städse varit erkändt, yttrade de, att det endast är med afseende på beväringsskyldigheten samt lösdrifveri och tiggeri, som passtvångets afskaffande kan möta någon betänklighet; i andra afseenden är nyttan af förbindelsen för folk att lösa och uppvisa pass så ringa, att den kan ej tilligges någon vigt i jemnförelse med de dermed förenade olägenheter. Erfarenheten har vitsordat, att den, som har intresse vid att undkomma polisens efterspaningar, vaunligen har sitt pass i ordning, samt att det hör till de ganska silisynta undantagen, att åliggandet att vara försedd med pass harledt till någon rymd brotslings ertappande eller bragt polisen på spåren efter misstänkta personer, emedan det i allmänhet ej är svårt för dylikt folk att skaffa sig pass genom oriktiga uppgifter och på orätt namn, hvarefter de dymedelst ännu lättare än eljest kunna hålla sig dolda för polisen. Genom de mångfaldigt tätare kommunikationerna är det nu också lättare att undkomma utan pass, än förr; och om än någon brottsling undkommer innan han utstått det honom ådömda straff, så är detta ej i och för sig någon stor olycka eller farligt för allmän rätt och säkerhet. Samma åsigter har polismästaren i Kristiania uttryckt. Reservanternas bevisning, att passtvångets upphäfvande ej heller skall öka antalet af dem, som undandraga sig beväringspligten, förbigås, såsom här i vissa delar ej tillämplig och alltför vidlyftig, då frågan icke nu är i Sverge ä bane. När utskottsbetänkandet föredrogs i Odelsthinget den 24 sistl. Januari, försvarades det af utskottets ordförande mot minoriteten som föreslagit. Pass erfordras hädanefter icke för resor inom riket eller för att komma in i riket från främmande land. Icke heller skall den, som vill begifva sig från detta land till utrikes ort, vara skyldig att förse sig med pass... Den ofvannämnde erdföranden ansåg minoriteten ha öfverdrifvit passtvångets olägenheter. Det är i allmänhet ej det ringaste svårt att få pass; ett sådant kostar bara 64 sk. (2 rdr rint) och fås gratis af faitiga. Erfarenheten visar, att brottslingar ha mycket svårt att undkomma sjövägen i följd af passtvånget; de nödgas rymma till Sverge, men der bli de gripna af svenska polisen. Fastän den beryktade stortjufven Ole Höiland gick med 64.000 speciedaler på ryggen (n. b. för mycket längesedan), kunde han ej komma till utlandet, utan måste smyga sig omkring i uselhet. Telegrafen kan ej ersätta passväsendet, men begge inrättningarne äro ett förträffligt kontrollmedel 4 förbindelse med hvarandra. Erfarna öfverdömare hade yttrat, att upphäfvandet af passtvånget till utlandet skulle i hög grad försvaga rättvisans handhafvande. Såsom exempel på passtvångets verksamhet anförde han, att en bedräglig cessionant i Drammen hade icke fått pass på fyra ställen, dit han vändt sig, och slutligen derigenom blifvit gripen. Mot bänvisningen till England, der något passtvång ej finnes, anförde han, att det der mindre behöfves, emedan det landet har så mycket öfverlägsen polisstyrka (?). Slutligen erinrade han, att om passen afskaffades, skulle parter i civila mål ej längre knnna genom passförbud hindra motparten att lemna landet. Deland förordade deremot minoritetens åsigt. Passtvånget, sade han, är en stor börda för folk på landet, när de bo 10—12 mil från fogden. För hbeväringspligtens skull behöfves ej passtvånget; i förra årbundradet var det mycket strängare förbudet att resa ur landet än nu; men folk utvandrade ändock i massa till Holland, och då skepparne ej ville taga dem med sig, fördes de ombord i lårar. På det sättet hade många af hans slägt utvandrat. Att brottslingar lemna landet, ansåg han ej för någon synnerlig olycka. Arentz röstade för minoritetens förslag, ty en fri stat må straffa begångna brott, men ej plåga folk med preventiva tvångsåtgärder. Jaabek ansåg utskottet ha betraktat saken för mycket från den positiva lagstiftningens ståndpunkt och gjort för litet afseende på menniskans naturliga rätt att fördas hvart hon vill på Guds gröna jord. K. Motzfeldt ville ej hålla på passtvånget för beväringspligtens skull. Den är den tyngsta börda folket har, och derföre borde man ej göra den tyngre än oundgängligt är. De, gom vilja resa för alltid, böra ha lof dertill, och de, som resa på någon tid för att draga sig undan samt derefter komma tillbaka, äro underkastade laga straff. Den ofvan anförda lydelsen af I blef antagen med betydlig majoritet. I följd häraf upphäfdes lagstadgandet om skeppares ansvar för befordrande af passlös person. Deremot ålades enhvar att, på anfordran af vederbörande polis eller annan dylik myndigliet, göra reda för sig. Den här 8. ks poliseringen, eller skyldigheten för hyresvärd att inom 24 timmar, vid vite, hos poisen anmäla inflyttad resande eller hyresgäst, upphäfdes såsom en gammal, besvärlig polisförfattning, en värre plåga än sjelfva passtvånget: en af de plågor och snaror för menniskorna, som det är godt attbli af med. — De nu gällande stadgandena angående förbud mot tattares vistelse i riket och en mängd andra chikanösa kuvgliga eller polisförfattningar förklarades slutligen upphäfna genom det nu antagna lagförslaget. . Under diskussionen yttrade en talare sin farhåga, att regeringen skulle vägra sanktionera beslutet för beväringspligtens skull, KSR Ri Vi ha i dag med södra snällposten bekom1; nit I ha I dag från London af den 27, Paris ft g— — VV nön a RK FR RR RvR RER RR MK ae at. 4 AA LA