SJ Sa hyjnd landets ära fanns på den tiden gudilof medveten hos den svenska allmogen. Med Gud och den svenska allmogen räddades Sverges ära och sjelf:tändighet från de stores försök att göra svenska folket ofritt och till utländska furstars trälar. Ordnadt samhällsskick grundlades. Åter sökte aristokratiska faktioner att underordna Sverges ära under sin ära och makt. En ny bondekonung räddade Sverges ära och sjelfständighet, och hans sons snille genomeldade helasvenska folket, höga och låga, rika och fattiga, lärda och olärda, prester och lekmän med sin kärlek för det stora i menskligheten, med sin tillförsigt till den ringa kraftens förmåga att uträtta jätteverk, då den är genomträngd af högre ider. Förfäras ej, du lilla hop), ljöd genom svenska folket, och det lilla folket steg upp såsom en man och — räddade trosfriheten åt ve-lden. Svenska folket förvärfvade en verldshistorisk betydelse genom den store Gustaf Adolf, visserligen blott för ett ögonblick, men nog för ett odödligt minne. Nu gjordes, såsom Geijer säger, ett utkast till en stor monarki, så uti inre, som ännu mer i yttre afseenden; med storheten ville det sig ej på längden synnerligen väl, ej heller synnerligen med monarkien, men deremot desto bättre med åtskilligt annat, som hvarken hörde till storheten eller till folkets väl och likväl nu räknas till vår arfvedel och äfven lofordas. Srerges ärorika tid var en tid af stora lifvande ider och på samma gång en tid under våldsamt tvingande omständigheter, men ideernas verksamhet qväfdes snart nog, medan omständigheternas myndighet förblef och. slutligen gällde för vishet,. Till följd bäraf se vi ock, huruledes med Gustaf Adolfs och hans mäns bortgång Begreppen om fosterlandets ära åter förvillades. Vi se, huru fosterlandets ära fördes på tungan af dem, som styrde dess öden i den riktning, som utländska mutor utstakade; häru fosterlandets ära fordrade, att en hel nation krypande krökte ryggen för enväldiga despoter; huru efter despotismens afskaftande fosterlandets ära sattes lika med ett visst partis frihet att förtrycka vare sig i eget eller å en främmande stats vägnar; och huru derföre fosterlandets ära genomljöd salongerna, medan underjordiska kanaler gräfdes att öppa kommunikationen med Sverges och civilisationens farligaste fiende; huru vidare fosterlandets ära och frihe förbundos med öppet myteri och konungamord; samt huru slutligen fosterlandets ära och sjel!ständighet voro nära attiför alltid begrafvas, enär svenske mäns känsla af fosterlandets ära ej hindrade dem att sitta med i de nesliga rådslag, som tilläto en förblindad konung att befalla landets försvar genom återtåg. Att Sverge, styrdt af en vettlös konung, med Ryssland och Frankrike emot sig och förbindelserna med England upphäfda, kunde rädda sig, är och förblir ett underverk. I evig förbindelse står Sverge till de män, som, i känslan af hvad fosterJandets ära fordrade, vågade sina lif för en ny sakernas ordning. Fosterlandets ära h r -efter denna dag fordrat en annan politik. Svenska folket har blifvit hänvisadt på att eftersträfva den sanna äran, d. v. s. att inom sig utveckla den inrej storheten, en sådan, som visar sig i sedlig kraft, intellektuel förkofran och högsint uppfattning af den kallelse, som blifvit Svergel anvisad, såsom den menskliga kulturens och civilisationens förpost mot barbariet och despotismen. Vi böra och måste vara en mild å försyn tacksamma derföre, att då vår yttre storhet ramlat, ha vi möjligheten i behåll att fullfölja den politik, hvartill vi blifvit af den store Gustaf Adolf hänvisade, såsom ett alternativ, i stället för yttre förstoring, nemligen attå lemna alla eröfringar åsido och lägga oss inom våra klippor och skär och lefva i landet oss emellan eniga,. Det är denna politik, : som det nu åligger Sverge att på ett värdigt: sätt fullfölja, och ledstjernan för denna politik: angifves af Geijer, då han säger: De välgerningar, som Försynen bevisat detta gamla, l: nu på Gud och sig sjelf återkastade rike, höra göra tacksamheten till en rot för alla dygder, liksom samtidens varnande exempel och forntidens röst till oss ropa: enighet är kraft. För att betänka detta har Svensken funnit en broder i det gamlal hemmet. Hvad föreskrifver då fäderneslandets ära i afseende på vårt förhållande till denne broder? I Jo, i första rummet, att vi behandla honom såsom broder, att vi broderligen uppgöra de tvister, som emellan oss kunna uppstå. Vidare fordras ett högsint tänkesätt, att vi med försonlighet räcka honom banden, ej att visäga: som jag är starkare än du, måste du under: kasta dig de vilkor jag föreskrifver; annars uppsäger jag broderförbundet. I dess ställe böra vi täfla med denne broder om hvem af oss skall få försteget i kampen för mensklighetens förädliug, och Sverge bör i sträfvan för detta mål först eröfra sig sjelf genom spridande af upplysring, stärkande afnationalandan och ordnande af sina krafter åt det håll, der de företrädesvis fordras. Införa vi en täflan emellan brödrarikena om, hvilketdera landet skall öfverträffa det andra iintellektuel utveckl: ling, sedlig sträfvan, vaken omtänksamhet för frihetens bibehållande och försvaret mot möjliga infall, kunna vi vara trygga för att ej några småsaker längre skola upptända vredens och hatets förut nästan bortdomnade passioner. Låtom oss hvardera i våra inre förhbållanden fritt och sjelfständigt utveckla oss,och i våra yttre förhållanden framstå såsom ett enigt och sinsemellan förtroendefullt folk. Med denna uppfattning hos bådadera folken å hvar sin sida bör den nu uppväckta tvisten lätt kunna slitas. Att Norge på något sätt förnärmat Sverges rätt har ingen påstått, men väl kan Norge förebrås, att, med förglömmande af unionens valspråk: cenighet ger kraft,, hafva visat motvilja emot allt tillmötesgående, äfven i de billiga fordringar, som grannländer anses, enTERES CIS SET OR EESTK INSE SEP me ARR