterna i riksakten rörande interimsregeringen, dels 25 norska grundlagen angående konungens dispositionsrätt öfver norska. De närvarande politiska förhållandena göra ett skyndsamt ordnande af dessa förhållanden till en trängande nödvändighet. Hvad angår 3:e punkten, så yrkar jag a fslag å hr Dalmans motion. Man har mycket talat om svenska statsrådets ställ. ning till frågan om ståthållareskapet, och påstått att om ständerna icke skulle göra afseende å hr Dalmans motion, flera eller färre af statsrådets ledamöter skulle. afgå. Om konungens rådgifvare velat göra denna fråga till en kabinettsfråga, så hade de utan tvifvel begärt en allmän sammankomst, der de kunnat öppet uttala sina åsigter. Om statsrådets ledamöter beslutat att iakttaga tystnad i en fråga, som fått: en så stor politisk betydelse och i så hög grad upprört sinnena, så hafva de dermed tydligen gifvit tillkänna, att de ämna rätta sig efter ständernas beslut; huru det än utfaller. Man måste väl mera rätta sig efter hvad statsrådet gör och låter, och icke efter hvad som rörande deras afsigter hviskas man och man emellan. Konungens nuvarande rådgifvare hafva dessutom helt nyligen af ständerna och särdeles af detta stånd erhällit ett så eklatant förtroendevotum, att deras afgång ur statsrådet omedelbart derefter icke rimligen kan ifrågasättas. Detta förtroendevotum sköla de säkert tyda som en uppmaning, att äfven i de större politiska frågorna gå landets Önskningar till mötes. .Då man bar anledning till den förmodan, att regeringen vill allt hvad-på henne ankommer, befordra en revision, som tryggar och befästar unionen, så bör man kunha hoppas, att regeringen i sammanhang med de förslag, som i sådant afseende komma att upprättas, äfven låter uppgöra förslåg till ombildning af den svenska representationen, ty utan en genomgripånde representationsförändring i Sverge, är ingen närmare anslutning emellan de begge rikena snöjlig. Hr Gråå instämde ialla väsendtliga delar med r Björck, hvilken så Fullständigt uredt saken, att föga vore att tillägga. Hr Björck hade döck gjort en koncession i friga om motiverna. Ehuru tal. ansåge utskottets motiver riktiga, ville han dock ej motsätta. sig antagandet.af hr Hjertas, såframt de ej rubbade den slutsats, hvartill utskottet kommit. — Man har från flera håll bestridt, att frågan om ståtvhållareembetet vore af unionel natur. Om. man läser bandlingarnefrån tiden: för. dess införande, finner man dock klart, att blott de konstitutionella frågorna öfverlemhades till ständerna, och att det äfvenfanns andra, som obestridligen voro unionella. Hvad-saken mu-beträffar,. vore. blott fråga om att ingå med;en -önskan, och det måtte väl vara ständernas rätt, och då under den förflutna tiden många förslag framstälts i Norge, hvilka ej varit egnade att väcka belåtenhet i Sverge, hoppådes han attreciprocitet måtte ega rum äfven i detta -fall. Ville derföre bifalla både 1:a och 3:05. Hr Kook. Likasom Göteborgs representanter vore ofvökika öfvertygelse i frågan, .så vore ock ban af olika-tanke -medsin näst förut uppträdande medbroder (hr Bager). Båda handlade de dock af ärlig öfvertygelse, ;.ehuru de, gingo olika vägar till samma mål. . Hvad Norge betseäffar, egde det en stärk sjelfständigketsikänsla, äfven kärlek för Sverge, men på bottnen låge dock en farhåga för-amalgamation, för att blifva en provins deraf.. Detta vill ej någon svensk man, men när en sådan farbåga finnes, vore allt skäl att undänrödja den och få allarstridiga, punkter afgjorda. Norges anspråk hade i de flesta fall beviljats, men Sverges afslagits, hvaraf uppstått skiljaktigheter, som måte undanrödjas. Biträdde derföre 1:a punkten, men ätkottets motiv vore väl skarpa; ty på sina ställiknad ? de snarare en polemik n ett lugnt och värCE TRE EEE, mearra bet, St tm bytrånin mn er pra al) ic palt! fat Sr ha frit Ul I Hell VA ÅD Ha fot oc Fö rele tm gör red nn ———