BF UPPURTIIEBIVATIESIUTIDIOTEG re SUPA en ETIRATLISR Å framställningar af Sverges rättsväsende och a! de i dess nu gällande lagstiftning uttryckta nationalekonomiska grundsatser. Afvenledes har Norge visat en ömtålighet i afseende på etikett, som man ej skulle kunnat vänta sig af ett ungt, fördomsfritt folk, som har satt sig sträfvandet till en högre civilisation såsorn mål. Men kan svenska folket anse sig passande, att öfver sådana småsaker fatta humör? Kan en högsinnad politik fordra, att vi, emot så beskaffade förtretligheter, appellera till vår manstarkhet och tala om detsvenska lejonet? detta lejon, som gudnås ej visar sig så modigt, när det är fråga om den högsinnade Alexanders broder eller brorson,, utan då gerna ställer sig under leoparders och örnars skydd. — Likasom en bildad, sansad och ädelsinnad man ej kan anse sig tillständigt, att med handkraft tillrättavisa en yngre broder för förhetsningar, som ha sitt ursprung i känslan af duglighet och kraft, förenad med en viss retlighet öfver den ädre broderns större lefnadserfarenhet och öfverlägsenhet i allmänhet, utan dennes uppgift alltid blir, att med lugn åse den yngre broderns öfvermod, att på öfvertygelsens väg söka upplysa honom om sjelfviskhetens vådliga följder; på samma sätt har Sverge att nu gå tillväga. Genom att hänvisa sin norske broder på det för båda gemensamma målet, Nordens frihet och styrka, bör man lära honom inse, huruledes han, genom att motsträfvigt uppträda emot den äldre broderns af broderskärlek föranledda: förslag och genom att lemna ur sigte gemensamma målet, löper fara att komma på afvägar, som kunna störta honom sjelf i förderf och äfven försvåra för den äldre brodern hans sträfvanden. Å andra sidan må emellertid ej heller Sverge tro sig kunna umbära Norges förbund. Sverge må vara manstarkare och mäktigare; men det är icke den egna ensamma kraften, som hinner vägen till målet. Civilisationens utveckling medför, med den stigande upplysningen, den stigande industriella utvecklingen, den tilltagande fördelningen af arbetet, som är på en gång deladt i oändlighet, men dock likafullt bibehåller alla de särskilda arbetsgrenarnes organiska förhållande sinsemellan, ett de särskilda folkens allt nödvändigare, vidsträcktare och innerligare beroende af hvarandra; menniskorna blifva allt mer nödvändiga för hvarandra, och detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens oundvikligaste resultat. Man bar i detta förhållande, säger Geijer, en nödvändighet för ögonen af en i sanning förskräckande karakter. Och likväl är denna nödvändighet ingen annan än intelligensens egen inneburna lag! Och likväl är detta meniskornas nödvändigt stigande beroende af hvarandra ett förhållande, som rättvisan alltmer kan ordna, som biligheten alltmer kan förmildra, som kärleken kan göra till ömsesidig vinning! — kan, säger jag — nemligen allt efter som menniskan ställer sig till denna lag. Ty hon kan, till följd af sitt fria val, förneka och håna den; hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller olyckliga. Men rubba dess giltighet förwår hon ej iringaste måtto. Fram går denna lag, som förer menniskorna allt närmare till hvarandra, fram går den ouppbörligt, i tvedrägt om ej i endrägt, i hat om ej i kärlek, i ondo om ej i godo — källa till elände eller sällhet, civilisationens välsignelse eller förbannelse — allt efter som hvar och en till densamma förhåller sig. — Men genomträngde i ett och samma ögonblick en rätt liflig känsla af denna sublima, allt menskligt förbindande nödvändighet i hela sitt djup det menskliga väsendet — menniskorna vände sig om och igenkände hvarandra såsom bröder,. Om Sverge och Norge genomträngdes i ett ögonblick af sanningen utaf dessa vår störste tänkares ord. skulle resultatet blifva detsamma som Geijer sagt. Må vi emellertid noga eftersinna dessa ord; fosterlandets ära och lycka fordra ej mer. Må vi ställa oss till denna intelligensens lag så, att vi vid den unionella tvistefrågans afgörande låta rättvisan, ej småsintheten föreskrifva sättet för de ömsesidiga vilkorens ordnande, och låtom billigheten och kärleken i stället för herrsklystnaden och lusten att förödmjöka supplera de unionella lagstadgandenas brister. Härigenom visar Sverge den tacksamhet, det är en mild försyn skyldigt för sin räddning för 50 år sedan undan barbariet och despotismen, och härigenom gör Sverge, på sätt Geijer sagt, denna tacksamhet till en rot för dygder och härigenom tager Sverge den hänsyn det bör till samtidens varnande exempel och framtidens till oss ropande röst, att det är endast enighet, som gifver kraft. På sådant sätt visar Sverge, att det numera har en riktig uppfattning af hvad sann ära vill säga och hvad sann lycka fordrar. Det är den tysta känslan af en sådan ära, som, om den lifligt kännes af svenska folket, uti sig innehåller Sverges framtid. Den Sverges ära åter, som genomdånat salongerna under 150 år efter det den försvunnit, är, säger Geijer, farlig, ty en ära, som blott icke mera är, är redan derigenom en olycka. Det finges ingen hvila på lagrarne. Det finnes deremot en verklig fara att genom sjelfva minnet glömma sig sjelf, för hvilken den nation är utsatt, som bär på en stor ära, utan att uppbära den Må vi icke glömma oss sjelfva, må vi betänka, att numera ett enigt Skandinavien är vårt mål, och att ingenting annat än kärlek, uppriktig kärlek kan skapa denna enighet. Må splitets ogräs, som begynt att frodas, uppryckas, och må i stället för kif) om hvem som skall gå eller stå till höger eller venster, täflan, om hvem som skall öf: verträffa den andre i högsinthet och civilisation, göra slut på tvedrägten. Denna täflan är det, som fosterlandets ära och framtida lycka numera fordra. I denna riktning bör den norska frågan afgöras. . Svenarum den 8 Mars 1860. Sven Svensson. LEA oo br DA DA. ke ms gr VM i fe 00 NR AR RR mA 09 NR KAN Pe