embete, hvars innehatvare skall I den accessoriska staten, under konungens frånvaro, en ligt lag och instruktion representera hans myndighet och öfvervaka unionens intressen, lika väl en man från den principala som från den accessoriska staten bör, efter konungens godtfinnande, kunna utses. — Denna lära om Norges egenskap af ett accessorium till Sverge. hvilken hade den förtjenst att vara alltför orimlig att kunna förolämpa Norge, omfattades med ifver af ofvannämnda tidning; men sedan en af Upsala universitets lärare i en flygskrift upplyst om bruket af ordet accessorium i en moderna folkrätten till betecknande af en stats förhållande till en annan. lärer det ej blifva rätt många, som ha lust att tala om Norge såsom ett accessorium tll Sverge. EkNaturligtvis förekommer ej något sådant tal i det uttryck denna sats funnit i allmänna besvärsoch ekonomiutskottets betänkande n:r 37, der man på 31 sidan läser: Af hvad utskottet redan yttrat följer både att det anser en revision och ett fullständigande utaf föreningsfördraget af behofvet påkallade, och att det för sin del anser detta böra verkställas endast på sådana grunder, att det främste rummet inom föreningen och rättigheten att i förhållande -till andra makter representera densamma böra fortfarande åt Sverge bibehållas. Men huru som helst uttryckt, är och blir, efter vår öfvertygelse, satsen oriktig, ohållbar; och vi kunna ej finna uppvisandet af denna ohållbarhet i något afseende ofosterländskt. E,Att nationernas vigt och anseende inom det europeiska statssystemet uppskattas efter den ståndpunkt, som utvecklingen af deras intellektuella och materiella krafter intagit, detta lärer väl icke betviflas, likasom man icke genom något hocus-pocus kan flytta sig ett steg högre eller andra ett steg lägre än denna ståndpunkt utmärker,, yttrade för några dagar sedan en högt aktad insändare i Aftonbladet. Och från denna synpunkt betrakta äfven vi den skandinaviska föreningen. RiGenom sin större makt och genom den del det tagit i det nyare europeiska statssystemets bildning eger Sverge i nämnde förening en större betydelse än Norge. Denna betydelse vill säkerligen ingen svensk. bortskänka, bortsälja eller bortbyta. Men bibehållandet deraf beror icke på någon öfverenskommelse med Norge eller på norrmännens goda vilja, utan på oss sjelfva allena. Det beror på oss sjelfva allena att begagna våra produktionskrafter och produktionsmedel, utbilda våra institutioner och förbättra våra lagar med samma insigt och energi som norrmännen, eller med än större, och att, vär helst vi kallas till för svar af vår sjelfständighet eller om vi än en gång skulle kallas till deltagande i striden för rätt, frihet och ljus utom vår halfö, göra det på ett sätt, som är värdigt våra stora minnen. Och likaså beror det på oss sjelfva att i moralisk, intellektuel och estetisk bildning hålla jemna steg med de öfriga civiliserade foken. Om vi i dessa hänseenden uppfylla hvad oss åligger, behöfva vi ej frukta att någon likställighet i unionen skall, vare sig iunionskonungens ögon eller i de främmande makters, med hvilka unionen kommer i fredlig eller krigisk beröring, minska Sverges betydelse. Och derföre erkänna vi utan någon bedröfvelse, att det i föreningsfördraget mellan Sverge och Norge icke finnes någon rargordning, icke finnes någon främre eller principa ställning Sverge tillförsäkrad. FEVäl erkänna vi, med besvärsoch ekonomiutskottet, att jemlikhet mellan Sverge och Norge hvarken i riksakten eller i Norger grundlag finnes såsom allmän princip tydligen uttalad; men konungens yttranden i propositionen den 12 April 1815, med afseende på den af honom med norska Storthinget or föreningen förda underhandling, att vid bestämmande af folkens gemensamma rättigheter en fullkomlig jemnlikhet dem emellan borde upprättas, utan afseende på deras antal eller deras lands afkastningar, och att konungen af flera skäl ansett sig berättigad att erkänna grundsa!sen af en fullkomlig jemnlikhet mellan begge folken i alla de frågor, som rörde deras gemensamma styrelse, och dessa yttrandens lemnande utan anmärkning af rikets ständer vid 1815 års r ksdag bevisa dock tillräckligt den anda, i hvilken föreningen afslöts; och någon förklaring, att Norge i för: eningen intager en underordnad, en lägre ställning, finnes i föreningsfördraget, såsom sagdt är, icke. Möjligtvis skulle såsom en sådan kunna anföras saknaden af epitetet: oafhängigt, för Norge i I momentet af riksaktens, med norska grundlagens 1 ordagrannt lika lydande läs. Ty detta epitet blef, i öfverensstämmelse med det af Carl XIII:s kommissarier öfverlemnade förslag, vid 1814 års Storthing, genom votering, af 58 röster mot 20 uteslutet och ersatt med ordet sjelfständigt, ett epitet, som nämnda minoritet för öfrigt äfven ville upptaga 4). Men detta uteslutande bevisar blott, att Norge ej ansågs på en gång kunna kallas förenadt med Sverge under en konung och oafhängigt; alldeles icke, att det blef afhängigt af Sverge. Det blef blott, likasom Sverge, afhängigt af unionen. Epitetet: sjelfständigt innebar en, såsom det syntes, tillräcklig garanti mot det missförstånd, som vore Norge en afhängig del af Sverge. fEOch lika litet, som någon rangordning mellan rikena, finnes i föreningsfördraget något stadgande, att Sverge i förhållande till andra makter eger representera föreningen. SiDen, som i förhållande till andra makter eger representera föreningen, är nemligen, en: ligt föreningsfördraget, hvarken det ena riket eller det andra, utan unionskonungen eller de förenade rikenas interimsregering eller förmyndarestyrelse, korteligen: unionskonungen eller åen i hans ställe förordnade unionsregeringen. (Detta om hvad motionären och utskottet SL AR HANN 2 I ÅA mana NÅ