NNE UR PVE SON TESTA — COR, BESSIE IRAS NASLISB VTA MALIRG pensiönsanstalt, vid hvars i dessa dagar firade årssammankomst honom. förärades af hrr delegare såsom tacksamhetsgärd en kestbar hedersskänk, bestående af en å Möllenborgska verkstaden i Stock holm förfärdigad, större kaffekanna af silfver, ut märkt väl arbetad och försedd med inskription: Minne till sjömanshus-ombudsmannen J. M. Ringsten för 20:årig omsorgsfull förvaltniog af Kalmar sjö kapteners enkeoch pupillkassa. — Följande Kalmarpostens meddelande om en gammal veteran snse vi oss böra återifva: För do få qvarlefvande veteraner, hvilka, efter att i sin ungdom hafva blödt och kämpat för vårt land, nu på ålderdomen kämpa nödens strider, egande föga annat att lefva af än de för vårt land ärorika minnen, i hvilka de fordom spelat en roll, hafva på senare tider å flera orter insamlingar egt rum. Detta de enskildas uppträdande till förmån för de gamla invaliderna är så mycket mera påkalladt som staten sannerligen alltför mycket försummat sin pligt mot dessa sina gamla försvarare. Äfven inom vår ort finnes en sådan, hvilken i hög grad är i behof af allmänhetens deltagande, och för hvilken Kalmarposten härmed tillåter sig fälla en förbön i förhoppning att för hans räkning få emottaga en eller annan skärf. Följande, från en af samhällets aktade läkare mottagna upplysningar rörande den gamle stridsmannen, synas böra hos den medlidsamme menniskovännen tillräckligt tala till hans förmån: Sven Björk, född 1790 den 4 Dec: i Madesjö, antogs till båtsman 1807, bevistade finska kriget 1808 från Mars till December; var med i samma krig 1809 på sommaren i Bottniska Viken, då han deltog i flera smärre affärer mot ryssarne. Bevistade äfven fälttåget i Norge 1814. Björk tog afsked 1846 och erhöll då 12 rdr rmt i pension. Han lefver nu hos sin måg, som med fem små barn i knappa vilkor är bosatt i Oscars församling. Björk är enligt prest betyget välfrejdad och i knappa vilkor. Oaktadt han i tre fälttåg stridt för fosterlandet har han ej hugnats med medalj eller annat vedermäle af kunglig nåd. Han intogs sistlidne höstå lasarettet i Kalmar för kräfta i nederläppen (epithelioma labii inferioris) och utskrefs frisk efter undergången Operation. Efter några månader återkom Björk, då kräftan recidiverat och intagit så stora partier af ansigtet, att nåson operation numera ej är möjlig; utan är nv jörk genom denna åkomma dömd till en långsam och qvalfull död.. — Från Kristianstad skrifves den 17 dennes: Förliden torsdag omkring kl. 7 på morgonen tilldrog sig följande olyckshändelse vid det pågående invallningsarbetet å Hammar. Åtta personer, utgörande ett så kalladt schaktlag, hade nemligen, innan den egentliga arbetstiden ingått och under det en stor del af de öfrige arbetarne voro upptagna af snöskottning, återtagit sitt dagen förut lemnade ar bete. Den fasta, frusna jordskorpan, till en del lös bruten med jernstänger och kilar, hade under natten. i anseende till fortfarande töväder, lossnat, och då de, oförsigtigt nog och utan att härom göra sig underrättade, med sina hackor ytterligare rubbade de höga jordlagrets sammanhang, nedstörtade detta och öfverhöljde tvenne af arbetarne helt och hållet och den tredje så, att blott hufvudet var synligt. I sin bestörtning saknade de fem ödfrige ej sina kamrater förrän efter anställd räkning, och då de härvid funno att de voro tre personer mindre än förut, föll det dem in att dessa tre blifvit öfvertäckta a. avu ned rasade jordmassan. Sedan på dessas ro;!icra rf ar betarne i grannskapet tillkommit, anställdes gräfning och de begrafne bragtes i dagen. Den ene af dessa. torparesonen Per Persson från Wanneberga af Östra Ljungby socken, var svårast skadad. Underlifvet be fanns vara alldeles krossadt. Torparen Per Persson från Äsum hade af den påtryckande tyngden blifvit så förfärligt klämd, att blodet stigic åt hufvudet samt banat sig väg genom näsa, mun och öron. Den tredje, hvars namn eller hemvist är oss obekant, blef, märkvärdigt nog, alldeles oskadd och kunde kort efter olyckshändelsen fortsätta sitt arbete. De båda förstnämnde infördes skyndsamligen till härvarande lasarett, der torparesonen Per Persson en timma cfter ankomsten afled. Torparen Per Persson lefver ännu, men befinner sig uti ett ganska betänkligt tillstånd. E — Umeåbladet meddelar från Lycksele följande berättelse om en björnjagt: Kronolänsman Bjuhr i Stensele, hvilken flera gånger varit med och dödat björnar, hade i närheten af Grannäs by, fem mil nordvest från Stensele kyrka, låtit hvärfva en björn; och som kronofogden Holmström, tvenne af jägeritjenstemännen i länet och några andra personer, hvilka aldrig förut deltagit i någon sådan jagt, önskat och aftalat att vara närvarande vid djurets dödande, hade länsman Bjuhr tillPjudit dem att berörde skottdag komma tillstädes. Dervid inställde sig likväl ingen annan än hr Holmström, somr samma dag, tillika med Bjuhr, fyra lappar och sju andra karlar, alla på skidor, begaf sig till skogen, för ätt försöka huru fångsten skulle lyckas. Idet, der björnen troddes vara, hade lapparne förut uppsökt, men om nalle verkligen fannsder, kunde ingen: på förhand bestämma; i motsatt fl hade man beredt sig på att vidare uppsöka honom inom hvarfyet: Som hr Holmström, ovan vid sådan jagt, dessutom icke gått på skidor på cirka tjugo års tid, trodde ingen att han skulle lyckas skjuta djuret under språnget, helst snön å denna trakt fått den fasthet, att nalle obehindradt kunde färdas ofvanpå densamma; men på det att hr H., i ersättning för den långa resan, måtte undfå nöjet att gifva nalle bancskottet, beslöt man att djuret skulle instängas i sitt hvilotum och der af honom nedskjutas. Nalle hade likväl icke varit med om denna öfverenskommelse, utan måtte han, i följd af sitt handlingssätt, hafva beslutat annorlunda. — Vid framkomsten till stället skulle tvenne karlar hugga spakar för att stänga öppningen till idet.. Manskapet stannade under tiden på lämpligt afstånd från idet, och en lapp — den äldste bland dem, vid namn Anders Nilsson Kung — beväpnad endast med ett spjut, stack detsamma genom öppningen för att undersöka om nalle var tillfinnandes. Denne lapp, som är van vid dylika äfventyr och visste hålla sig på höjden ofvanföre öppningen, hade ingenting att befara; men hr Holmström, som ensam följde lappen straxt efter i spåret, tog plats nedanföre idöppn ngen, då i detsamma nalle stack ut hufvudet genom snödrifvan och vände sig emot honom med ett förfärligt rytande. Utan att förlora fattninen, stod hr Holmström just i begrepp att intaga en fördelaktigare ställning och gifva nalle skottet, då de vid hans fötter fastbundna skidorna häftade vid en buske, hvarigenom hr H. föll omkull med ansigtet vändt emot björnen. Situationen var då naturligtvis ej den behagligaste, helst björnen befann sig på endast ungefär tio alnarsafstånd och arbetade af alla krafter för att komma ut ur den trånga idöppninen. Länsman Bjubr, som fruktade att Nalle skulle fösgöra sig och anfalla hr H., skyndade derföre fram och affyrade ett skott, som lindrigt sårade, men äpnu mer retade björnen, hvilken i nästan samma ögonblick kom rusande utföre snödrifvan. Till all lycka hade hr Holmström under tiden åter kommit på fötterna och gaf nalle ett välriktadt skott, hvaraf följde en stark blodförlust och en betydligt saktad gång, hvaronder flera af sällskapet blefvoi tillfälle att sända honom sina varmare helsningar, så att han slutligen dignade till marken. Hr Holmström köpte derefter det dödade djuret-— Vid hudens aftagande upptäcktes att denna björn för icke så länge sedan hade öfver nosen erhållit en svår blessyr, liknande ett yxhugg. Man tager derföre för gifvet, att nalle är densamme, som sistlidne sommar, då han nyss dödat tvenne kokreatur. af bonden Joban Fredriksson i Näs